"Rädslan för att bli uthängd kanske är vad som krävs"

"Rent krasst kan man väl säga att mediebranschen inte på något sätt är fredad eller skyddad från det här, sexuella trakasserier och övergrepp begås överallt", säger Sofia Mirjamsdotter. Bild: Wikimedia commons

HELGLÄSNING. År 2011 vann Sofia Mirjamsdotter tillsammans med Johanna Koljonen Stora Journalistpriset för uppropet #prataomdet. Sex år senare blir den liknande kampanjen #metoo en världsomfattande rörelse mot sexuella trakasserier. "Mest påtagligt är känslan av 'wow, är det nu det händer?'" säger Sofia Mirjamsdotter.

Journalisten och ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter har nålat fast en tweet i sitt flöde på Twitter, där hon sammanfattar sina känslor över veckan då #MeToo exploderade i Sverige.

 

– Jag har varje dag trott att det inte kan bli större än såhär – men det bara fortsätter. Det tar inte slut, säger hon till Dagens Media.

När hon uppmärksammade #MeToo-uppropet för ett par veckor sedan associerade Sofia Mirjamsdotter direkt till #prataomdet, den sex år äldre liknande kampanjen som hon lanserade tillsammans med Johanna Koljonen.  

Liksom nu var det en känd mans övergrepp som gav upphov till rörelsen. Året var 2010 och Wikileaks-grundaren Julian Assange misstänktes för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor i Sverige.

#prataomdet föddes ur en diskussion kring ämnet på Twitter, och var till att börja med en reaktion på att de två anmälande kvinnornas berättelser ifrågasattes. Snart blev det en hashtag där folk berättade om egna erfarenheter av övergrepp och sexuella trakasserier.

Kampanjen uppmärksammades stort i medierna och ledde till att Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter belönades med Stora Journalistpriset i klassen "Årets förnyare".

Sex år senare publicerar New York Times ett reportage där Hollywoodmogulen och producenten Harvey Weinstein anklagas för åratal av sexuella trakasserier mot kvinnor. Under dagarna som följer kliver en rad Hollywoodskådisar fram, däribland Angelina Jolie, Gwyneth Paltrow och Rosanna Arquette, och berättar att de blivit utsatta för Weinsteins övergrepp.

Producenten Harvery Weinstein. Bild: Wikimedia commons

När skådespelaren Alyssa Milano i samband med detta uppmanar sina följare på Twitter att under hashtaggen #MeToo berätta om sina egna erfarenheter av sexuella trakasserier, för att visa på hur utbrett problemet är, blir hashtaggen viral på rekordtid. Idag har den växt till en världsomfattande rörelse.

 

– Eftersom #MeToo föddes i USA tänkte jag att det skulle kunna bli någonting ännu större – men jag kunde inte förutse hur stort det faktiskt blev bara några dagar senare, säger Sofia Mirjamsdotter.

Snart var hennes sociala medieflöden helt översållade av #MeToo, och det gällde särskilt på Facebook.

– #prataomdet var ju framför allt en Twitter-rörelse, och på den tiden var varken Twitter eller Facebook så stort som det är idag. Att #MeToo har blivit så enormt på Facebook tror jag har bidragit till att rörelsen fått ett sådant genomslag hos gemene man, på ett annat sätt än vad #prataomdet fick. Kvinnor i alla åldrar, från alla platser i landet, från alla håll och kanter i samhället, har anslutit till #MeToo.

Vad kände du när du såg hur dina sociala medier togs över av kvinnor som berättade om sexuella trakasserier?

– Jag tror att jag som många andra har haft väldigt blandade känslor. Men det som kanske är mest påtagligt är känslan av "wow, är det nu det händer?" Är det nu vi verkligen lyckas krossa patriarkatet? Jag tror visserligen inte att det är så lätt, men kraften i den här rörelsen är otrolig. Den pågår ju faktiskt inte bara här i Västvärlden, den är global. På så vis känns den ostoppbar.

"Hamnar i ett jävläge hur vi än gör"

Att #MeToo-uppropet har visat precis hur vanligt förekommande sexuella trakasserier faktiskt är går inte att förneka. Det gäller inte minst i den svenska mediebranschen. Från en rad medieaktörer, däribland  SVTTV4MTGAftonbladet och  Expressen, har det kommit vittnesmål om både trakasserier och övergrepp.

– Rent krasst kan man väl säga att mediebranschen inte på något sätt är fredad eller skyddad från det här, sexuella trakasserier och övergrepp begås överallt. Att det nu har blivit fokus på just den här branschen, hoppas jag ska leda till någonting bra, säger Sofia Mirjamsdotter och fortsätter:

– Dels på arbetsplatserna, som en gång för alla tvingas göra upp med sunkiga, gamla machonormer, men också när det gäller att lära sig om publiceringsbeslut. Det är tydligt hur otroligt känsligt det här är för landets mediechefer, som helt plötsligt hamnat under lupp på ett sätt de inte varit med om tidigare. En del har verkligen inte kunnat hantera det. Förhoppningsvis lär de sig någonting av det här som de kan ta med sig in i granskningar av andra. Att få uppleva hur det är att befinna sig i ett drev som saknar motstycke, det är nog en bra erfarenhet.

Sofia Mirjamsdotter oroar sig samtidigt för den förtroendekris som anklagelserna som kommit fram i samband med #MeToo försatt den svenska mediebranschen i.

Krisen sker på så många plan, säger hon, eftersom att det är medierna själva som faktiskt avgör vad som kommer ut till allmänheten. Just nu finns det inget sätt att behålla trovärigheten.

– Den svenska mediebranschen är så liten, så vi hamnar i ett jävläge hur vi än gör. Vi granskar kolleger och våra vänner. Jag är otroligt tacksam över att jag inte är chefredaktör på någon av kvällstidningarna just nu. Jag har legat vaken på nätterna och grubblat över det här, till exempel vad som är rätt och fel kring namnpubliceringar – hur måste då inte Thomas Mattsson eller Sofia Olsson Olsén känna?

Varför har just mediebranschen hamnat i fokus för #MeToo-rörelsen i Sverige?

– Anledningen till det är helt enkelt att det är individer i mediebranschen som har avslöjats med namn i inledningsskedet av kampanjen. Hade namnpubliceringarna gällt ett gäng riksdagsledamöter hade fokus istället hamnat där. Sedan ska man inte förneka närhetsprincipen – för oss som jobbar i mediebranschen är det här såklart extra stort. Publiken kanske inte tycker att det är precis lika intressant med mediefolk som betett sig illa.

Är du förvånad över det som har kommit fram kring enskilda medieprofiler?

– Nej, jag är inte förvånad. Visst finns det ett par namn som överraskat mig, men jag är inte ett dugg förvånad över läget i branschen, att problemet med sexuella trakasserier och övergrepp är så utbrett som det visat sig vara. Jag har varit i den här branschen sedan åttiotalet, så jag har varit med om en del.

Vad är din inställning till de uthängningar som gjorts?

– Jag är väldigt dubbelt. Jag försöker tänka på #MeToo som en bredare rörelse, det handlar ju inte bara om den svenska mediebranschen. Nu sätter kvinnor världen över fokus på den här frågan och säger att det fan får vara nog nu. Den engelska försvarsministern avgick ju i dagarna på grund av uppgifter som framkommit tack vare det här. Men jag har även en stark oro för hur vi ska reparera eventuella skador, och att det här i längden ska få negativa konsekvenser på förtroendet för svensk journalistik. Jag kan också känna mig ledsen över de människor som pekats ut, framför allt för deras familjer. Några av dem är jag bekant med. Det går inte att bortse från den aspekten.

"Först när folk hängs ut som det börja hända saker"

När #prataomdet lanserades var det som något av ett AA-möte, beskriver Sofia Mirjamsdotter. Syftet var att människor skulle få berätta om sina upplevelser utan att bli misstrodda eller ifrågasatta. Däremot handlade det inte om offer och förövare.

– Det skedde inga utpekningar av individer, det handlade bara om att få sätta ord på sina erfarenheter. Men vad som är viktigt att peka på tycker jag, är att även om #prataomdet gav upphov till en bred diskussion i Sverige, är det först nu när folk hängs ut som det faktiskt börja hända saker rent konkret. Vi kan prata ur mycket som helst om respekt och att nej är ett nej, men om ingen som passerar en gräns tvingas ta konsekvenserna… Då spelar det ingen roll. Du har kunnat berätta för chefen, för alla dina vänner, du har kunnat polisanmäla, men de som utsätter kvinnor för det här kommer alltid undan.

Det gäller främst när det kommer till beteenden som kanske inte är olagliga, men som ändå skadar enskilda och omgivningen på fruktansvärda sätt, säger hon.

– Om det är rädslan för att bli uthängd som får män att skärpa till sig och på riktigt tänka över sitt beteende, då är det kanske vad som krävs. Även om det drabbar några få utpekade personer väldigt hårt. Några få av hundratusentals är kanske vad som krävs för att strukturerna ska rasa. Det finns ingen revolution utan några offer – om det nu är vad man ska kalla de män som avslöjas.

Journalistförbundet gick i dagarna ut med krav på branschen om att ta gemensamt ansvar. Vad tror du krävs för att vända den här situationen?

– Det krävs jättemycket. Det handlar om hur vi uppfostrar våra barn och om hur vi reproducerar könsnormer. De flesta gör det här för att de helt enkelt inte tänker efter, så det krävs att folk börjar tänka. Om en kvinna väljer att berätta om sexuella trakasserier eller övergrepp, då måste utgångspunkten alltid vara att hon säger sanningen. Folk måste förstå att förövare inte är monster, de är ofta vanliga människor med massor av bra egenskaper. Vi måste vara öppna för att vem som helst kan begå övergrepp.

Men det handlar inte bara om de enskilda männen. Även arbetsgivare måste börja ta sitt ansvar, och det borde inte krävas att det läcker ut uppgifter i medierna för att man som chef ska agera på trakasserier och kränkningar, säger hon.

– Chefer måste börja ta de här frågorna på allvar – på riktigt. Och det tror jag faktiskt att det här kommer att resultera i. Från och med nu, om en kvinna kommer till sin chef och berättar om att hon blivit utsatt för någonting av en kollega, då kan chefen inte blunda för det längre. Speciellt inte i mediesverige – det går helt enkelt inte.

"Vi vågade börja prata om gråzonerna"

Sofia Mirjamsdotter önskar att medierna skulle våga ta ett större grepp om problemet, och fokusera mer på strukturer än på enskilda personer.

– Annars är risken att folk konstaterar att journalister och mediefolk är sexistiska svin, och sedan går vidare. Det är ju faktiskt inte det som det här handlar om. Medierna har ett ansvar att ge en helhetsbild av situationen, vilket i sig är svårt eftersom att det är just mot medierna merparten av kritiken riktas just nu. Som jag var inne på tidigare – det blir lite fel hur man än gör. Men jag tycker inte att det ska hindra medierna från att försöka lyfta diskussionen till en högre nivå.

Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter (längst till vänster) vann Stora Journalistpriset för "Årets förnyare" 2011.

#prataomdet tror hon banade väg för #MeToo i Sverige. En sådan stor hashtag-kampanj hade inte förekommit här tidigare. Många aktörer hakade på och skapade flera olika kampanjer på temat.

– Plötsligt vågade vi börja prata om de här gråzonerna. De typer av övergrepp som inte är direkta våldtäkter, men som ändå är kränkande och skadliga. Vi lyckades göra upp men del av de skamkänslor som är kopplade till att bli utsatt för ett övergrepp. Verkligen inte helt och hållet, men vi tog ett viktigt steg på vägen, säger hon och fortsätter:

– Tack vare att så många delar med sig av sina berättelser idag under #metoo, visar att det inte behöver vara farligt att berätta. När #prataomdet lanserades kom det som en total chock, och folk reagerade oerhört starkt på att man vågade dela med sig av erfarenheter av trakasserier och övergrepp i sociala medier. Kritiken mot kampanjen bestod mycket av att man inte borde berätta om det här privata i offentligheten. Någon sådan kritik har jag däremot inte märkt av idag.

Vad är din åsikt om de hashtags som män använder för att dela med sig av övertramp de själva gjort?

– Jag tänker att män kanske borde vänta lite, och låta kvinnors berättelser få utrymmet. Framför allt tycker jag att de bör höra av sig direkt till den person de gjort illa, istället för att göra offentlig avbön i sociala medier och få en massa hjärtan och beröm. Att vinna poäng på att outa sig själv som svin känns konstigt. De män som på allvar blivit omruskade av kvinnors berättelser tycker jag istället ska samlas och diskutera med varandra hur de kan bidra till att förändra samhället. Kanske engagera sig i en förening som "Fatta" eller arrangera killmiddagar.

I den svenska mediebranschen kan det konstateras att #MeToo redan har fått konkreta effekter. Fredrik Virtanen har fått sparken från Aftonbladets ledarsida på grund av de anklagelser om sexuella övergrepp som riktats mot honom. TV4 har brutit allt samarbete med Martin Timell, en av tv-husets största profiler. MTG har brutit med en icke namngiven TV3-profil, och Discovery Networks har avslutat sitt samarbete med en känd svensk komiker som har anmälts för våldtäkt av minst tre kvinnor.

Amanda Törner

Reporter

Publicerad 2017-11-04 07.00Uppdaterad 2017-11-07 07.48

Ämnen i artikeln:

Dela artikeln: