Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

lördag08.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Anders Ahlberg

Publicerad: 20 maj 1999, 16:04

Anders Ahlberg växte upp med bibeln inom räckhåll, men den viktigaste skrift han vet är Sveriges grundlag.


Där finns de   mänskliga rättigheterna formulerade. Han önskar att varje skolunge    fick lära sig dem utantill.   Anders Ahlbergs morfar och farfar var prostar. Pappan började som teolog,    men omskolade sig till lektor i historia och   religion.   Barndomen var för den skull inte from, utan snarare ifrågasättande.   Familjen diskuterade allting från söndagens predikotext till USAs    roll i Vietnamkriget. Måltiderna slutade ofta med att någon av   de tre Ahlbergssönerna fick hämta uppslagsboken.   Han blev varken troende eller ateist. Han blev agnostiker och det tar sig olika    uttryck.    Han uppskattar bibeln eftersom den är en del av det kristna arvet, men    tror inte på ett liv efter detta.   – Det vi gör, det gör vi här.    Ändå dras han till kyrkan just på påskdagen när    Jesu uppståndelse firas. Psalm 102, Vad ljus över griften, fyller    honom med   jubel. Men inte för det religiösa budskapets skull, utan det tilltagande    ljuset utanför altarfönstren.   – Våren är en hoppfull årstid. Det har börjat växa.    Ur tjälen kommer livet!   Vi är på promenad, VLTs huvudredaktör och jag. Vi befinner oss    på Ängsö, ett naturreservat någon mil utanför Västerås    och får   flera bevis på hans påstående.   I Mälardalen är det kyligare än i Stocholm. Gräset saknar    vid ingången till maj ännu klorofyll, men ur färglösa fjolårstovor    tittar   blåsippor fram.   Han blir upprymd av upptäckten.    – Anemone hepatica, konstaterar han beundrande vid åsynen av sipporna.       Varpå han kommer han in på hur vanligt det blivit att revidera Linnés    246- åriga system för växters sexualliv. Nu sägs det att   blåsippor och vitsippor inte är så nära släkt som    vi fått lära oss…   Det här med att promenera är Anders Ahlbergs påhitt.    Fysisk rörelse gör att intellektet svävar mera fritt. Det har    han märkt, inte minst i umgänget med sina medarbetare.   Rätt ofta ses han vandra utefter Svartån i samspråk med någon    eller några.   -När man är ute och går tillsammans ser man olika saker    och får olika infall. Det är bra att låta verkligheten fläkta    i ansiktet och   att inte mötas som chef och medarbetare, har han märkt.   Han ser inte någon poäng med hierarkier. Så många som    möjligt måste vara med och ta ansvar. Och han skrattar vid tanken    på   sin redaktionsledning.    Tretton stycken!    Gruppernas grupp, kallar han den. Men det är så han vill ha det.   – Så korta beslutsvägar som möjligt. Helst bara en chef    mellan mig och varje medarbetare.   Det var i juni 1996 som rekryteringsbyrån ringde. Kunde han tänka    sig att bli ansvarig utgivare för VLT?   Han blev smickrad och glad. Han erinrade sig att VLT var en aktad tidning, inte    minst på grund av dess aktiva motstånd mot   nazismen under andra världskriget. Han kände också till att    det gavs utrymme för experiment på VLTs redaktion.    Men det blev ingen ringholmare. Anders Ahlberg sa inte ja på trettio sekunder.    Han åkte till Västerås för att nosa på stan och   människorna på redaktionen.   – De riktigt frustade av lust inför att utveckla tidningen! minns    han.   Bland journalisterna var hans namn inte särskilt känt. De tog reda    på hans bakgrund och fick veta att han börjat sin yrkesbana   på Nordvästra Skånes Tidningar och att han under 13 år    på Expressen bland annat arbetat som redigerare, reporter,   personalredaktör, redaktionschef.   På frågan vem han var – mera inpå skinnet, sprutade superlativerna.   Uuuurtrevlig!   Spränglärd humanist.   Finner ingångar i allt.   Låter folk tala färdigt.   Har ett gott förhållande till sanningen.   Etcetera, etcetera…   Det blev Anders Ahlberg. Välkomnandet på VLT var översvallande,    men inte främst för det goda man hört om honom.   Mest berodde det på att tiden med en driftsledare för tidningen var    slut. Så härligt att makten för redaktion och direktion äntligen   delades. Här kom en redaktör som enbart skulle vara redaktör!   Från ett av Sveriges vackraste tidningshus läckte rapporter om nydaning    ut. Tidningen skulle sorteras om och det redaktionella   arbetet omorganiseras. Det bildades arbetsgrupper som såg till att det    lokala materialet – som dittills legat i sektion 2 – kom   först och plånboks-journalistiken fick i likhet med icke-nyhetsmaterialet    större utrymme.   I höstas bjöds tio av Skandinaviens bästa tidningsdesigners (ett    Dreamteam kallat) in för att tycka till om typografin, vilket bland   annat resulterade i att grotesken byttes till antikva och ett nytt sätt    att inleda artiklarna. Det blev ”intro”, ett mellanting mellan   klassisk underrubrik och ingress.   Samtidigt infördes public journalism som arbetsmetod i större skala.    Utifrån Råby, ett invandraträtt område i Västerås    utkant,   behandlades valets viktigaste frågor ur stadsdelsperspektiv.    – Vi håller på att få ett informations-klassamhälle    och vill genom olika grepp få folk som vi normalt inte når mera    aktiva i   samhällsfrågor.   Läsarfrukostar är ett återkommande arrangemang och ett annat    sätt för honom att komma västeråsarna nära.   Sättet att arbeta är egentligen inte nytt. Likheterna med hans vardag    på lokalredaktionerna i Klippan, Perstorp och Örkelljunga i   det sena 1970-talet är slående. Dit klev ortsborna in och sa vad    de tyckte om sin tidning. Och inte bara det om det redaktionella   innehållet.   Särskilt minns han en äldre herre som kom in och frågade om    det fanns ett notställ att få. Det tog tid för den unge Ahlberg    att   fatta, för den gamle mannens undran var ämnad som kritik; han tyckte    att NST var så dåligt klistrad att det behövdes ett ställ    för   noter för att kunna läsa den!   Även Expressentiden har satt sina spår i det han nu gör på    VLT.   – Jag tycker mycket om det i kvällstidningarna som är gjort med    hjärta. Men Expressen och jag blev aldrig summan av varandra.    Han är mera morgon- än kvällstidningsmakare. Så någon    återkomst planeras inte, fastän chefredaktör Thorsell genom    denna   tidning låter hälsa att han är mer än välkommen tillbaka.   Han är uppenbart tacksam över att han fick chansen att flytta de 11    milen bort från tidningskvarteret i Marieberg.   För nu, nästan två och ett havt år efteråt i en    fårhage invid Mälaren, stannar han i steget och säger:   – Jag kan inte tänka mig att detta med VLT inte hade hänt!   Men Sydsvenskan då?   I höstas var han huvudkandidat till chefredaktörstjänsten i Malmö.    Ett jobb han borde var som klippt och skuren för. Född i Lund.   Universitetsstudier i samma stad. Släkt i Skåne.    Citat från skånska litterära mästare kryddar ofta hans    tal, som vid Valborgsmässoelden på Stora Torget i Västerås    i år. Då tog   han Piratens blodfyllde bjässe Vricklund som exempel på att våren    är tokarnas tid. Frans G Bengtssons romanfigurer är han   ännu mera fäst vid.   Så, varför inte Sydsvenskan?   – (suck). Vi har påbörjat projekt på VLT som kostar 5    miljoner att testa. Jag skulle inte tycka om att mina närmaste medarbetare   försvann på det sättet…   Möjligen blev han påverkad av VLT-journalisternas reaktion när    de fick höra om lockropet från Skåne.   ”Man ska aldrig så noga visa att man tycker om sin chef. Men nu gjorde    vi det”, berättar en av medarbetarna.   Som äntligen kan avslöja en svaghet hos chefen: Han har svårt    för att fatta obehagliga beslut.   Konflikträdd?   Hans svar är omedelbart.   – Konflikter är inte min bästa gren, men jag har tränat    mig. Det har varit för mycket remissrundor. Alla på redaktionen ska    veta   vad som är på gång, de flesta ska förstå argumenten    och gilla inriktningen på jobbet, men sedan måste jag bestämma.   Även i fackliga sammanhang har hans aversion mot bråk blottats, men    paradoxalt nog kommit honom till godo. ”Eftersom han   uppträder så juste, vill vi vara renhåriga tillbaka.”    Säger de som mött honom vid förhandlingsbord både på    Expressen och VLT.   På en vägkarta över Ängsö naturreservat pekar Anders    Ahlberg ut en kobbe dit han tog sig på skidor i vintras och fick en   lysande idé. Grundlagen i all ära, han kom på att det saknas    en bok om tryckfrihet – för vanligt folk.    Varför inte själv skriva en? Han kan inte släppa tanken.   Folkbildningsambitionen sägs vara hans stora styrka som journalist.   Han delar mer än gärna med sig av kunskaper till medarbetarna och    på ett sådant sätt att de inte känner sig underlägsna.    Även   läsarna får en dos varje lördag. I krönikor har han skrivit    hur den sociala ingenjörskonsten kom till – och vad den ställt    till med.   Om Tomas Tvivlaren. Och om det Goda kriget – som inte existerar. Och om    vår förbannade skyldighet att se till att flyktingar inte   förföljs och förnedras.   Andra har formulerat liknande saker.   – Men en gott samhälle måste erövras varje dag. I varje    generation, anser VLTs huvudredaktör.   Huvudredaktör, förresten. Hur står han ut med en så mossig    titel?   Han påstår att han gillar den. Att den hör till VLTs tradition.   Frågan om det möjligen finns ett överhuvud som viskar åt    honom i redaktionskulisserna, slår han förskräckt ifrån    sig.    – Det finns ingen grå eminens på VLT! Jag har inga problem    med familjen Pers.    Fakta om Anders Ahlberg   Född: 23 januari 1955 i Lund   Familj: Jakob, 4, och Karin, frilansjournalist med trädgård som specialitet.   Bor: I vindsvåning i centrala Västerås, men letar efter gammalt    levande hus i trä.   Utbildning: ”Jag tänkte bli sötvattenbiolog och studerade experimentell    statistik och kemi på universitetet i Lund, men ångrade   migför milda makter vad det var tråkigt med kisel och metaller. Istället    ”gav jag mig lusten hän och det blev studier i drama,   teater och film och konstvetenskap istället”.   Karriär: 1979-1983 på NST. 1982-1996 på Expressen. Medförfattare    i ”Styra, leda, inspirera”, en bok om chefskap på   redaktioner.   Fri tiden: Den tillbringar familjen helst på Tegelön i Stockholms    innerskärgård. Där har vi ett litet gråmålat hus    på 24   kvadratmeter och en Friggebod.   Hobbies: Läsa och skriva. Bygga och bruka.   Vad är journalistisk kvalitet? ”Trovärdighet. Du vet vad du skriver    och talar om; du kan ditt ämne”.   PIA ESTMER   Pressens Tidning nr 9/99

Pia Estmer

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.