Livejournalistik – så använder finska Helsingin Sanomat teaterscenen för att nå ut till läsare

Livejournalistikformatet ”Black box” eller ”Musta laatikko” som formatet heter på finska har sedan 2016 gjort succé i Finland och är numera en given del av dagstidningen Helsingin Sanomats journalistiska verksamhet. 

– Jag trodde aldrig att det skulle gå att skapa det här fenomenet genom journalistik, säger Riikka Haikarainen när hon berättar om konceptet.

Det hela får sin början 2015 när Riikka Haikarainen besöker ett ”Pop-up magazine”-event i Los Angeles. Vid den tiden arbetar hon som skribent och redaktör på Helsingin Sanomat, men har tagit ett år för att studera journalistik utomlands. 

Genom några vänner får hon höra om ”Pop-up magazine”, detta journalistiska event som drar storpublik och skapar stor uppmärksamhet.

– Det var en stor tillställning för 1000 personer men formatet var väldigt enkelt. En person klev upp på scen och berättade en historia för oss, berättar Riikka Haikarainen.

Ämnena som tas upp sträcker sig från politik och ekonomi till kultur. 

– Jag var så exalterad över upplevelsen och vilket intryck berättelserna hade på både mig och resten av publiken. Det var nästan som en fysisk upplevelse att sitta i folkmassan och enbart koncentrera sig på vad som hände på scenen, säger hon och fortsätter:

– Jag tänkte genast att vi borde testa det här på Helsingin Sanomat. 

Så när Riikka Haikarainen kommer tillbaka från sitt studieår berättar hon om idén för några väl utvalda kolleger. De börjar spåna på idéer och tar kontakt med chefen på finska nationalteatern som är på. Efter det pitchar de formatet för tidningens chefredaktör som ger grönt ljus. 

Våren 2016 har så Helsingin Sanomats allra första Black box-event premiär. Teatern rymmer runt 300 personer och biljetterna säljer slut på mindre än en timme. Succén är ett faktum. 

Sedan dess har tidningen gått från den lilla teaterscenen till den stora som rymmer 700 personer. Totalt har tidningen genomfört 16 unika shower med en publikskara på totalt 40 000 i tre olika städer. 

Talaren Annikka Mutanen på Nationalteatern i Helsingfors.

Foto: Kalle Koponen

Varje föreställning framförs 8-10 gånger per år och varar i ungefär 2,5 timme. Showen utgörs av åtta olika talare som delar med sig av sin berättelse under 15 minuter. Talarnas ämne varierar mellan politik, sport, kultur, opinion och så vidare. Tanken är att bredden på ämnen ska spegla bredden på ämnen likt i en tidning. En biljett kostar runt 30 euro och historierna berättas för allra första gången på scenen, de har inte publicerats någonstans tidigare. Därav får publiken tillgång till någonting unikt. 

Först när alla föreställningar under säsongen är genomförda publiceras skrivna versioner av berättelserna. Till vissa artiklar publiceras även videoklipp från föreställningarna.

Rekvisitan på scen varierar. Vissa talare förstärker sina berättelser med ljud- eller videoklipp, andra med bilder. Vissa använder grafer, musik eller diverse objekt. Det har även förekommit luftakrobater och operasångare på scen. 

– Vi säger alltid åt talarna att inte begränsa sig, utan tänka fritt på vad som skulle få den här historien att väckas till liv, säger Riikka Haikarainen som sedan 2017 har bytt jobb.

Riikka Haikarainen på scen under den första säsongen av Black box år 2016.

Foto: Sami Kero/Helsingin Sanoomat

Idag arbetar hon som medie- och innehållschef på Aalto-universitetet men frilansar fortfarande som producent för Black box. Just nu har hon dock tagit sex månader ledigt från sitt ordinarie jobb för att leda ett researchprojekt om just livejournalistik. 

Så vilka är det då som ställer sig på scen, blickar ut över folkhavet och under 15 minuter berättar en historia för en publik på flera hundra? 

Esa Lilja är en av de som har stått på scen. Han arbetar som featureskribent på Helsingin Sanomat och är också en av producenterna för Black box. Tidningen har omkring 280 medarbetare och under årets gång har 100 av dessa journalister agerat talare. Många av dem har aldrig någonsin tidigare stått på en scen. 

– Jag har ändrat min uppfattning om offentliga tal fullständigt, och jag är inte den enda som har gjort det. Vi är nyhetsjournalister, inte artister eller skådespelare, men det finns något väldigt stöttande i tanken om att vem som helst – med lite hjälp – kan hålla ett intressant tal. Det är inte en gåva som getts till bara några få personer, säger han. 

Under hur lång tid förbereder ni en föreställning?

– Det kräver många timmar av förberedelser. Årets premiär äger rum den 21 april men vi började tänka på innehållet redan i december 2021. Men hur lång tid det tar för varje talare beror på om det är första gången på scenen eller om man redan vet vad som krävs. 

Är det första gången krävs det kanske tre till fyra övningsomgångar på scen och en hel del omskrivningar av manuset innan talare börjar få grepp om skillnaden mellan en skriven text och ett tal. 

Även Riikka Haikarainen lyfter att vem som helst kan bli en bra talare. 

– Det har varit så intressant att se attitydförändring hos medarbetarna och insikten om att man kan lära sig att bli en utmärkt talare med hjälp av det stöd vi erbjuder och noggrant redaktörsskap. Vi har också en talcoach som vi har arbetat med sedan start då vi insåg att vi behövde den typen av expertis som vi inte själva besitter, säger hon. 

Esa Lilja under en generalrepetition av Black box-föreställningen våren 2020.

Foto: Jukka Gröndahl / Helsingin Sanomat

”Bra sätt för oss att nå ut till yngre”

Exakt vad Helsingin Sanomat tjänar på livejournalistik kan Esa Lilja inte avslöja men han konstaterar att projektet går med vinst, även om det inte handlar om någon stor vinst. Samtidigt säger han att styrkan är att projektet görs inhouse och att talen sedan publiceras inom ramen för tidningens traditionella nyhetsjournalistik. 

– Det finns såklart andra aspekter av det också, det är ett bra sätt att stärka varumärket på. Det är också ett bra sätt för oss att nå ut till yngre målgrupper, säger Esa Lilja. 

Planen är att i år vidga föreställningen till två av Finlands stora universitetsstäder för att just nå en yngre publik. Tidigare har de också hållit föreställningar anpassade till elever i årskurs 9. 

2019 fick de också bidrag för att undersöka styrkan i det nya formatet. I studien ingick en enkät som besvarades av 510 personer som deltagit i ett Black-box-event och 17 intervjuer genomfördes.

– Under åren har vi sett att publiken har blivit mer differentierad i åldrarna. ”Hard core”-prenumeranterna var de först att få upp ögonen för föreställningarna och efter det har de här ”superfansen” spridit ordet till andra, säger Riikka Haikarainen. 

– Den feedback vi får från lärarna, vilket är väldigt intressant, är att det här kan vara vägen för att nå ut till en yngre publik, säger Esa Lilja. 

När de frågade elever om vad de tyckte om föreställningen blev svaret att det här är sättet som de gillar att konsumera nyheter på.

– Det här är bara min egen reflektion, men det är en generation som är uppvuxna med Youtube. De gillar därför att få olika ämnen förklarade för sig och det är därför ett format som de tycker om, säger Riikka Haikarainen. 

En annan slutsats från publikundersökningarna är att publiken gillar att lära sig om ämnen och saker som de först kanske inte tänkte att de var intresserade av. Givet formatet och den totala koncentration för vad som händer på scenen – utan avbrott av andra skärmar och liknande – bidrar det också till en unik upplevelse. 

– Det är ett bra ställe att bli intresserade av saker som du inte var intresserad av tidigare, säger Esa Lilja. 

Någon som publiken också uppskattar med formatet är att de får tillgång till journalisternas arbetsprocess. Vissa journalister, beroende på berättelse, delar nämligen med sig om vägen till berättelsen, hur de har tänkt, vilka frågor de har funderat på, hur de har tagit reda på saker och ting, hur många intervjuer de har gjort och om det fortfarande finns obesvarade frågor kvar. 

– Det adderar också till transparensen och tilliten, säger Riikka Haikarainen. 

Så hur har livejournalistiken förändrat relation mellan journalisterna och publiken? Just detta är något som Esa Lilja nyligen skrivit sin masteruppsats om. Som del i uppsatsen har han intervjuat några av sina kolleger som stått på scen. 

– En av mina kollegor fick, vad han kallade för ”restoration of faith” när han stod på scen inför en fullsatt teater. Vi kollar alla på statistiken, hur många läsare får den här artikeln och ens humör är många gånger kopplat till vad siffrorna visar. 

Är sidvisningarna höga kan man konstatera att man har gjort ett meningsfullt jobb, om siffrorna är låga är känslan den motsatta. Om en artikel når 700 läsare är det lågt, vissa artiklar får tiotusentals sidvisningar om inte mer. 

– Men när du står inför en publik på 700 är det mycket, du känner att du gör något meningsfullt och att det är ett kraftfullt verktyg. Han fick ny energi utav det. 

Med dagens digitala landskap följer även en hel del hat via sociala medier eller genom mejl. Men föreställningarna ger ett utrymme bortom de digitala hatstormarna. 

– I slutet av varje föreställning har vi ett mingel med publiken och det är raka motsatsen mot Twitter-feedbacken du som journalist får varje dag, säger Esa Lilja och fortsätter:

– En tredje insikt är att det gör en väldigt ödmjuk att kliva ut på scen och tänka att man är värdig publikens tid. Du måste verkligen ge allt och göra det ditt bästa, så att du känner att du är värdig de människornas tid. 

Det har gått några år sedan ni startade det här, vilka är era största lärdomar hittills?

– Det är främst två saker. Först och främst, det uppstår någon form av magi i en livemiljö. Det går att ta på koncentrationen i rummet och de olika känslorna. Det är väldigt svårt att beskriva med ord men det uppstår ett slags fenomen i den miljön, säger Riikka Haikarainen och fortsätter:

– Det andra är den enastående förmågan att lära sig att stå på scen. Det har på ett sätt förändrat min syn på människor. Med hjälp av varandra kan vi lära oss vad som helst, det är otroligt. 

Esa Lilja instämmer och tillägger:

– Det är lustigt att inse att det här är den äldsta formen av att berätta nyheter på. Innan den tryckta pressen och all logistik kom till, sättet som människor tog del av nyheter på var genom att någon berättade om dem. Det finns något väldigt djupt och väldigt långvarigt i det sätt att berätta historier på. 

Vad är det mest utmanande med det här formatet?

– Det tar mycket tid och ibland är det lite svårt att balansera mellan det och det dagliga arbetet. Vi försöker göra det här till något som ger en extra boost i yrket och en del av den feedback vi har fått från kolleger är att det här är den bästa upplevelsen under karriären någonsin. Men man måste erkänna att det kräver mycket tid men hittills har vi lyckats hitta en bra balans. 

Riikka Haikarainen tar upp en specifik föreställning som en utmaning där journalisten i fråga ville göra ett komiskt framträdande om hans bevakning av EU, vilket inte var helt lätt. 

– Journalisten ville prata om vikten av EU-rapportering i en tid då ämnet i sig inte var så välläst. Ovanpå det ville han dessutom göra ett stand up-liknande framträdande av det, där han drev med sig själv som EU-nörd och hur EU är ett ämne som ingen bryr sig om.

Efter en hel del bearbetning blev det till slut ett fantastiskt tal och ett tal som, vilket Riikka Haikarainen påpekar, är än mer tragiskt att tala om idag mot bakgrund av Rysslands invasion av Ukraina. 

– Han avslutade hela sitt tal med att säga att vikten av EU ligger i att det är ett fredsprojekt. Han berättade att han hade rapporterat om kriget i Bosnien och att han aldrig någonsin mer vill se ett krig i EU. När han sa det förändrades stämningen helt, från komedi till en väldigt dramatisk, ärlig och sårbar tonalitet. Det var ett mäktigt ögonblick. 

– Komedi kan vara den svåraste typen av innehåll som vi har testat för det är väldigt svårt att lyckas med tajmingen och tonaliteten. Men han lyckades verkligen. Det var 15 minuter av komedi och sedan pang, en bild från Bosnienkriget och hela atmosfären förändrades, tillägger Esa Lilja.  

Om en svensk nyhetstidning skulle vilja testa formatet – vad skulle ni ge för råd?

– Kom och se vår show, säger Esa Lilja och Riikka Haikarainen fyller i:

– Ja, det skulle vara första steget. Och sedan helt enkelt bara testa, först i en liten skala. Det är så vi lärde oss om det från första början, bara genom att börja experimentera. Vi delar också gärna med oss av vår expertis, det är lite av vår ”pet project” att sprida budskapet om livejournalistik vidare.