Efter 40 år får klimatjournalisten Erika Bjerström revansch

Som nioåring rycktes Erika Bjerströms pappa ifrån henne. Dödsfallet inträffade kort efter att familjen Bjerström flyttat hem till Tumba utanför Stockholm efter att ha tillbringat fem år i Argentina där hennes pappa arbetat på Alfa Laval. Själv beskriver hon förlusten av sin far som sitt livs tsunami.

– Jag var ju så ung. På den tiden fanns inga verktyg eller någon kunskap om hur man tar hand om ett barn i sorg. Så jag stängde in min.

I takt med att tiden har gått har hon dock lyckats bearbeta sina känslor. Men sorgen finns kvar än i dag.

– Den går aldrig över även om den tar sig andra uttryck. Jag är en stundtals ganska depressiv person. Men med åren har jag funnit en styrka som har hjälpt mig att överleva.

Pappans död har också gjort Erika Bjerström till en delvis ångestdriven person. Men känslan har hon lyckats omvandla till en drivkraft som hon har haft stor nytt av under sitt yrkesliv, berättar hon. Och även om sorgen alltid finns där så är hon i dag framför allt känd för att ha stor energi och arbetskapacitet.

Erika Bjerström har tillbringat en stor del av sina arbetande år utanför Sverige, som SVT:s utrikeskorrespondent i EU, Afrika och USA. Men sedan hon klev på rollen som klimatkorrespondent på SVT vid årsskiftet 2019 har resorna blivit färre på grund av coronavirusets utbrott. Även om hon – tack vare sex olika covidintyg och tester – kunnat besöka Elfenbenskusten, USA när Joe Biden svors in samt Polen, Grekland och Portugal på klimatreportage. När Dagens Media når henne är hon på familjens torp i Bergslagen.

– Jag har visserligen kunnat göra reportage kring klimatkrisen och hur den slår utan att ta mig dit, genom att vi har letat upp de världsledande forskarna och intervjuat dem på Skype. Ett sådant exempel är ”Jordens feber”. Men det är klart att det är en förlust att inte kunna resa i samma utsträckning – att träffa människor, ta del av deras vittnesbörd och bygga berättelsen kring en person.

Under sin tid som utrikeskorrespondent har Erika Bjerström varit mer intresserad av varför saker händer än att de händer, säger hon.

– Men det ”finaste” en utrikeskorre kan göra är att stå i skärselden i en konflikt medan bomberna faller. Jag har därför känt att en del kollegor varit ganska nedlåtande mot mig genom åren. De har inte förstått varför jag anser att klimatkrisen är den största nyhetsstoryn i vår livstid.

Men nu känner hon att hon har fått revansch.

– När en majoritet av journalistkåren nu har förstått att klimatkrisen påverkar alltifrån rättvisefrågor till ekonomi, företagsstrategier och politiska val känner jag mig i takt med tiden, äntligen, och det är väldigt spännande.

Erika Bjerström har bevakat miljö- och klimatfrågor globalt sedan 1980-talet. Till skillnad från många andra journalister roas hon av att läsa forskningsrapporter och rapportera om dem.

– Jag gillar den mänskliga gestaltningen av kriser som kanske blir tydlig först efter att man läst och förstått en torr vetenskaplig rapport.

Att många svenska redaktioner nu satsar på klimatjournalistik välkomnas av Erika Bjerström. Men hon tycker att svensk klimatjournalistik har för mycket fokus på just Sverige.

– Många kollegor har för mycket fokus på vad som händer och inte händer här. Jag tycker att det är viktigt att titta bredare och se vad som händer globalt.

Men även Erika Bjerström har de sista åren haft ett delvis svenskt fokus. I sin senaste bok ”Klimatkrisens Sverige” (Norstedt, 2020) har hon undersökt hur klimatförändringarna slår mot vårt avlånga land. Och hon är djupt oroad.

– Det alla forskare som jag intervjuade var överens om – oavsett vad det handlade om – är att det går mycket fortare än vi tror.

Trots att Erika Bjerström har bevakat miljö- och klimatfrågor i 40 år överraskades hon av just hastigheten.

– Jag var förberedd på att de skulle säga ”vi tror att det blir så här”. Så jag fick en enorm sorgereaktion när jag skrev den här boken.

Under arbetet med boken drabbades hon av en sorts molande sorg över att det i många stycken är för sent, säger hon.

– Jag är ledsen att behöva säga det, men så är det. Den svenska fjällvärlden håller på att försvinna, och gäddan ersätter fjällrödingen eftersom sjöarna är för varma. Det är en otrolig förlust.

Hur är det att bevaka det här området när känslan är att det redan är försent?

– Även om det ser illa ut finns det grader i helvetet. En global uppvärmning på en och en halv grad är omöjlig att undvika, däremot är det givetvis en otrolig skillnad om världen värms upp två grader eller fem grader, säger hon och fortsätter:

– Men vår natur och våra livsförutsättningar har redan förändrats. Och det drabbar inte mig i Bergslagen så mycket men däremot en bergsby i Madagaskar. De länder som har släppt ut minst CO2 drabbas mest – med undantag för USA.

”Utrymmet i tv är så fruktansvärt begränsat att jag ibland tvingas till förenklingar som är väldigt smärtsamma”

40-årsjubileum som nyhetsjournalist

I år firar Erika Bjerström 40 år som nyhetsjournalist. Att det blivit fyra decennier i branschen beror framför allt på att hennes nyfikenhet aldrig stillas.

– Jag tycker att andra människor är mer intressanta än vad jag är. Det låter klyschigt men varje människa bär en berättelse. Att få sitta ned vid köksbordet i Australien och höra någon berätta hur just dennes värld ser ut är det största privilegiet som journalist.

Sin journalistexamen tog Erika Bjerström i USA. När hon kom hem erbjöds hon två jobb: det ena på AFT och det andra på den gröna nyhetstidningen Alternativet, där hon senare skulle få fast anställning. Efter Alternativet gick hon till Ekot och sedermera över till Dagens Nyheter innan hon blev erbjuden att komma till Aktuellt. 

– På Dagens Nyheter var jag biträdande redaktionschef och arbetade tillsammans med Joachim Berner, men vi kom inte så där jättebra överens – och det är ingen hemlighet. Vi hade olika syn på hur DN skulle utvecklas och till slut blev det uppenbart att det bara fanns plats för en av oss där, säger hon och fortsätter:

– Så när jag erbjöds ett jobb på SVT tog jag det och nu har jag varit där i 25 år. SVT är en oerhört generös och rolig arbetsplats.

Under sina år på SVT har Erika Bjerström fått göra en hel del saker, bland annat var hon med och startade Agenda med dåvarande SVT-kollegan Lars Adaktusson som senare skulle bli kristdemokratisk politiker.

”Varje gång jag är för länge hemma i Sverige känner jag att det är lätt att hamna i ett homogent, västerländskt, högutbildat privilegierat perspektiv”

För publiken är du ett känt tv-ansikte, men du har ju också en bakgrund från tidning och har skrivit flera böcker. Vad identifierar du dig själv mest med?

– Jag är en person som älskar storytelling och politisk analys – och försöker att kombinera det. Och just analysen är enklare som skribent eftersom utrymmet i tv är så fruktansvärt begränsat att jag ibland tvingas till förenklingar som är väldigt smärtsamma. Samtidigt är tv-mediets möjlighet att skildra resandet och små detaljer som hur ljuset på en plats ser ut ren lycka.

Varifrån kommer din längtan ut i världen?

– Jag växte ju upp delvis i Argentina och det är klart att det har präglat mig. Men egentligen är det nog inte så mycket en längtan, utan mer en kunskap om att du när du förflyttar dig får en annan utgångspunkt, säger Erika Bjerström och fortsätter:

– Som journalist söker jag ständigt nya perspektiv. Varje gång jag är för länge hemma i Sverige känner jag att det är lätt att hamna i ett homogent, västerländskt, högutbildat privilegierat perspektiv.

Att Erika Bjerström har haft möjlighet att resa i den omfattning hon har gjort och sett bland annat den fattigdom som finns på olika platser har gjort henne mer ödmjuk inför välståndet här hemma som hon tycker att många tar för givet.

– Jag har också blivit mer och mer stolt över Sverige. Att vi är ett modernt välfärdsland. Jag är väldigt orolig över hur demokratin urholkas just nu och hur vi inte försvarar den. Det är bara att titta på statistiken från Freedom house index, det är bara drygt hälften av alla länder i EU nu som är fullvärdiga demokratier. Det är en utveckling under min livstid som jag aldrig hade förutsett.

Men det är inte bara resorna som går utomlands som är viktiga för Erika Bjerström. Även den inre resan är viktig. Av den anledningen åker hon på ett tyst retreat varje år.

– Dag Hammarskjöld sade en gång att den största resan vi gör är inåt. Och en nunna lär ha sagt att det är först när bullret utanför tystnar som man upptäcker det inre bullret. Och så är det verkligen. När jag åker på retreat tvingas jag stanna upp och konfrontera mina känslor – det är oerhört givande på alla sätt.