Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag19.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Jan Scherman: Uppgradera kulturdepartementet – från sopstation till superdepartement

UPPDATERAD. Kulturdepartementet är idag ett slags sopstation. Det enda parti som både intensivt och visionärt driver kulturfrågorna är SD. Det skriver Jan Scherman – som nu föreslår att kulturdepartementet uppgraderas till ett superdepartement.

Publicerad: 12 Augusti 2020, 06:03

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

”Åtgärden skulle ge kulturfrågorna den status och den styrka som gör den jämbördig de mäktigaste departementen. Gör denna uppgraderade typ av Kulturminister också till vice statsminister”, skriver Jan Scherman.


Ämnen i artikeln:

KulturdepartementetAmanda LindJan Scherman

Snart har alla i kulturbranschen attackerat kulturminister Amanda Lind. Jonas Gardell blåste igång drevet med klassikern – avgå. Och sedan följde många andra efter likt en kör som sjunger i kanon. Men lägg inte all skuld på kulturministern. Hon kan säkert inte bättre, vilket är illa nog. 

Men tyvärr alla ni som skäller i drevet - problemet sitter högre upp. Nuvarande statsminister och flera före Stefan Löfven har devalverat kulturministerns position. Den har ibland blivit tröst till Miljöpartiet, som inte fick de finaste departementen. Eller tack och hedersbetygelse för träget arbete i partiet, vilket man kan ana i en del borgerliga ministärer. 

Nu krävs en genomgripande förändring, där kulturdepartementet uppgraderas till ett superdepartement. Det är en bättre lösning än att skjuta pianisten, när skulden så tungt faller på dirigenten.

I den sittande regeringen ingår finansministern i en grupp på tre ministrar. Här finns utöver Magdalena Andersson en civilminister Lena Micko och Per Bolund med ansvar för finans- och bostadsfrågor. Infrastrukturdepartementet består av två statsråd, liksom arbetsmarknadsdepartementet. Det är totalt sju statsråd som alla i någon mening sysslar med skatter, näringslivsfrågor, boende och transporter som vägar, bredband och post. Viktigheten och prioriteringen är svår att bestrida. Vad är kulturen mot allt detta? Elitserien mot lingonligan?

Frågan kan självfallet besvaras på olika sätt. 

Ett svar – kulturdepartementet är idag ett slags sopstation där inte bara den viktiga kulturen ligger och skräpar. Här finns mediefrågorna, som sakligt sett tillhör en av det mest centrala om vi vill värna fria och oberoende medier. Kulturministern är också idrottsminister och ska hantera levnadsvillkoren för landets kanske största folkrörelse. Bara Riksidrottsförbundet har cirka tre miljoner medlemmar i 22 000 olika föreningar. Amanda Lind ansvarar för det något diffusa begreppet ungdomspolitik. Sist men inte minst, kulturministern är också demokratiminister. 

En del av dessa personer har till exempel vid utnämningen knappt vetat att de också varit idrottsminister. En del har totalt saknat erfarenhet av praktisk kulturpolitik.

Jag har under mina flera decennier på SVT ,TV4, Bonnier och Aftonbladet haft anledning att träffa kulturministrar sedan Bengt Göranssons dagar i början på 1980-talet via Birgit Friggebo, Marita Ulvskog, Leif Pagrotsky, Lena Adelsohn Liljeroth och Alice Bah Kuhnke. Glömde Lars Leijonborg och Pär Nuder som närmaste pryade på posten under ett antal veckor. Kortast tid av alla, tiodagarsministern Cecilia Stegö Chiló, som tvingades avgå då hon inte betalat radio- och tv-licensen. En del av dessa personer har till exempel vid utnämningen knappt vetat att de också varit idrottsminister. En del har totalt saknat erfarenhet av praktisk kulturpolitik. Och flera har varit djupt okunniga i mediefrågor. När Miljöpartiet fick posten 2014 fick partiet snabbt börja jobba fram ett mediepolitiskt handlingsprogram! Det enda parti som både intensivt och visionärt driver kulturfrågorna är SD. På samma sätt som de en gång började agera i frågan om invandringen.

Ett annat svar på frågan om kulturpolitikens status är att socialdemokratin från Göran Persson till dagens Stefan Löfven ägnat ytterst lite kraft åt kulturfrågorna. Perssons budgetsanering överskuggade allt. Mona Sahlin pratade mest och Löfven delegerar och utreder. Varken Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt har profilerat sig inom kulturområdet. Alla nämnda har dock profiterat på kulturens stjärnglans – bevistat filmpremiärer, teater-dito, konserter, skålat på efterfester, visat upp sig på Bokmässan i Göteborg, sjungit med i allsången på Skansen och rockat i bänkraderna på Melodifestivalen. Vem minns inte Ebba Busch sjungandes i public-service-programmet Så ska det låta? 

Detta är på något sätt symtomatiskt och delvis en träffande bild av synen på kulturen som ett politikområde – underhållning, partyn och kändisfrotterande. Lättviktigt i förhållande till skatterna, jobben, bostäderna, vägar, järnvägar och postdistributionen. Till och med svensk besöksnäring har fått komma in i finrummet då den efter åratal av kamp blivit betraktat som en expansiv bransch. En näring, livsviktig för vår BNP.

Det finns också ett helt annat svar på frågan om vad kulturområdet är, annat än glitter och glamour. Svaret finns i just ordet ”näring”.

Kulturens många olika uttrycksformer är en form av intellektuella och känslomässiga injektioner till oss enskilda människor. Det är näring som stimulerar, väcker insikter, provocerar debatter och berikar våra upplevelser – vilket säkert kan uttryckas mer kryptiskt än så. I sak är konst, litteratur, musik och alla andra uttrycksformer en central del i en vital dialog som kännetecknar ett livaktigt och utvecklande demokratiskt samhälle. Alltså, näring. Kraft som fyller på vår demokrati. Det är också en näring i mer klassisk bemärkelse – en bransch som sysselsätter tusentals människor. Och ännu fler är alla de som tar del av kulturen, alla de som behöver den för sin vardagliga utveckling och sitt välbefinnande.

Det första Lind gör när Gardell krävt hennes huvud på ett fat är att hon deklarerar att hon håller med sin skarprättare.

Som sagt – ropen skalla – avgå Lind! Kulturutskottets liberale ordförande Christer Nylander har uttryckt sig mer diplomatiskt. I ett utspel har han uppmanat Lind att börja agera. Med det menar han att bland annat att en ny kulturutredning bör tillsättas. Det förslaget faller bra in i den alltmer frekventa modellen med reaktiv och talepunktsdriven politik, inte bara, men kanske i synnerhet, kulturpolitik. Det första Lind gör när Gardell krävt hennes huvud på ett fat är att hon deklarerar att hon håller med sin skarprättare. Det är absurt att mer än 50 personer kan trängas på en krog och det är tillåtet till dess en trubadur kommer in och sjunger en sång, för då blir det ett otillåtet event. Detta har säkert någon politisk pressekreterare skrivit till Lind att hon ska säga. Det gäller även hennes försök till offensiv. Amanda Lind säger flera gånger att hon inte utesluter nya riktlinjer, nya åtgärder. Precis så här gjorde Amanda Lind när den krisande mediebranschen krävde mer stöd, avskaffad moms och andra skattelättnader. Hon höll med och hon aviserade mer stöd. 

Resultatet har tills nu blivit cirka 700 miljoner till medierna och mer än 700 miljarder till näringslivet i övrigt. 

Vad bör vi då göra i vårt nuläge med en pressande pandemi? 

Jo, gör om kulturdepartementet till ett superdepartement med en Kulturminister som i sitt team har en Medieminister och en Demokratiminister. Låt även idrottsfrågorna få en egen minister. Förvisso till del en främmande fågel i sammanhanget, men denna stora och levande folkrörelse behöver en stark hemvist. Åtgärden skulle ge kulturfrågorna den status och den styrka som gör den jämbördig de mäktigaste departementen. Gör denna uppgraderade typ av Kulturminister också till vice statsminister.

Vad är till exempel alla dessa stödmiljarder till näringslivet för tillväxt i ekonomin värda om vår demokrati fortsätter att förfalla?

Storlek har betydelse.

Den förenande länken i detta nya superdepartement är ju behovet av att stärka och utveckla vår demokrati. Vad är till exempel alla dessa stödmiljarder till näringslivet för tillväxt i ekonomin värda om vår demokrati fortsätter att förfalla? 

En departementsreform kan landets sittande statsminister Stefan Löfven genomföra i morgon – om han vill och om han har en vision som handlar om att utveckla vår demokrati. Att detta nya tunga politiska uppdrag skulle kunna tillfalla Amanda Lind vore både osannolikt och ytterst olämpligt. 

Jan Scherman

PS.

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna sig den nyblivne premiärministern Winston Churchills ord när han i början av andra världskriget avkrävdes nedskärningar av kulturbudgeten för att pengarna behövdes till fortsatt militär upprustning. Churchill tillbakavisade kompromisslöst detta nedskärningskrav med orden: What shall we then fight for?

PS2 - uppdatering.

Det har i den efterföljande debatten till mitt inlägg sagts att Churchill aldrig sagt det som han ovan ofta påstås ha sagt. DN.s kulturchef Björn Wiman skriver detta, men påpekar också att det kan finnas en sanning också i falska citat och citerar något som Churchill bevisligen uttalat redan 1938:

”Kulturen är grundläggande för en nations fulla och hela liv. Staten är skyldig sig själv att understödja den. Illa far det folk som inte hedrar kulturen med den vördnad och glädje som den förtjänar.”

Ja, och därmed kan man väl konstatera att den logiska konsekvensen av dessa äkta statsmannaord ändå blir det som Churchill inte sagt, men säkert menade: What shall we then fight for?

LÄS MER AV JAN SCHERMAN:

”Sverige är sämst i klassen” 

Jan Scherman om TV4:s resultat: ”En oväntat stark negativ spiral” 

”Nents rapport bekräftar med eftertryck att krisen slår stenhårt mot mediebranschen” 

”Regeringens enda utväg är att sätta delningen av Telia på fast track” 

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Jan Scherman

Diversearbetare inom media

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.