Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Medier

"Har känt mig konstant bakis sedan nomineringen"

Publicerad: 24 November 2017, 14:25
Uppdaterad: 27 November 2017, 07:58

Bild 1/2  Foto: Magnus Bergström.

Att bli journalist var inte helt självklart för journalisten och författaren Åsa Erlandsson - nu har hon vunnit Stora journalistpriset i kategorin ”Årets berättare” för sin bok ”Det som aldrig fick ske: skolattentatet i Trollhättan”.


Ämnen i artikeln:

Stora Journalistpriset

Åsa Erlandsson har varit verksam journalist i tjugo år, men det var långt ifrån självklart att komma in på journalisthögskolan – så hon skaffade sig en plan B. Polishögskolan. Då kom hon in på båda.

Med boken ”Det som aldrig fick ske” har den journalistiska researchen sammanstrålat med i det närmaste polisiärt arbete. Hennes två största passionerna har blivit till hennes yrke, eftersom hon till vardags är redaktör på tidningen Svensk Polis – en tidning som nyligen prisades på årets tidskriftsgala som Årets tidskrift.

Juryns motivering till Stora Journalistpriset lyder:

För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia.

Vad säger du om juryns motivering?

– Många har sagt att boken är en bladvändare som inte går att lägga ifrån sig. Jag började skriva och göra tidningar i dagisåldern. Jag har skrivit hela mitt liv. Jag har inte tagit fram någon genomtänkt, smart metod utan berättar bara så som jag tycker att historien borde berättas. Så att det ur det ska ha vuxit fram en virtuos berättarteknik – oj!

Succén för Åsa Erlandsson har under året varit enorm. Priserna för Årets tidskrift och Stora journalistpriset i kategorin "Årets berättare" och dessutom en vinst för ”Bästa text” i Swedish Content Awards vittnar om ett svårslaget år. Dagens Media ringde upp en bakfull Åsa Erlandsson, som precis vaknat efter gårdagens gala där hon vann Stora journalistpriset.    

Vi kan börja med ett sedvanligt ”grattis!” och sen låta den slentrianmässiga sportfrågan ”hur känns det?” eka över det åtråvärda Stora Journalistpriset som Årets berättare.

– Tack! Ända sen jag fick veta att jag var nominerad har jag känt mig konstant bakis. För att det är så omtumlande. Och idag är jag både omtumlad och bakis på riktigt.

Hur känns den kombinationen?

– Eh, ja: krama kaffekoppen i soffan.

Är det soffläge hela dagen?

– Nej, jag måste till jobbet och krama och fira med kollegorna. De ska baka kakor också, så jag måste dit.

Men hur går tankarna över att ha vunnit Stora Journalistpriset?

– Ja… när man satt där och väntade på vem som skulle vinna var jag inte upprymd eller förväntansfull – utan kände mig mest sjuk, med sjukdomssymtom som puls, yrsel och handsvett, säger hon och fortsätter:

– Det är så klart ett jättefint erkännande som jag är väldigt glad och stolt över. Inte bara för min egen del, utan för människorna i boken. Det här dådet glömdes på något konstigt sätt bort och föll in i medieskuggan ganska snabbt efteråt. När min bok sedan kom nu i höstas fick den massa nyhetsrubriker och då tänkte jag att det inte fick bli ett nytt tomtebloss, som brinner ett tag och sedan försvinner. Nu blev det inte så.

Foto: Press

Hur reagerade du över nomineringen?

– De ringde och berättade för mig ganska sent på kvällen. Jag stod i hallen och impregnerade mina skor. Det gör jag aldrig annars. Impregneringar luktar ju och jag var kladdig om händerna – men jag svarade ändå. ”Varför ringer Bonnier mig?” tänkte jag och trodde att de ville sälja på mig en prenumeration på Tara. Eller att de ville boka en intervju om boken, även om det är konstigt att ringa om det halv nio på kvällen. När jag väl fick nomineringen kände jag: "Gud vad bra. Vad kul att juryn har sett och förstått helheten". Sen av någon konstig anledning fortsatte jag med att impregnera mina skor under hela samtalet.

Fortsatte impregneringen även efter samtalet?

– Nej, då blev det vin och nutella.

Åsa Erlandsson har skrivit en bok förut men ”Det som aldrig fick ske” beskriver hon som sin första riktiga bok på ett proffsigt förlag. Förhoppningen om att den skulle få stor uppmärksamhet och uppskattas av publiken har funnits där hela tiden. Men att det skulle leda till att vinna Stora journalistpriset som ”Årets berättare” fanns inte i hennes världsbild. Hon drar en liknelse om höjdhopparen Patrik Sjöberg för att beskriva det otroliga i känslan:

– Tänk dig om Patrik Sjöberg hoppar 2.42 meter och så kommer någon och säger: ”testa lägga ribban på 5 meter istället”. Då tänker man ju ”va fan”, och så testar man – och så gick det!

Hur jämför du tidskriftspriset och journalistpriset?

– Intellektuellt fattar man ju att det stora journalistpriset skåpar ut allt och är det största, men vi blev så vansinnigt chockade på redaktionen när Svensk Polis vann Årets tidskrift. Det var en sådan kollektiv glädje när hela tidningen vann, vilket vi tycker den är värd. Den är en liten guldgruva av historier från polisernas och de polisanställdas händelserika vardag.

Det har varit ett bra år?

– Ja, yrkesmässigt det bästa. Helt ojämförligt.

Hur var känslorna när du stod på scenen och tog emot priset?

– Igår kände jag bara för att stå på scenen och skratta fånigt, men det kan man ju inte göra. Det bara snurrade i huvudet. En känsla var också lättnad, eftersom jag levt med den här anspänningen och nervositeten så himla länge – och så gick det i mål!

– Jag har tidigare suttit på guldspadegalan med månader av förväntan i kroppen och sett mitt eget namn lysa upp på en jättestor tavla. Men sen blir det ingen vinst och allt bara försvinner. Poff. Det är då man sitter och pratar med sig själv: ”det är fint att vara nominerad, det är fint att vara nominerad”. Och det ÄR fint, men man vill ju vinna.

"Jag hittade ett digitalt avskedsbrev"

Förklaringen till det positiva mottagandet och till vinsten av Stora journalistpriset tror Åsa Erlandsson beror på grävjobbet bakom, där bland annat anhöriga intervjuats och ett hemligt avskedsbrev hittats. 

– Många journalister har intervjuat mig och sagt att deras redaktioner försökt fånga den gåta som gärningsmannen, Anton Lundin Pettersson, är. Det fanns ju liksom inga spår: inget rättegångsprotokoll, ingen dom, inte ens några vänner som kunde berätta om honom. Många har försökt komma vidare med Trollhättandådet, men det har varit svårt. Så jag tror att många reagerade när det kom en hel bok i ämnet, med helt nya uppgifter och röster.

Hur fick du tag på avskedsbrevet?

– Anton Lundin Pettersson lämnade ett handskrivet avskedsbrev på byrån hemma i hallen. Det visste han ju att polisen skulle hitta. Men sen hittade jag också ett digitalt avskedsbrev som han skickat en timme före dådet och som gick till den han kallar för ”min enda vän i världen”. Jag visste att polisen inte hade kollat hans mejl, Facebook och spelkonton: den digitala värld där han nästan levde hela sitt liv, säger hon och fortsätter:

– Jag visste dock inte vad det stod i det hemliga, digitala avskedsbrevet som varken polis eller anhöriga visste existerade. På olika vägar blev det till slut så att jag satt bredvid Anton Lundin Petterssons bror hemma i hans kök när vi till slut tillsammans fick tillgång till brevet och såg vad det stod. Vi läste det tillsammans och det är ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Där skriver Anton, hans lillebror, att han hatar sig själv, att han vill dö och att han hoppas på att polisen är bra på att sikta för han vill inte överleva sitt attentat. Det enda som hördes just då, var köksklockan som tickade på väggen bakom oss.

Många har ansett att boken är en nyanserad skildring som inte målar upp ond och god med svartvita penseldrag utan snarare handlar om komplexa människoöden som korsats på olika sätt. Även anhöriga har hört av sig till Åsa Erlandsson och sagt att hennes bok gett dem fler pusselbitar och svar och hjälpt dem att läka sina sår och försöka gå vidare.

Du valde mellan journalistiken och polisyrket. Valet landade på journalistiken och du jobbar för närvarande som redaktör för tidningen Svensk Polis. Blir det här då en slags dröm 2.0 som gör att det bästa av två världar möts?

– Ja! Och nu kommer en av mina favoritanekdoter. Den som gjort att mina vänner fått skavsår i öronen eftersom jag berättat den så många gånger. För ungefär 20 år sedan krävdes det högsta betyg i alla ämnen för att komma in på journalisthögskolan, och det hade inte jag. Jag skrev högskoleprovet för sjätte gången för att komma in, och förstod att jag behövde en plan B. Det enda yrket jag kunde tänka mig förutom journalist var polis, säger hon fortsätter:

– En dag när jag kom hem låg det två brev på dörrmattan. Jag såg direkt på kuvertens sigill att de kom från journalisthögskolan och polishögskolan. Jag fick puls, satte mig med rumpan på tröskeln och sprättade upp breven simultant. Sedan blev jag förtvivlad för det stod ”antagen” och ”antagen”. Jag insåg att jag var tvungen att göra ett val. Ett big time lyxproblem, men det där har faktiskt legat och gnagt i huvudet i så många år.

Men du måste vara nöjd med valet idag? 

– Ja, men det tog lång tid att landa i det. Egentligen är det först nyligen när jag började jobba inom polisen och fått hänga med dem ut på kvällar och nätter när de brottar ner bråkstakar eller står och fryser på någon kommendering som jag känt att jag valde rätt kuvert. Men det är fantastiskt att så här 20 år senare få knyta ihop säcken.

I sin yrkesroll får Åsa Erlandsson följa med polisen på tillslag och det händer att hon står vid frontlinjen med skyddsväst på sig.

– Det är så klart väldigt intressant och spännande. Och sedan, när det bränner till på riktigt, kan man bara backa undan och säga: ”okej kompisar, nu får ni styra upp det här”.

Hur kommer du hålla uppe yrkesmotivationen efter priset?

– Tanken slog mig faktiskt igår. Kommer det bli som Guns N' Roses när de gav ut sitt grymma debutalbum ”Appetite for Destruction”, bli handlingsförlamade och sedan bara komma med usla uppföljare? Men nej, jag tror inte det. Journalist är världens bästa yrke som det helt enkelt inte går att tröttna på. Det kommer ständigt nya saker, nya människor och nya frågor. Priset är snarare en sporre att ta hand i nästa angelägna projekt.

Nu väntar en föreläsningsturné för Åsa Erlandsson och att jobba med nästa nummer av Svensk Polis.

Alex Hartelius


Ämnen i artikeln:

Stora Journalistpriset

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.