Så drabbades Mediekompaniet av attentatet

Det är en märkbart medtagen vd som tar emot på Mediekompaniets kontor på Drottninggatan 25. Fem dagar har gått sedan det omskakande terrordådet och berget av tulpaner ligger fortfarande färska vid stenlejonet utanför.

– Jag hade just hämtat min son på förskolan och vi satt i bilen vid Odengatan när jag förstod vad som hade hänt i fredags, berättar Anders Sjösten.

Tio minuter senare var de hemma i trygghet. Precis som de flesta andra stockholmare tog Mediekompaniets vd först reda på sin familj. Fem minuter senare började telefonen – när han väl kom fram på linjen – gå varm till medarbetarna. Ekonomichefen Nina Sommer och marknadschefen Carina Hillerström höll ställningarna på kontoret. Av de dryga 50 medarbetarna var en handfull på kundmöten ute på stan. Det tog ungefär 45 minuter innan de kunde säkerställa att alla var i tryggt förvar. Bara en befann sig inom det avspärrade området – på en tvärgata till Drottninggatan.  En av Mediekompaniets medarbetare på kontoret fick ett sms av sin vän inom polisen: ”Gå inte ut”

Den 28 februari 1986

Carina Hillerström drar paralleller till känslan som infann sig en kväll för 31 år sedan, när hon jobbade som sekreterare åt rapports redaktionschef – och uppgiften om att Olof Palme skjutits nådde SVT-huset.

– I ett sånt här läge måste man samla gruppen, bestämma vem som ska göra vad och ta reda på var alla befinner sig. Alla som var kvar på kontoret sökte sina anhöriga naturligtvis. Jag hann själv tillsammans med övriga i familjetråden skicka nästan 20 whatsapp-meddelanden till en av mina döttrar i fredags, innan vi fick svar, minns hon.

Mellan 14.30 och 18.00 stängde Mediekompaniets medarbetare, liksom många andra i Stockholm City, in sig på kontoret. Utanför fönstret två våningar ned utspelade sig en smärtsam scen som de sent ska glömma.

Människor sprang för sina liv. Sprang mot Gamla stan.

Efter det infann sig en kuslig tystnad. På uppstudsiga Drottninggatan, som annars både myllrar och stör, var det öde.

Sedan kom vågen av rykten. Skottlossning i Gallerian. Skottlossning vid Fridhemsplan och på Östermalm. Carina Hillerström, som har sin hemvist i Uppsala, var en av dem som blev kvar längst på kontoret den kvällen. Klockan 21var hon hemma och meddelade– liksom resten av de anställda – i mejltråden att hon var framme.

Dagarna efter dådet

Första vardagen efter dådet hade de ett uppsamlingsmöte på kontoret.

– Alla reagerar väldigt olika i pressade situationer – vissa väldigt emotionellt, andra väldigt rationellt, och några kommer inte att reagera förrän längre fram. En del tyckte att det var väldigt tungt att åka till jobbet i måndags och känner sig fortfarande inte mogna att besöka området för attentatet. Andra ville se det drabbade området direkt och deltog till exempel i den tysta minuten här utanför i måndags.

Anders Sjösten är tyst en stund innan han fortsätter:

 – Vi resonerade mycket kring att alla reaktioner är okej och erbjöd professionell hjälp till de som kände att de behövde det.

Fredagens terrorattack gav även upphov till tankar kring hur man gör som företag när en exceptionell händelse som denna inträffar.

– Vi kom underfund med att vi skulle vilja sätta en plan på pränt kring hur beter oss när något ovanligt inträffar. Att ringa i fredags var till exempel inte enkelt. Utan att överdramatisera, så kommer vi att försöka sätta vissa rutiner.

Tragedin kom väldigt mycket närmre

Dagen efter dådet blev Anders Sjösten varse om att den traumatiska händelsen hade drabbat människor i hans närhet. Den 11-åriga flickan som miste livet i attacken visade sig vara skolkamrat till hans egna barn.

– Det är frikopplat från Mediekompaniet, men för mig innebar uppgiften som kom ut i lördags att detta kom mig väldigt mycket mer in på kroppen, säger han.

Stockholm är inte större än att många känner någon som befann sig i närheten när dådet inträffade. Händelsen har skapat ringar på vattnet i flera delar av Anders Sjöstens liv, dels som förälder men också som idrottsledare.

På grund av nyheten om flickans tragiska öde var han själv inte med när hans medarbetare samlades på måndagen efter dådet.

­– Jag visste ju att alla på jobbet var säkra och behövdes mer på annat håll, säger han.

Drottninggatan veckan efter terrordådet. Foto:Janne Næss

Anders Sjösten ser bristen på kontroll av bilder från attentatsplatsen och spridningen på sociala medier som ett stort problem. Hur skyddar man barn från att se dem?

– Man blir bara ledsen av det. Vad teknologin gör möjligt i sådana här extraordinära situationer. En individ har tagit beslutet att knäppa en bild i en fruktansvärd situation. Det är där det börjar, säger han och fortsätter:

– Det är oacceptabelt att anhöriga ska tvingas leva med att det florerar bilder på det sättet. Det finns flera liknande exempel bakåt i tiden ­– Facebook-våldtäkten senast. Det är ett problem som man behöver få bukt med. 

Hur var det för dig att återvända till Drottninggatan?

– Helt okej. Det blev en stilla vandring genom området. Jag har ju varit mycket på skolan, där  aulan står full av blommor och kondoleanser. Det har varit mycket känslor där.

Hur har händelsen påverkat arbetsveckan?

– Måndagen påverkades definitivt. Många timmar gick åt till samtal medarbetare emellan.

Det har varit mer lågmält och stilla, vilket är naturligt. Vi är sakteligen på väg mot det vanliga livet och inga affärer eller ändringar i bokningar har varit aktuella.

Hur tänker du kring att ha adress på Drottninggatan, det är färre än 7 år sedan det förra attentatet 200 meter längre bort?

– Drottninggatan är en plats där det cirkulerar mycket människor, och som utgör ett mål för den som vill skada väldigt många. Jag har – ska jag erkänna­ – funderat på om man borde vara någon annanstans. Det är en svår fråga. Jag tycker inte heller att man ska vika sig och låta mörka krafter och händelser få styra över ens liv.