SvD-reportern Mikael Holmström om ubåtsjakten: "Okunskapen monumental på sina håll"

Under veckan har Försvarsmaktens ubåtsjakt i Stockholms skärgård dominerat nyhetsflödet. En av de många journalister som bevakat operationen, som beskrivits som den största militära operationen i Sverige sedan kalla krigets slut, är Mikael Holmström.

Han har bevakat området sedan 70-talet och har under veckan bland annat avslöjat att ett nödsamtal på ryska föregick ubåtslarmet i Stockholms skärgård.

När ubåtsjakten nu avslutats säger han att utfallet av operationen var väntat.

– Det var det absolut med tanke på de besked som Försvarsmakten gett tidigare, säger han till Dagens Media.

Hur tycker du att Försvarsmakten har hanterat krisen?

– Bättre än under 80-talets ubåtsjakter, de har varit betydligt mer öppna. Sådana bilder som de har släppt under den här operationen har de aldrig släppt förut. De har så gott som alltid varit hemligstämplade. Och har de kommit fram har de gjort det långt senare.

Samtidigt uppgav ju Försvarsmakten att bilden tagits på fel ställe.

– Ja men alla kan göra misstag. Jag tycker inte det är så allvarligt.

Mikael Holmström började som reporter på Sydsvenskan 1974, därefter gick han till Värnpliktsnytt 1977 och sedan började han på Ny Teknik där han skrev mycket om bland annat vapensystem.

Mikael Holmström är också den enda svenska journalist som varit med vid ett test av sjunkbomber mot en svensk ubåt.

– Jag satt inne i ubåten då, så jag vet ganska mycket om hur svårt det är att knäcka en ubåt med vapenmakt.

Det låter läskigt?

– Ja det var mycket läskigt. Man hade hörselkåpor och skyddsglasögon och när bomben gick av med en jättelik knall skakade hela båten till. Det hördes rejält. Sedan blev det ett fint snöfall av färg som slogs loss. Vi fick också öva oss i hur man evakuerar ubåten och tar sig upp ur havet utan att lungorna sprängs. Det var rätt dramatiskt.

Mikael Holmström kom till Svenska Dagbladet 1989 och har arbetat som säkerhetspolitisk reporter sedan 1991. Han är också den enda svenska journalist som varit med på en av marinens korvetter under en skarp ubåtsjakt.

– Då utbrast den dåvarande försvarsministern: "Hur i helvete har Holmström kommit ombord?".

Hur gjorde du det då?

– Det är samma sak som det har varit med det här senaste. Arbetar man länge inom ett område och gör det på ett klokt sätt och skriver sakliga artiklar bygger man upp ett förtroende med sina källor. Då kanske de släpper en ombord eller berättar saker.

– Man måste alltid vara noga med detaljerna i artiklarna. Ett enda elementärt fel kan ju sänka hela texten och i värsta fall ens egen trovärdighet. När det väl händer dramatiska saker kan man ha nytta av sitt anseende och det kontaktnät man byggt upp.

Tror du att det blir ett uppsving för specialreportrar i och med den senaste ubåtsjakten?

– Behover av specialreportrar har varit uppenbart en lång tid. Faktum är att jag kommer leda en kurs i att bevaka försvaret på Fojo i Kalmar i vinter. De tog initativ till det redan för ett år sedan, då var jag lite tveksam men nu tycker jag att behovet är så stort att jag är beredd att lära ut några yrkesknep.

Behövs det fler specialreportrar?

– Ja, det är förfärande tunt nu på flera medier. Jag är den ende som håller på med försvars- och säkerhetspolitik på heltid i hela Sverige.

Hur påverkar det mediernas bevakning?

– Man blir lättare en lekboll för myndigheter och olika slag av propaganda. För att göra en kritisk granskning behöver man kompetens. Det ena förutsätter det andra.

Hur tycker du medierna har skött sig den här gången?

– Jag tycker att redaktionsledningarna borde fundera på att de skickar ut kollegor i en väldigt svår situation. Jag vill inte nedvärdera någons insatser, men för den som kan det här och vet vad som pågår så blir det ibland ganska dråpligt. Det var någon som skrev att man ju inte skulle skicka ut en allmänreporter som inte vet vad offside är till en fotbollsmatch.

Har du något exempel på det?

– Hela det här upplägget med dramatiska bilder på båtar som kör väldigt snabbt, det visar att man inte riktigt förstått vad som pågår. Ubåtsjakt bedrivs av fartyg som ligger helt stilla eller nästan stilla. Det går mycket långsamt.

Mikael Holmström tillägger:

– De som raljerar mest över den här typen av journalistik verkar vara de som har sämst kunskaper om vad som egentligen pågår. Det var ett inslag i "Aktuellt" häromdagen där en av "Aktuellts" reportrar gjorde sig lustig över att vi hade sagt att det var "någon trasig ubåt", men det har vi aldrig skrivit. Jag skrev att det förekom signaltrafik som tyder på att det kan finnas en skadad rysk ubåt. Förmågan att läsa innantill är tyvärr inte alltid så god.

Vad skiljer mest från ubåtsjakterna på 80-talet och i dag?

– Journalisterna över lag. På 80-talet hade nästan alla manliga journalister genomgått militärutbildning genom värnplikten och man lärde sig också mer och mer om de här ubåtsjakterna. Man blev kunnigare helt enkelt. Nu är okunskapen monumental på sina håll. Samtidigt tycker jag som sagt att försvaret har skärpt sig och varit mer öppna än tidigare.

Vilket betyg får medierna om du betygsätter bevakningen av den här ubåtsjakten?

– Tre på en femgradig skala. Det finns både bra och dåliga, det går inte att dra alla över en kam. Felet är att medierna inte har tillräckligt mycket resurser för att ha människor som i sitt arbete håller ett halvt öga på exempelvis Försvarsmakten.

– Men det gäller andra områden också. Hur många medicinreportrar och kriminalreportrar har vi kvar? Hur många går och läser domar i Högsta domstolen nu för tiden? Förr fanns det reportrar som ägnade sig åt nästan bara detta. Generellt har det blivit en utarmning av kunskaperna.