Fredrik Svedjetun: Dags att sluta ducka – tv-bolagen måste ta tag i arbetsmiljöproblemen

Ska vi verkligen göra ett jobb om det här igen? Vi har ju skrivit om det tusen gånger tidigare.

Det är lätt att bli cynisk när man är mångårig redaktör på en branschtidning och har siktet inställt på de absolut senaste händelserna och utmaningarna på marknaden. 

Men Dagens Medias reportrar hade bra källor, ämnet är fortsatt relevant och det hela är ju – om det fortfarande pågår – alltjämt helt ... för jävligt. Så vi fattade återigen spaden och började gräva i tv-industrins mörkaste skrymslen.

Det vi hittade gör mig bekymrad inte bara för hur människor mår, utan även för hur det är ställt med tv-bolagens förmåga – eller kanske snarare vilja – att utvecklas. 

Dagens Medias granskning, där ett stort antal tv-medarbetare berättar om sin situation, är till stora delar skrämmande läsning. Den visar hur tv-branschen präglas av en utbredd tystnadskultur, bristande ledarskap och ohållbara arbetsförhållanden som kan leda till både fysiska och psykiska skador hos medarbetarna.

I en god värld hade branschens företrädare och chefer öppnat upp för självrannsakan och visat sig villiga att diskutera problemen. I stället viftar de bort kritiken, skyller ifrån sig eller vägrar att ens svara på frågor.

Fackförbunden är de enda som reagerar kraftfullt. De konstaterar att detta inte är någon nyhet och hoppas nu på förbättringar. Det är bra, men var har ni varit de senaste 30 åren?

Eva Hamilton, ordförande för Film & TV-producenterna, vill nyansera bilden och konstaterar att det rör sig om en ”exponerad bransch” som medierna gärna granskar. Därför upptäcks fler missförhållanden i tv-industrin. Jag tror snarare att det handlar om att branschens bolag under decennier har lärt sig att tumma på arbetsmiljön för att få ihop sina kalkyler. Vi på Dagens Media ser inte att den här typen av problem existerar i samma utsträckning bland de andra medieslag som vi har under luppen.

Hur tänker vd:arna på Sveriges största tv-produktionsbolag kring det som tv-arbetarna vittnar om? Det får vi aldrig något svar på. Av nio tillfrågade chefer på de största bolagen i Sverige – tillsammans omsätter de över 1,5 miljard kronor – är det endast Lars Beckung, vd på Nexiko, som ställer upp på en telefonintervju. Det hedrar honom. Resten ber att få svara på mejl eller svarar inte alls. 

Bland tv-husen vill Discovery och Nent överhuvudtaget inte svara på frågor om sitt ansvar. De anammar också ”duckandets strategi”, som Martin Schori förtjänstfullt analyserade häromdagen, men skriver i korta kommentarer att de har utförliga ”uppförandekoder” och ska diskutera frågan vidare med produktionsbolagen. Det är väl toppen med koder, men vad är de värda om man inte ser till att de efterlevs?

På TV4 är man medvetna om problemen och säger att det är en fråga som ”diskuteras mycket, och ageras kring”. Liknande tongångar hörs hos SVT. Båda kanalhusen är dock tydliga med att de anser att ansvaret ligger hos produktionsbolagen.

Det är en i grunden rimlig hållning, men när de här missförhållandena fortsätter att existera år efter år behöver man kanske agera mer kraftfullt. Och ska man vara ärlig är utmaningen – att se till att personer längst ner på ”golvet” får rimliga arbetsförhållanden och betalt för sitt jobb – inte någon supersvår nöt att knäcka. Toppskiktet i den svenska tv-branschen består till stor av människor som sedan länge känner varandra och umgås i samma kretsar. Det rör sig inte om en bransch där leverantörerna befinner sig i ogästvänliga områden i Bangladesh, utan marknadens alla parter träffas löpande i centrala Stockholm. Vad är problemet, liksom?

Jag tror tyvärr att det finns ett motstånd till förändring som grundar sig i att både tv-husen och tv-produktionsbolagen upplever att de tjänar pengar på den bristande arbetsmiljön. Att göra något åt missförhållandena skulle drabba tv-husens vinster och hota produktionsbolagens redan pressade marginaler. Det är därför vi i dag får läsa vittnesmål från branschen som är i princip identiska med de vittnesmål som vi tog del av för ett eller ett par decennier sedan.

Åter till beställaransvaret, som tv-husen så gärna vill slå ifrån sig. Tv-produktionsbolagen har så länge jag kan minnas klagat på att den enorma prispressen från tv-kanalerna har gjort det svårt att skapa en lönsam verksamhet som borgar för hög kreativitet och gedigen kvalitet i produktionerna. Liknande vittnesmål kommer från de tv-arbetare som medverkat i Dagens Medias granskning.

”Tv-husen beställer ett lyxhus när de har råd med ett radhus”, säger en av våra källor, och fortsätter:

”En del producenter är villiga att producera den här lyxvillan. Men då blir det också slavlöner, långa arbetsdagar och undermåliga villkor.”

Jag tänker på det här när jag ser den enorma omvandling som skett på den svenska tv-marknaden de senaste åren. Netflix, HBO, Amazon och andra internationella jättar dundrar in extremt påkostade och högkvalitativa tv-serier till de svenska vardagsrummen. Youtube – som fullkomligt slukar yngre tittare – svämmar över av kreativa människor som hittar helt nya sätt att göra tv på. 

Jag undrar hur länge de svenska tv-bolagen tror att de kan ta genvägar till framgång. 

I de flesta andra branscher jobbar man stenhårt med arbetsmiljöfrågor eftersom man vet att det dels bygger förtroende hos kunderna, dels banar väg för en framtida stark affär. Investeringar i personalen ger lojala och motiverade medarbetare, möjlighet att rekrytera och behålla talanger, större utrymme för kreativitet, samt en högre kvalitet i leveransen.

Jag tror att det är precis det som de svenska tv-bolagen behöver i det innehållskrig som just nu pågår och som med all säkerhet kommer att intensifieras de kommande åren. 

Så låt oss slippa att skriva de här artiklarna igen om tio år. Det är 2021 och det funkar inte längre att vara sunkig. Nu är det faktiskt dags för branschen att ta tag i problemen på allvar.