Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag22.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Alf Westerberg

Publicerad: 16 Oktober 1999, 16:04

En lördagspromenad längs Algatan, Östergatan och upp mot Stortorget kan ta sin tid för familjen Westerberg.


Trelleborg är visserligen    inte större än att en representant för Allehanda räknas    till de lokala celebriteterna men det är inte Annika från Sydsvenskan    eller barnen Max och Marika som de flesta nickar igenkännande åt    -det är Alf. Han i TFF.   Snart 39 år gammal börjar han förlika sig med tanken att jobbet    som fotbolls-tränare är lika viktigt och hedervärt som de flesta    andra sysslor.    – Det har tagit tid att komma till den insikten, medger han när vi    träffas en träningsfri eftermiddag under Vångavallens brutalistiska    betongläktare från 1984.    1984 var året då Trelleborgs FF för första gången    tog steget upp i allsvenskan. Samma år anställde Barometern i Kalmar    en reporter på den nyinrättade samhällsredaktionen. Han hette    Westerberg. Med lite extrajobb på ett par Skånetidningar och en    färsk examen från Skurups journalistlinje på meritlistan hade    han fått ett påhugg i Kalmar några månader tidigare.   – Jag sökte ett jobb på sportredaktionen men fick istället    ett vikariat som allmänreporter och redigerare.    Idrottskarriären var så långt rätt blygsam. Lite handboll,    mycket fotboll – men aldrig i de riktigt stora sammanhangen.   – Jag hade träffat Annika i Skurup och när hon fick jobb på    Barometern ville jag också dit.   Slitet på samhällsredaktionen kombinerades snart med liniment och    lyror i fotbollsmiljöer där termer som ?press med understöd”    och ?vänsterkryss” hade en annan innebörd.    Efter engagemangen i öländska Glömminge och Borgholm trissades    förväntningarna upp i Färjestaden. Det var ändå bara    en föraning om vad som komma skulle. Den sävligt trygge skåningen    blev nyhetschef samtidigt som division I-klubben Kalmar FF anlitade honom som    andretränare och ett år senare bad de honom ta huvudansvaret.   – Jag kände ingen tvekan. Det var ju det jag ville. Tidningen ställde    upp på ett fantastiskt sätt och jag fick en tjänst som personaladministratör    på halvtid.   Men det är klart – situationen när tidningens sportredaktion    försökte knäcka nyheten om division I-lagets nye tränare    samtidigt som den tilltänkte satt i rummet intill och dessutom var nyhetschef    – den var inte helt lyckad.   – Jag skulle aldrig försätta mig i den situationen igen. Jag    hade en naiv förhoppning om att det skulle gå att hålla rollerna    åtskilda. Nu vet jag att det inte var möjligt, säger han och    berättar att det inte bara var de egna kollegorna som misstänkte att    han gick och tjuvhöll på information.   – På Östra Småland var de förstås övertygade    om att jag berättade allt för min egen tidning. Och ska sanningen    fram hände det nog att jag viskade för kollegorna på sporten    vid något enstaka tillfälle, tillstår han utan att vara särskilt    stolt över det inträffade.   – Och jag glömmer aldrig premiärmatchen borta mot IFK Hässleholm    1992. Vi spelade oavgjort 1-1 men vår sportchef Niclas Andersson, nu på    Expressen, sågade oss längs med fotknölarna. ?Sluta dröm    om allsvenskan, KFF”, skrev han och odugligförklarade en ung spelare    som förresten blivit proffs sedan dess. I Kalmar FF var det mycket upprörda    känslor – man ville i stort sett att vi skulle bomba tidningshuset.   Westerberg red ut stormen men värre snytingar väntade redan samma    höst.    – Efter säsongen var jag först inne på att dra mig tillbaka.    Men när Kalmar lät förstå att de ville förlänga    kontraktet förberedde jag mig på att ta ett år till. Plötsligt    insåg jag att en person i styrelsen gått bakom ryggen på mig    och samtidigt förde förhandlingar med en annan tränare.    – Jag kallade till presskonferens och grät ut i medierna. Just då    kändes det inte alls konstigt, men nu ser jag hur oerfaret det var och    turbulensen blev inte mindre precis.   Bitter och bränd trappade han upp sitt engagemang på tidningen igen.    Visserligen parallellt med nya tränaråtaganden, först i Färjestaden    och senare i Nybro, men sveket i KFF sved länge. Och personalredaktör    Westerberg hade lärt sig ett och annat som tidningen kunde dra nytta av.   – Visst, vi skämtade om det här med coachrollen och säkert    är det så att jobben befruktat varandra, särskilt under min    tid som personalredaktör. Men språket och tonläget är ett    helt annat inom fotbollen. Där kan jag nästan handgripligen ruska    om för att förklara vad jag vill. Det krävs ett tydligt språk    utan utrymme för egna tolkningar. Att vara en tydlig chef är också    ett sätt att visa respekt.   – I tidningsvärlden agerar man mer varsamt och med större eftertanke.    En redaktion ska fungera på längre sikt. Och min stresströskel    var betydligt högre på tidningen än nu i TFF.    Bilden av den trygge trelleborgaren som skapar lugn och harmoni kring sig är    inte helt omkomplicerad. Dr Jekyll kan bli en mr Hyde även efter en känslosam    facklig förhandling eller som senast efter en allsvensk match mot Elfsborg.   – En del chockades nog när Westerberg inför alla journalister    skällde ut en journalist som han menade behandlat lagledaren Jonas Brorsson    orättvist i spalterna, säger ett ögonvittne.    Och samma dag som vi träffas på Vångavallen läser jag    i Trelleborgs Allehanda en intervju med anfallsspelaren Johan Andersson: ”Westerberg    är helt okej. Han har ett hett humör, men det kanske ska till ibland”.       Tillfälliga temperamentsutbrott i all ära. Westerbergs vardag har    på sensommaren blivit tyngre. Sedan TFF sålde två av sina    bästa spelare till italienska Juventus och tyska Hansa Rostock har det    blivit allt glesare mellan poängen.   – Jag känner olust och ångestkänslor inför en match.    Och jag sover inte särskilt bra efteråt heller. Det är mycket    bearbetning, mycket energi som går till ingenting…   Tre allsvenska kollegor tvingades bort från sina poster i juli, ytterligare    en i augusti och det där med Westerbergeffekt nämns inte lika ofta    längre. Men förklari-ngarna finns knappast att söka i relationen    till pressen.   – Generellt tycker jag att nivån är hög och att medierna    lärt sig att komplettera varandra. Enligt min uppfattning var IFK Göteborgs    tränare Mats Jingblad ute på rätt djupt vatten när han    gav sig på journalisterna i samband med sin avgång för ett    år sedan.   – Överhuvud taget är kunskaperna om massmediernas förutsättningar    dåliga i idrottslivet. De ser inte vilka medierna är till för    – nämligen ytterst sina läsare.   Sydsvenskan tillhör dem som lyckas allra bäst med sin sportbevakning,    tycker Westerberg.   – Det händer att deras sportchef Åke Stolt sätter ord på    det jag själv tidigare bara känt. Veckotidningen Fotbollextra kastar    jag mig över när den kommer, Canal+ fotbollsproduktion är överlägsen    och skribenter som Mats Olsson och Stefan Alfelt har jag största respekt    för.    Men vägen tillbaka till redaktionerna och tidningshusen förefaller    ändå lång.    – Jag tror att jag är kvar inom fotbollen om tio år. Men det    känns tryggt att ha något att falla tillbaka på. Så är    det inte för de flesta av mina kollegor. LARS HJERTBERG Pressens Tidning nr 14/99       Född: 15 november 1960.   Bor: Lägenhet i centrala Trelleborg.   Familj: Sambon Annika Larsson och barnen Max, 7 och Marika, 4.   Utbildning: Journalistlinjen vid Skurups folkhögskola.   Fritid: Springer en slinga varannan dag och försöker följa med    i barnens intressen.   Laster: Choklad och sötsaker.   Tidningar: Läser Trelleborgs Allehanda, Sydsvenskan och Barometern dagligen.    Flera gånger i veckan även Arbetet, Skånska Dagbladet, Kvällsposten    och Aftonbladet. Dessutom Fotbollextra och Pressens Tidning.   Vad är journalistisk kvalitet? Att förstå sitt uppdrag och vem    man är till för.      Dixie Eriksson – kulturjournalist, Nerikes Allehanda, Örebro.   Allsvensk fotboll i Örebro SK 1969-1971, allsvensk även i bandy.   Pille Heyerdahl – sportjournalist, Hallands Nyheter, Falkenberg.   Allsvensk pingisspelare i Djurgården och Arboga på 60-talet.   Katarina Hultling – sportjournalist, TV-sporten, Stockholm.   Europamästare i curling 1982 och 1983. VM-tvåa 1979 och 1982.   Elisabet Höglund – Brysselkorrespondent, SVT Rapport.   6 SM-guld i cykel, Götalandsmästare på skidor.   Curt Johansson – sportjournalist, Alingsås Tidning.   9 landskamper i handboll 1971-1977. Allsvensk i tre klubbar.   Jasmin Krohn – frilansreporter för Västnytt Göteborg och    TV-sporten.   Olympier på skridsko 1988, 1992 och 1994. 28 SM-tecken.   Leif ?Loket” Olsson – programledare i TV4.    Internationell handbollsdomare under elva år. Dömde OS-finalen 1972.   Peter Nyström – redaktionssekreterare, Dagens Industri, Stockholm.   108 landskamper i basket. Elitseriespel med Södertälje och Alvik.   Kaj Palmér – sportjournalist, Syd-svenskan, Malmö.   14 landskamper i fotboll 1949-1950. Proffs i Italien 1951-1959.   Susanne Simolin – sportjournalist, Göteborgs-Posten.   Världsmästare i innebandy med Finland 1999.

Lars Hjertberg

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.