Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Medier

Nya medieaffärer på gång – regeringen väljer att vara passiv

Publicerad: 5 Mars 2019, 09:14

ANALYS. Schibsted undersöker möjligheten att köpa Stampen – och Telenor vill gå in i NENT. Det skriver Jan Scherman, som också riktar stark kritik mot en passiv regering.


Ämnen i artikeln:

NENT GroupTV4StampenTelenorSchibstedTeliaJan Scherman

Turbulensen på mediemarknaden fortsätter. Nu pekar allt fler uppgifter på att Schibsted undersöker möjligheterna att köpa Stampen. Samtidigt är Telenor på offensiven och vill slå tillbaka mot Telia, som ju förvärvat både norska telekombolaget GET och Bonnier Broadcasting. Telenor tittar nu på möjligheterna att gå in i mediebolag NENT, med bland annat Viaplay. 

Under tiden har regeringen med både kulturminister och näringsminister frivilligt förpassat sig till läktaren och det blir alltmer uppbenbart att regeringen saknar både en mediepolitik och en strategisk linje när det gäller statens ägande i telekombranschen.

Om någon trodde att köp och sälj i mediebranschen skulle lugna ner sig efter att Bonnier köpt Mittmedia så kan man konstatera att den uppfattningen totalt saknar grund.

När Bonnier nyligen köpte Mittmedia så fanns flera andra spekulanter, som alltså förlorade dragkampen. Dit hör bland annat Schibsted, som enligt uppgift i princip bjöd 0 kr för Mittmedias 28 dagstidningar. Även NTM-koncernen fanns ett tag med bland intressenterna, men lade till slut aldrig något bud. Prislappen för Bonnier News är fortfarande höljd i dunkel, men även här cirkulerar nu uppgifter från flera källor med direkt insyn i affären. Allt tyder på en köpeskilling en bit över 100 miljoner kronor. Det kan till och med handla om runt 150 miljoner, vilket enligt de flesta bedömare enbart kan motiveras med att Bonnier News ser betydande synergier. Detta betyder att ett tufft rationaliseringsprogram måste iscensättas som första åtgärd. De få kritiska röster som rests mot affären har pekat på just den risken och att den fortsatta nedrustningen av självständig lokal journalistik kommer att fortsätta. 

Bonnier News vd Anders Eriksson har dessutom utlovat vinst inom ett par år. Vägen mot ännu förre journalister lokalt är entydigt utstakad.

Mittmedia-affären tycks ha triggat en av förlorarna i budgivningen till nya försök att ta ett starkare grepp om den lokala mediemarknaden, trots alla dess ekonomiska utmaningar. Enligt flera av varandra oberoende källor så har Schibsted nu inlett ett analysarbete för att undersöka möjligheterna att köpa mediekoncernen Stampen, 14 tidningar med Göteborgs-Posten i spetsen. Och en tryckeri- och distributionsdel. Stampens resa har de senaste åren präglats av ett närmast ständigt nära-konkursen-läge och även många nära-döden-stunder. Precis som för Mittmedia skulle ett samgående med en stabil och livskraftig koncern kunna vara ekonomiskt hälsosam för Stampen. Frågan är dock vari vinsten ligger för Schibsted? 

Till bilden hör också, vilket Schibsted kanske inte känner till, att Bonnier News sedan ett par månader redan för samtal med Stampen om en fusion. 

Telenor på offensiven

För alla inblandade i den fortsatta dragkampen och driften att konsolidera finns uppenbarligen en affärsmässig tro på ett starkare grepp och en större närhet till den lokala marknaden. Det är dock svårt att bortse från att det i den kommersiella världens ständiga jakt på marknadsandelar finns en annan och mer känslomässig kraft, som går under begreppet revanschlust.

Just den känslan är helt uppenbar när Telenor nu är på offensiven. Den norska telekomjätten förlorade förra året på hemmaplan mot Telia, som för hela 23 miljarder kronor köpte telekombolaget GET och därmed skaffade sig ett starkt fäste i Norge med mobilkunder, bredbands- och tv-tjänster. Telias attack motiverades i sin tur av att man förlorade slaget om en annan telekomjätte, TDC i Danmark. Så även här kan man ana den där känslomässiga aspekten – viljan till revansch.

Telia offentliggjorde bara någon månad efter inkorporerandet av GET att man köpt Bonniers tv-verksamhet i Sverige och Finland för drygt 9 miljarder, en affär som nu granskas konkurrensrättsligt av EU.

Jag har flera gånger i Resumé och Dagens Media förutspått en stark våg av konsolidering i medie- och telekombranschen. Och det är därför helt logiskt om nu Telenor går i Telias fotspår såsom British Telecom i England gjorde för flera år sedan. Telenor har siktet inställt på NENT med all gammal tv-verksamhet från Stenbecks tid. Det handlar om hela vägen från TV3 till Viaplay och en egen satellitdistribution. Sistnämnda skulle ju matcha perfekt med norrmännens Canal Digital, och därmed möjligheten till ett starkt grepp över den så kallade DTH-distributionen som fortfarande är stort och stark.  NENT är just nu i slutfasen på sin börsintroduktion som öppnar för nya ägare. Telenor har ställt sig långt fram i kön! 

Att telekombolag bygger ut sin tekniska distributionskompetens med eget innehåll är ofta win-win för båda parter. Tv-bolagen får ekonomisk kapacitet att klara investeringar i allt dyrare rättigheter. Telekomindustrin skaffar sig ett helhetsgrepp över kunderna. Denna vertikalt integrerade struktur skulle därmed ge pressade tv-bolag och telekomföretag ny luft under vingarna genom fusion. Översatt till Telia så är satsningen på att ta in Bonnier Broadcasting i verksamheten bra för TV4 som får kraft att bättre klara kampen om den mest exklusiva sporten.  Och för Telia blir fördelen att äga både innehållet och kunden, vilket syns i den relativt försiktiga affärsplan som utgjort grunden för förvärvet. 

Det är lätt att instämma i allt detta. Och det är samtidigt minst lika lätt att underkänna en rad kritiska politiska uttalanden som gått ut på att affären borde stoppas. 

”Sista ordet är inte sagt”

Staten är med sina drygt 37 procent i Telia den enskilt och i särklass störste ägaren och borde ha agerat i ett mycket tidigare skede om man haft invändningar mot affären. Men staten har valt att inte ens ha en representant i Telia-styrelsen. Nu är dessutom den kritiserade styrelseordföranden Marie Ehrling omvald och den likaså kritiserade vd:n tycks sitta kvar på säker stol. Förre näringsministern Mikael Dambergs uttalade önskan att på något sätta stopp för Telias tv-köp framstår som alltmer besynnerligt. I valrörelsen instämde också statsminister Stefan Löfven i kritiken med det förtäckta hotet ”sista ordet är inte sagt.” I den före detta Alliansen så krävde moderaternas Elisabeth Svantesson att staten skulle sälja sin andel i Telia. De politiska attackerna handlade om kritik mot Telias dubbla roll som både tv-distributör av alla tv-kanaler och samtidigt ägare till den enskilt största kommersiella kanalen i Sverige. Det handlade om statens allt större direkta och indirekta makt över medierna i Sverige. Och därtill har flera tvivlat på Telia som ägare till ett publicistiskt företag med förmåga att hålla fingrarna borta från granskningar som kan gälla Telias egen verksamhet.

Jag ställde nyligen själv den hypotetiska frågan hur ett Telia-ägt TV4 med granskande programmet Kalla Fakta skulle agerat om granskningen avslöjat misstänkta mutor och korruption i Telias ledning? Här kan man på goda grunder resa tvivel över Telias förmåga att vara en god medieägare. När enskilda personer och kommersiella företag utan någon publicistisk kompetens får Berlusconi-liknande makt brukar det sällan föra något gott med sig. 

Men sedan valrörelsens många kritiska utspel har det varit märkligt tyst i frågan. Det var först i förra veckan som utspelen började höras igen, men då i ett helt annat tonläge. Den nyvalda regeringen valde inte bara nedtoning, utan faktiskt att totalt kapitulera i Telia och TV4-frågan. Kulturminister Amanda Lind konstaterade att hon inte ser någon anledning att agera innan den konkurrensrättsliga bedömningen är klar. Digitaliseringsminister Anders Ygeman sade på Telekomgalan att han inte tänker göra någonting överhuvudtaget. Och nye näringsministern Ibrahim Baylan har offentligt uttryckt samma förhållningssätt. En mer monumental walk-over får man nog leta efter. 

Politikernas passivitet är ny

Det är inte utan att jag längtar tillbaka till kulturminister Marita Ulvskogs dagar i slutet på 1990-talet och början av 2000-talet. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle göra det. Alltså – längta efter Marita Ulvskog. För även om jag som dåvarande TV4-chef ofta var på kollisionskurs med minister Ulvskog så högaktar jag hennes aktiva och visionära driv. Ja, hon var motståndare till reklamavbrott i TV4:s filmer.  Och ja, hon var emot införande av EU-normala reklamregler i Sverige. Men hon stod tydligt för sina åsikter och hon drev sin politik. Vi delade förvisso kritiken mot Bonniers starka makt, som nu denna koncern försöker återvinna på tidningsområdet då man köper Mittmedia och samtidigt släpper kontrollen över kommersiellt finansierad tv. 

När Bonnier genom finska mediebolaget Alma Media, som köpte drygt 20 procent av TV4, stärkte sin makt över TV4 reagerade följaktligen Marita Ulvskog. Detta ägde också rum i slutet på 1990-talet. Hon lät då utreda om TV4:s sändningstillstånd kunde dras in, vilket inte gick. Då beslutade hon att ge SVT extra ekonomiskt stöd i form av ett så kallat kvalitetsbidrag. Det handlade totalt om mer än 300 miljoner uppdelat på tre år.

Alltså – stor skillnad mot dagens politiska passivitet, som nog vittnar om att det inte längre finns något som kan kallas för mediepolitik på regeringsnivå. 

Jag sätter mitt hopp till enskilda riksdagspolitiker och hoppas att någon folkvald driver kravet på två i mitt perspektiv ytterst angelägna parlamentariska utredningar. Den ena bör ha till uppgift att utreda statens syn på Telia, i egenskap av bolagets störste ägare. Det borde vara rimligt att undersöka om Telias samhällskritiska infrastruktur med bland annat ett finförgrenat nät av telemaster och kablar, som förbinder olika anläggningar i samhället, med fördel kan flyttas över i ett nytt statligt bolag eller inlemmas i Teracom. Den andra utredningen bör fokusera på mediemarknaden och vara allomfattande i bemärkelsen omfatta press, radio, tv och samtliga de distributionsplattformar som sprider journalistiskt innehåll. Den utredning Alice Bah Kuhnke drog igång, med utredaren Annette Nowak, hade höga ambitioner men landade i princip endast i ett blygsamt utbyggt presstöd. I dagsläget med galopperande tidningsdöd ute landet, med ökande makt för de stora internationella bolagen Facebook, Youtube, Amazon med flera, med nationella monopolliknande strukturer som Telia och TV4 och med allt färre publicister och allt fler statliga och privata kommunikatörer så behövs en analys som leder till en mediepolitik, som pekar på hur samhället kan bidra till att garantera medborgarnas rätt till oberoende och självständiga medier. Och även om public service just utretts så behöver det göras igen då hotbilden förstärkts. Senast skedde det genom det strypgrepp som politiker i Danmark tagit på just public service med nedläggningar av tv- och radiokanaler. Och med en påbjuden inriktning att slå vakt om och sprida budskap, som kan knytas till den kristna värderingsgrunden. Här hemma driver faktiskt SD en liknande linje, och det finns enskilda andra borgerliga politiker som stöder delar av SD:s linje. 

Den svenska regeringens och de svenska folkvalda kulturpolitikernas ohörsamhet är ytterst illavarslande. 

Är tanken att vänta och se. Alltså invänta olyckorna och när de ägt rum därefter bara konstatera att eftersom det hänt så är det för sent att göra någonting åt saken. 

Har mediepolitiken på regeringsnivå och i flera enskilda politiska partier helt upphört att vilja någonting? 

Just nu ser det tyvärr ut så!

Jan Scherman, diversearbetare i media

 


Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev