Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Arne Ruth: Skulle Tingsten och Lagercrantz ha svarat med en notis?

Dagens Nyheters tidigare chefredaktörer skulle i god tid beskrivit och diskuterat den ekonomiska kris i Bonniersfären som gav Aftonbladet en saklig grund för sina artiklar, skriver Arne Ruth, som själv lämnade Dagens Nyheter efter en konflikt om ägarkoncentrationen.

Publicerad: 23 November 2010, 12:58

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Först publicerad i Göteborgs-Posten den 21/11 2010. Dena version är förkortad. Hela artikeln finns nu på gp.se.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gjorde ett politiskt och strategiskt misstag när hon planerade förra veckans storstilade granskning av Bonniersfärens mediemakt. För två av de sex artiklarna anlitade hon en person som förbrukade sitt förtroendekapital som journalist med texten Israels regim styr svenska medier i Ordfront magasin nr 12 2005. Tidskriftens chefredaktör tvingades be om ursäkt sedan flera av de journalister som använts för att underbygga tesen anklagat Wahlström för citatförfalskning. Den begränsade debatt som hittills utlösts av Aftonbladets artikelserie har riktat in sig på Wahlströms roll.

(Här har ett stycke lyfts bort)

I Dagens Nyheters fall kan avsaknaden av diskussion bland annat ha en förklaring som bottnar i kortsynt affärsstrategi. Tidningen har lämnat ambitionen att vara en rikstidning. I norra Uppland, där jag har ett hus, vet lokala tidningsförsäljare inte längre vad DN är. Och kostnadsreduktionen, som har förvandlat Dagens Nyheter till en regionaltidning för Mälardalen, har haft följder för innehåll och redaktionellt självförtroende. Anspråket att publicistiskt sätta agendan i landet Sverige, självklart på Herbert Tingstens och Olof Lagercrantz tid, är numera en tom gest.

Skulle Tingsten eller Lagercrantz ha avfärdat fem dubbelsidiga angreppsartiklar på ägarkretsen i Sveriges största dagstidning med en notishänvisning till att Aftonbladet ägs av konkurrentkoncernen Schibsted (DN 9/11) samt ett kort debattinlägg av en medieanalytiker (DN 11/11)? Jag tror det inte. De skulle, själva eller via medarbetare, ha kommenterat Johannes Wahlströms medverkan, men också förhållit sig till artikelseriens argument och sakinnehåll. Och, än viktigare, de skulle ha sett till att den egna tidningen i god tid beskrev och tog ställning till den ekonomiska kris i Bonniersfären som gav Aftonbladet en saklig grund för att beställa artiklarna. Där skulle, det är jag övertygad om, ha ingått ett ställningstagande mot monopoltendenser som föds ur ägarfamiljens rädsla för att imperiet ska upplösas.

Både Tingsten och Lagercrantz fick med tiden ett frostigt förhållande till delar av Bonnierfamiljen för att de vägrade böja sig för diktat. I Tingstens fall började konflikten 1952 med hans krav på tillämpning av marknadspris när familjen ville överföra ägandet av pappersbruket i Billingsfors från det börsnoterade tidningsbolaget till sin privata sfär. Den stegrades 1957 när tidningskonkurrenten Torsten Kreuger, under kriget tyskvänlig, påstod att familjen hade försökt sälja DN till tyskarna 1942. Tingsten trodde inte ett ögonblick på beskyllningen. Men han krävde en undersökning av opartiska personer. Den genomfördes och visade att Kreugers beskyllning byggde på förfalskade dokument. Tingstens kommentar till Billingsforskonflikten i del tre av hans memoarserie har lakonisk skärpa: Den politiska konflikten var obehaglig men enkel. Att jag inte kunde ta emot direktiv och att jag måste riskera avsked (vid kontraktstidens utgång) var självfallet.

Både Tingsten och Lagercrantz satt kvar som chefredaktörer tills kontraktstiden löpte ut. Deras säkerhet i sina positioner låg i kombinationen av publicistisk status och skrivförmåga. Ägarna visste att den symboliska kostnaden för att avskeda dem skulle bli mycket hög. Men tiderna förändras. Att entlediga  DN:s nuvarande ledarfigur Gunilla Herlitz, som efter amerikansk modell kombinerar funktionerna som chefredaktör, ansvarig utgivare och vd i en publisherfunktion, är lika lite laddat som att sparka en verkställande direktör i ett industriföretag. Det ekonomiska resultatet är utslagsgivande för hennes status.

Familjeägda rörelser drivs på andra villkor än de som gäller för börsbolag eller stiftelseägda företag. Vid varje generationsskifte ökar konkurrensen om vem som ska bära det centrala ansvaret. Ju fler delägare som ska samsas om riktning och resultat, desto större risk för splittring. Thomas Mann beskrev psykologin i romanen Buddenbrooks: den tredje generationen arvtagare förlorar känslan för verksamhetens ursprung. I nästa skede vill alla ha ut sina pengar.

Företagarkretsen Bonnier befinner sig nu i femte generationen, på väg in i den sjätte. Beteckningen familj är en retorisk rest. Andelsägarna tillhör en vitt förgrenad släkt med ojämnt fördelat ägande. Det enda som alla tycks kunna enas om är att bevara sina ekonomiska tillgångar. Koncernens försök att stänga ute konkurrenter från distributionen av böcker, filmer och medier är en logisk följd. Detsamma gäller sammanflätningen av tidningarna med varandra och med ägarsfärens intressen. Där har Aftonbladet en klar poäng.

Jag arbetade i Bonniersfären i 21 år, fem som kulturchef på Expressen och sexton som chefredaktör och chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter. Jag lämnade min anställning sommaren 1998 efter en principkonflikt om ägarkoncentrationen som pågick i mer än ett år och som stegrades under våren som föregick min avgång i juni. På tidningsstyrelsens augustisammanträde detta år sammanfattade den dåvarande ordföranden i Bonnierföretagens styrelse Olle Måberg mina skäl med orden: Hans motiv var, att han inte längre kunde tro på tidningarnas självständighet inom Bonnierkoncernen.

Måberg kände väl till min inställning. Jag hade formulerat mina argument i ett fyrasidigt brev till styrelsen i april 1998. En kärnformulering var denna: Jag uppfattar maktdelning som en kärnpunkt i liberalismen. Maktkontroll förutsätter att det finns oberoende instanser som utövar sitt granskningsansvar enligt ett tydligt angivet regelsystem. Den principen måste gälla för koncernens opinionsbildande tidningar. Och granskarna måste själva kunna utsättas för granskning. Om koncernens tidningar flätas samman med varandra och konkurrenterna dör blir beteckningen oberoende en chimär.

När detta skrevs  var tidningsföretaget Marieberg på väg att avlägsnas från börsen och slussas in i den privata Bonniersfären. Samtidigt pågick en hemlig förhandling mellan Bonniers och Wallenbergföretagen om försäljning av Svenska Dagbladet. Tillsammans med styrelseledamoten Hans Gunnar Axberger argumenterade jag i styrelsen mot köpet. När ryktet om vad som pågick läckte sprack affären inom en vecka. Den norska Schibstedkoncernen steg in på arenan och blev SvD:s nya ägare.

Sett från dagens perspektiv var detta ett lyckokast. Vem tror att Bonnierföretagen hade förmått bibehålla Svenska Dagbladet som en självständig kvalitetstidning när DN och Expressen flyter samman i image och journalistisk marknadsföring och ändå drabbats av jätteförluster? Chanserna att SvD skulle ha tillåtits överleva som publicistisk huvudkonkurrent är måttliga.

Men Schibsted har en annan företagsstruktur än Bonnier. De norska tidningarna Aftenposten och VG ägs av en stiftelse som garanterar deras redaktionella självständighet. Styrelsen har tre permanenta ledamöter, varav en är hämtad från Aftenpostens redaktion. Åtskillnaden mellan publicistisk och affärsmässig ledning slogs fast av huvudägaren Tinius Nagell Erichsen som grundade stiftelsen 1996. Modellen har hittills varit ekonomiskt framgångsrik. Den senaste kvartalsvinsten är 412 miljoner norska kronor. Aftenposten har under 2000-talet satsat på kvalitetsområden som kulturdebatt och utrikesbevakning. Och Schibsted har hittills tillåtit pluralism i sitt svenska medieägande. Schibstedägda Aftonbladets kultur- och ledarsidor är den svenska dagspressens enda vänsterröst med nationell spridning.

I mitt brev till styrelsen hänvisade jag till Schibsteds företagsmodell som ett sätt att bevara DN:s, Expressens och Sydsvenskans publicistiska självständighet. Jag bifogade Schibstedstiftelsens grundardokument. Jag fick aldrig något svar. Men jag hade förelagts ett kontraktsförslag med en censurparagraf för kommentarer om bolagets verksamhet och rätt för ägarna att närhelst de önskade med omedelbar verkan skilja Arne Ruth från hans befattning som chefredaktör och chef för DN:s kulturredaktion.

Jag valde att lämna Bonniersfären. Det har jag inte ångrat. Men jag känner djup sorg över att ägarfamiljen är på väg att svika sina traditioner som främjare och bärare av ett kulturradikalt arv.

Arne Ruth, tidigare chefredaktör Dagens Nyheter

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.