Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag22.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

PR

Det nya propagandakriget

Publicerad: 22 Januari 2015, 07:48
Uppdaterad: 6 December 2015, 20:21

SURUC-SANLIURFA/TURKIET. Under Syrienkriget har sociala medier haft en enorm betydelse för de stridande parterna. Nästan all propaganda har utgått från internet och allra skickligast har ISIS varit. Bilden av kriget har helt förändrat slagfälten. //Artikeln publicerades först i Dagens Media i november 2014//


Journalisterna har åkt uppför en kulle för att bevaka Syrienkriget. Det är sen kväll och ett fyrtiotal journalister på den turkiska sidan av Syriengränsen arbetar med kvällens sändningar.

Dagtid är utsikten över staden Kobane mycket god – med kikare syns gatustrider mellan de kurdiska militärstyrkorna YPG och islamiska terrororganisationen ISIS. Nu bryts nattmörkret av ljuset från tv-kamerorna, mumlande fotografer riktar sina kameror mot den belägrade staden, bara 400 meter härifrån.

Tv-sändningarna är igång och journalister med vitt lampljus i ansiktet gör ståuppor på kurdiska, arabiska, turkiska och engelska. CNN, Sky News, Al-Jazeera vid sidan av de regionala tv-kanalerna. I bakgrunden över himlen passerar pansarvärns­robotar som utsmetade lys­dioder. Sedan kommer smällarna. Tunga, mullrande.

Det är i slutet på oktober och strax före midnatt kommer första uppgiften från en läkare i Kobane.

– Jag är på kliniken. Har inte sett några offer än men blivit tillsagd att vara redo på grund av tänkbar, ej bekräftad kemisk attack, återger Jenan Moussa, tv-journalist på Dubai-baserade kanalen Al Aan.

Uppgifterna om att ISIS skulle försöka gasa ihjäl kurderna i Kobane är sprängstoff. Trots att det är mitt i natten börjar rykteskvarnen mala. Men några oberoende journalister finns inte inne i Kobane och gränsövergången mellan Turkiet och Syrien är stängd.

Genast dras paralleller till den stora kemiska attacken i Damaskusförorten Ghouta i augusti 2013. Videoklipp visade hur folk stupade av andnöd, dog i tysthet utan synbara blodspår. I den attacken dödades över 1 400 och fler än 3 600 skadades. Regimens attack fick internationell uppmärksamhet i det krig som pågått sedan mars 2011.

Att bedöma uppgifterna om en kemisk attack denna natt är svårt. Äger det verkligen rum eller är det bara ett rykte baserat på försiktighetsåtgärder?

Alla väntar på mer, möjligen uppgifter om döda.

Förmodligen är det få journalister som tänker på det, men läget denna natt är talande för medierapporteringen av Syrienkriget. Bevakningen av detta krig skiljer sig stort från andra krig för bara några år sedan.

*  *  *

Inne i Kobane finns inga journalister. Inte heller någon annanstans i Syrien lär det finnas några oberoende journalister. De enstaka reportrar som ändå gett sig in är inbäddade med Assad-regimens styrkor eller oppositionens Fria syriska armén.

Alla andra bevakar kriget på avstånd – propagandan och utsagorna inifrån Syrien bedöms från gränsområdena i Turkiet, Libanon och ibland Irak.

– Vi har inte åkt in i Syrien sedan vårvintern 2013. Det är för farligt, säger Pia Skagermark, utrikeschef på Dagens Nyheter.

– Samma inställning har vi till material från frilansjournalister, för vi vill inte att någon ska utsätta sig för den faran.

Principen är att tacka nej till material inifrån Syrien, konstaterar hon. Att göra avsteg från det beslutet har hon inte behövt göra.

– Men det är ett helt fruktansvärt dilemma. Alla redaktioner över hela världen sliter med detta just nu, för det är en av de konflikthärdar som är allra viktigast att bevaka, säger Pia Skagermark och inflikar att DN:s journalister tar sig till gränsområden.

Alla stridande grupper, oavsett om de är islamister eller ej, tillhör regimen eller är oppositionella, har uppmanat journalister att inte ta sig in i Syrien. Trots sina andra splittringar är alla enade på den punkten.

Över 150 journalister har redan dödats i Syrien. Terror­organisationen ISIS har satt i system att kidnappa utlänningar och journalister.

– ISIS betraktar journalister som spioner, som att vi förstör en bild de försöker förmedla och upprätthålla, säger Qassim Khidhir, journalist baserad i Erbil i irakiska Kurdistan, endast 9 mil från ISIS-kontrollerade områden.

Utan journalister inne i Syrien kan ISIS ostört styra sin propagandamaskin. Den kurdiska läkarens varning för en kemisk attack hade lättare kunnat bedömas om insikterna i ISIS vapen­arsenal var bättre.

Robert Hannigan, chefen för brittiska underrättelsemyndigheten GCHQ, anser att ISIS använder internet på nya sätt. Förr använde Al-Qaida och dess anhängare nätet för att anonymt sprida material eller samtala i chattrum. ISIS har däremot omfamnat internet som en viktig kanal för att marknadsföra sig, skrämma folk och radikalisera möjliga rekryter.

– Islamiska staten i Irak och Levanten är den första terrorgruppen vars medlemmar har växt upp på internet, säger Robert Hannigan på GCHQ.

Qassim Khidhir drar fler historiska paralleller till mongolernas härjningar och hur Goebbels spred skräck. Han menar att ISIS på samma sätt utformar sina slag för att främst få genomslag för sina dåd.

– Innan ISIS intar en stad upprättas en säkerhetskontroll på vägen in till staden. Där utförs fruktansvärda dåd och övergrepp – allt för att sprida skräck, säger Khidhir.

– Samtidigt inleds också bombningar och när hela staden är psykologiskt nedbruten, då sker anfallet.

Denna psykologiska krigföring drar nytta av internet, där rykten kan färdas fritt och horribla videoklipp snabbt vinner spridning. ISIS-propagandan förstärks av exakt samma faktorer som försatt den internationella mediebranschen i en strukturell kris.

Genom det så kallade filtrerade internet kan mediekonsumenter på innehållsnivå välja de källor med historier och bilder av kriget som återspeglar deras bild allra bäst. Dels sker spridningen via Twitter, Facebook och You­tube – konsumenterna behöver inte ta omvägen via ett medie­hus utan kan direkt följa kriget närmast i realtid från de stridandes horisont.

Propagandamakarna har på så sätt lyckats runda journalister, och konsumenterna märker knappast bristen på journalister. Det är en enorm skillnad på bara två, tre decennier.

– Om Gulfkriget var det första tv-sända kriget, så är detta det första twittrade kriget, säger Jonathan Russell på tanke­smedjan Quilliam Foundation i England.

Föga förvånande var det just på Twitter som journalisten Jenan Moussa återgav uppgifterna från läkaren inne i Kobane om en tänkbar kemisk attack.

– Det mesta av rapporteringen kommer från ett mindre antal internationella nyhetsbyråer, som i sin tur förlitar sig på utsagor från olika grupper. För det är för farligt, svårt och dyrt att ha korrespondenter på plats i Syrien, säger Aron Lund, internationell expert på Syrien och författare till tre böcker om landets moderna politiska historia.

– Svenska medier skickar iväg journalister en eller två veckor i gränsområden, men ingen har folk på plats hela tiden, säger Aron Lund.

Läkaren som stod bakom uppgifterna om den tänkbara kemiska attacken i Kobane tillhör de kurdiska styrkorna. Kurderna har, liksom alla andra, sin agenda för hur mediebudskapen ska användas i den digitala krigföringen.

Kriget online är tätt sammankopplad med kriget på marken. Det komplexa kriget är lika splittrat som medielandskapet som försöker skildra det. Förutom regimens armé, kurder och ISIS finns flera jihadistgrupper och en splittrad opposition. Enbart under den syriska oppositionens banér Fria syriska armén finns runt 1?000 olika stridande grupper, enligt en uppskattning. Grupperna pumpar ut egen propaganda för att vinna inflytande sinsemellan. Enbart på Youtube finns tusentals kanaler som löpande lägger upp videoklipp inifrån Syrien. Grupp för grupp sprider videoklipp på modiga soldater, stupade martyrer och avancemang på slagfältet.

– Från första början har det varit en svårbevakad konflikt. Alla sidor har försökt manipulera information och dessutom är det en väldigt komplex konflikt, säger Aron Lund, som också är redaktör för bloggen ”Syria in Crisis”.

Aron Lund konstaterar att det numera finns väletablerade rutiner för hur grupperna för ut propaganda.

– Dels sker det organiserat, men samtidigt också ganska kaotiskt, för alla som har en mobil kan sända ut videoklipp. Så de har anpassat sig till detta. När en väpnad grupp påstår att de tagit över en by vet de att bildbevis eller bekräftelser av något slag behövs. Det räcker inte med ett uttalande på sin sajt. Så de filmar och lägger upp det, säger han.

Därefter bedöms uppgifterna av de många analytiker och bedömare som följer konflikten via nätet.

– Om någon påstår att den kontrollerar Aleppo och filmar ett torg, då måste man veta att Aleppo är enormt och att de kanske bara kontrollerade en liten del och möjligen hade torget under bara några timmar. Det kräver ju lite djupare kunskaper, säger Aron Lund.

Kriget har pågått i drygt tre år, vilket gjort att många journalister, analytiker och andra bedömare har fått djupare kunskaper med tiden.

– I början av bevakningen saknades det kontext och kunskap, medierna blev ett lätt byte för rykten och uppgifter från oppositionsgrupper. Numera finns mer kunskaper om vad som är rimligt att säga och skickliga journalister har tvingats lära sig och anpassa sig till detta klimat.

På samma sociala medier har nya röster trätt fram och vunnit stort gehör och många följare. Erkännandet och den breda spridningen har skett baserat på deras analyser och inte genom att de tillhör ett medie­hus.

En av dessa är en arbetslös bloggare som följt kriget från sitt vardagsrum. Eliot Higgins har från sin bostad i brittiska Leicester analyserat kriget på sin blogg ”Brown Moses”, där har han nagelfarit uppgifter som cirkulerat på nätet. Han har avslöjat vapensmuggling in till Syrien genom att granska tusentals videoklipp. Från början kunde han inget om vapen, i dag vänder sig stora internationella mediehus till honom för att ta del av hans bedömningar. Amerikanska magasinet New York­er har redan porträtterat honom och hans inflytelserika arbete.

– Många människor, oavsett om de erkännner det eller inte, har förlitat sig på bloggens dagliga arbete att gallra bland de oräkneliga videoklipp som cirkulerar från konflikten, enligt CJ Chivers, en av New York Times mest rutinerade krigs­korrespondenter.

Nyligen lyckades Eliot Higgins med öppna källor visa på vilken plats ISIS sannolikt hade halshuggit den amerikanska journalisten James Foley. Det visade sig ha skett en liten bit utanför ISIS-kontrollerade staden Rakka. En liten pusselbit som gav lite mer insikt i ISIS.

*  *  *

Syrienkriget har gått från att vara en opposition som reser sig mot Assadregimen till att handla om terrororganisationen ISIS.

ISIS halshuggningar av kidnappade utlänningar har spridits av alla internationella medier. Medeltida brutalitet kombinerat med sociala medier har visat sig vara ytterst effektivt för att bryta igenom nyhets­bruset.

– Det skedde uteslutande för att få en medieeffekt, säger Aron Lund.

– För ISIS spelade det ingen roll om Foley levde eller inte. Men det var skrämmande att se hur unisont medierna spelade med. Det känns som att medier inte riktigt kan hantera den typen av mediefokuserade terror­angrepp.

En amerikansk enkät visade att fler amerikaner kände till avrättningen av James Foley än någon annan nyhetshändelse de senaste fem åren.

Journalisten Qassim Khidhir varnar för att man i avsaknad av annat material sprider propagandamaterial från ISIS.

– Att visa bilder och video på hur man slaktar en journalist är precis vad de vill. Medierna borde rapportera om hur James Foley levde och vad han gjorde, inte om hur han blev mördad. Utan att veta om det så hjälper många medier ISIS, säger han.

Andra experter pekar på att ISIS även på detaljnivå har goda kunskaper om sociala medier.

I somras när ISIS avancerade mot oljestaden Mosul spred terrorgruppen och dess anhängare över 40?000 Twitterinlägg om dagen, detta utan att sätta igång automatiska spärrar som finns för att förhindra spamattacker. Detsamma gäller de filmade halshuggningarna – de är producerade på sådant sätt att de inte går emot regelverk på video­sajter, för att få största möjliga spridning. Och ISIS tar efter populära hashtaggar på Twitter för att sprida sitt material.

Qassim Khidhir anser att den moderna propagandan bör bemötas genom traditionell journalistik: ”the story behind the story”.

– Det är att rapportera omkring ISIS om hur de finansierar sig, hur de rekryterar utländska jihadister, hur smugglingen går till – att ge inblick i organisationen och inte i massmorden, säger han.

Det finns en rad medieinitiativ som försöker göra just detta, att bringa större genomlysning i kriget, i terrororganisationer och de stridande parterna.

Medieprojektet Syria Deeply är en nischad nyhetssajt som bara bevakar Syrienkriget, grundat 2012 av bland andra Lara Setrakian som har en bakgrund på Bloomberg, Businessinsider och Foreign Policy. (Nyligen lanserades även nyhetsprojektet ”Ebola Deeply”.)

Journalisten Qassim Khidhir i Erbil arbetar för Niqash, en trespråkig (arabisk, kurdisk och engelsk) nyhetssajt inriktad på att bevaka vad som händer i grannlandet Irak, ett land som allt mer blir indraget i Syrien­kriget genom ISIS närvaro i bägge länderna.

Även den bredare amerikanska nyhetssajten Al-Monitor, som lanserades 2012, har med syriska journalister bevakat kriget på håll.

Dessutom har Eliot Higgins i Leicester lanserat det nya medieprojektet Bellingcat, en samlingsplats för grävande journalister med bevakning av bland annat Syrienkriget.

De nya initiativen är fristående från de stora mediehusen och spridningen hänger på att nyhetskonsumenter själva hittar dit.

Trots den omfattande propagandan så finns det tillräckligt många som granskar för att det ska uppnås en viss konsensus efter en tid.

– Det som är mer eller mindre sant brukar sållas fram och värderas, säger Aron Lund, och inflikar att krigets komplexitet ibland är svår att förmedla till mediekonsumenter.

– Det är sant att oppositionen slåss mot diktatur. Det är också sant att det är ett islamistiskt krig, säger han, men slår samtidigt fast att bevakningen av kriget inte är så dålig som många tror.

– I breda drag är rapporteringen rätt rimlig. Även om man i början av kriget inte var medveten om de problem som var där från början, att det fanns en religiös splittring och inte någon enad opposition.

På kullen med utsikt över Kobane är journalisterna åter­igen samlade denna kväll i oktober, ett dygn efter de första uppgifterna om att en kemisk attack skett i Kobane.

Journalisten Jenan Moussa konstaterar att några nya uppgifter inte finns.

– I går kväll fanns det påståenden om en kemisk attack av ISIS i Kobane. Så vitt jag vet är detta fortfarande påståenden, ännu inte styrkta av bevis.

En av tiotusentals utsagor i Syrienkriget som för tillfället kan avfärdas i väntan på nya bevis.

EMANUEL SIDEA

Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Medias tidning, nummer 20 2014.

Du som väljer att prenumerera på Dagens Media får tillgång till tidningens artiklar både på papper och digitalt. Här finns info om hur du som prenumerant läser tidningen digitalt.

LÄS OCKSÅ:

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.