Gå direkt till textinnehållet

Johan Croneman: "Jag var väldigt nära att dö"

Johan Croneman och boxern Buffa. Foto: Janne Næss

I december kollapsade DN:s kritiker Johan Croneman på en resa i Tyskland, efter att ha levt i ett hiskligt tempo i många år. "Min son räddade mitt liv. Hade inte han varit där så hade jag nog fan givit upp", berättar han för Dagens Media.

Temperaturen balanserade på nollan, och det snöade i Düsseldorf, den där kvällen i december som hade kunnat bli Johan Cronemans sista.

DN:s mångåriga tv- och filmkritiker hade lämnat en överjävligt stressig vecka bakom sig, när han landade på Tysklands tredje största flygplats med sonen Folke. Det var den 8 december och de skulle på fotbollsmatch i Dortmund dagen efter.

Far och son hade inte hunnit ta mer än några kliv in på flygplatsen när det hände.

– Min första tanke var att en lunga hade gått. Det var som att jag fick ett slag mitt på ryggen med ett basebollträ, så hastigt kom det, berättar Johan Croneman.

Han visar med sina händer hur en våldsam våg av smärta for genom ryggen och fram i bröstet.

Boxern Buffa hajar till och reser sig på hallmattan när husse svänger med armarna i rummet intill. När Johan Croneman berättar om brytpunkten som inträffade i hans liv för exakt fyra månader sedan, sitter han vid arbetsbordet i sitt vardagsrum. Mot fönstret studsar Hornsgatans ljud, som om sommaren blandas med sorlet från Folkbarens uteservering.

– Pappa, vad är det som händer? utbrister 14-åriga Folke.

– Jag vet inte, svarar Johan.

– Vi åkte till hotellet av någon bisarr anledning, men då kom tanken att det för Folkes skull var dags att ringa efter ambulans. Det var ett skräckscenario för honom. Han är med pappa i Tyskland för att se match, så håller jag på att kola vippen, säger Johan Croneman.

Efter att läkarna på kärlakuten, på Düsseldorfs Universitetsklinik, granskat Johan Cronemans röntgenbilder, börjades det springas och ringas samtal i rummet. Det blev ”ett jävla liv”, som Johan Croneman beskriver det, och han förstod att det som de hittat inte var bra.

– Is it serious? frågar Johan Croneman.

– Yes. It is very serious, svarar en av läkarna.

Beskedet han fick var att han riskerade att dö om de inte fick ner hans blodtryck. Och hade inte sonen Folke varit där, så hade han nog dött, tror han idag.

– Det var en fruktansvärd upplevelse för Folke, men han räddade nog mitt liv. Jag tror fan att jag hade gett upp om inte han hade varit där, säger han.

Johan Croneman hade drabbats av något som kallas för Aorta dissektion.

– Hela innerväggen på aortan hade lossnat och gått sönder. Ofta hinner man inte ens till sjukhuset, femtio procent av de som får detta kommer inte så långt, säger han.

De följande fem veckorna tillbringade han på sjukhus. Både i Tyskland och i Sverige, inklusive några vändor på hjärtintensiven. Fyra månader efter händelsen är han tillbaka i arbete på halvtid.

Johan Croneman i sitt vardagsrum på Södermalm. Foto: Janne Næss

Johan Croneman reser sig upp och rundar boxern som spridit ut sig över den cirkelformade hallmattan.

– Nu ska jag gå och ta två tabletter, för det glömde jag när du kom.

DN-kritikern har blivit en tunnare gestalt än vad han är på sina bylinebilder. Och sjukdomen avslöjar sig genom att han kipar lite efter andan när han pratar.

Han skrattar när han kliver tillbaka över tröskeln till vardagsrummet.

– Alltså, jag har ju fyllt 60 år och så, men att behöva skaffa sig en dosett att ha mediciner i, det är inget kul va, säger Johan Croneman som har rötter i Norrköping, och som till skillnad från många som flyttat från provinsen, inte har svikit sin östgötska.

Medicinerna kommer han att få leva med från och med nu.

­­– Om kärlet fortsätter att se likadant ut som det gör nu, så kommer det inte att hända något, men det kan också ske saker. Jag har försökt fråga läkarna om min prognos, men det finns ingen bra studie, berättar Johan Croneman.

Han säger att han inte var rädd för för att dö de där första kritiska dygnen i Tyskland, och hävdar att han inte är det nu heller.

­– Däremot har jag en fruktansvärd skräck för att bli långvarigt sjuk, och att inte kunna jobba. Då föredrar jag döden.

Hur har den här händelsen påverkat ditt skrivande?

– Jag tror att jag är i grunden förändrad. Jag är en person som alltid har varit igång, och som nu plötsligt måste stanna så fort jag går upp för en liten backe. Det gör att man börjar fundera över väldigt många saker.

Samtidigt så är han medveten om att situationen är ganska färsk ännu, och han vet att han inte har landat. Fyra månader är en kort tid, när man har varit nära att dö.

– Jag är osäker på hur längre till jag orkar hålla på. Den senaste veckan har skrivandet varit jävligt kämpigt faktiskt. Jag är ute och valsar i spalterna flera gånger i veckan, och det man skriver ska hålla en viss nivå. Som frilans tänker man ju dessutom att man kan åka ut när som helst. Det innebär en viss press.

Tänker du fortfarande så?

– Ja det gör jag allt. Byten av lite chefer är allt som krävs, och någon som tycker att det har blivit dags att byta ut den där Croneman.

En sak är Johan Croneman emellertid säker på. Aldrig igen ska han absorberas av den stress och det höga tempo som tidigare dominerat livet. Aldrig igen kommer han tycka att det är värt det.

– Veckan då jag och Folke åkte var jag helt finito. Tempot i mitt jobb och pressen som jag har satt på mig själv har drivit mig till grava sömnproblem. Jag har i perioder varit deprimerad, och jag har självmedicinerat med alkohol. Nu fick jag pröjsa för det. Jag var jättenära att dö.

Han lägger till:

– Folke brukar säga det att pappa, vilken jävla tur vi hade. Och ja – det hade vi ju.

Han berättar om ett bokkontrakt som han haft i flera år. Och hur de fem veckorna på sjukhus fick honom att ” bli sentimental” och känna att han ville skriva den där boken ändå, som han skjutit upp så länge.

–Innan det här hände i höstas så drog jag till Skåne och satte mig för att börja skriva igen. Och det gick ju ganska bra.

Johan Croneman, som tidigare bland annat varit chefredaktör på Nöjesguiden, anslöt sig till Dagens Nyheter år 1996.

­– Jag hade skrivit om film i många år när DN ringde och frågade om jag ville bli kritiker där. Jag blev skitglad. Jag hade drömt om att bli kritiker på DN, och jag tycker fortfarande att det är det finaste jobb som man kan ha.

Johan Croneman kan knappast beskrivas som rädd för att sticka ut hakan i sin roll som film- och tv-kritiker, och under åren har han med jämna mellanrum varit involverad i bråk och ordväxlingar bland spalterna. Han har beskrivits som en surgubbe som är både grinig och arg. År 2006 tilldelades han Gerard Bonniers stipendium för ­kulturjournalistik, med följande motivering:

"Johan Croneman har ett mycket stabilt humör. Han är alltid arg. Det gör honom ovanlig och viktig i ett kulturklimat som annars i hög grad präglas av längtan efter att tycka om och bli omtyckt."

– Jag kommer ihåg när de läste upp det där. jag gillade inte det alls. Vem fan vill vara en arg och grinig kritiker? Ett av mina mål är att vara tydlig. Man ska inte behöva tveka på om det är värt att lägga ner energi på en film eller en serie, eller inte. Idén är superenkel. DN har ju anställt mig för att titta på tv och vara kritiker, och att ställa saker i ett större perspektiv. Och jag vill ju ha lite färg och temperament i det. Men arg vet jag inte om jag är.

Om man tittar på dina krönikor så verkar de arga och griniga faktiskt vara i minoritet. Hur står det till med bilden av dig egentligen, är du missförstådd?

– Jag är jätteless på den där bilden, men har accepterat den. Visst, jag kan vara lite förbannad ibland i det jag skriver, men arg är jag väldigt sällan. Sammantaget så är de flesta av mina krönikor faktiskt neutrala, eller till och med positiva, säger han och lägger till:

– Om man är en aktör på den nivå som jag skriver om, så tycker jag att man får man räkna med att det blåser ibland. Och vad gör det om jag slaktar Kristallengalan om 99 procent tycker att den är toppenbra?

– Jag är ganska hård och tuff. Men folk i allmänhet som är utsatta för min kritik är ganska hårda de också. Jag har haft många kända svenskar på telefonen genom åren som har varit rasande, och de går jävligt hårt åt mig också.

I tidigare intervjuer med Johan Croneman, och inför Dagens Medias möte med honom, har det berättats historier om vilket inflytande hans bedömningar av nya tv-format haft innanför väggarna på Sveriges största tv-hus. Och det har kommit fram historier om människor i branschen som blivit knäckta efter att ha sågats av hans penna.

Hur tänker du kring inflytandet och maktpositionen som du har haft som kritiker genom åren?

– Jag försöker verkligen inte kokettera, men jag har nästan svårt att tro att det är så. Jag blir lite generad när jag hör det där, och är otroligt rädd för att sådant ska påverka mig. Det bästa är att inte tänka i de banorna alls, säger han och fortsätter:

– Men visst, jag bedömer folks jobb, och det är naturligtvis tufft att få läsa i Sveriges största tidning att man varit usel och gjort ett dåligt jobb. Jag borde kanske ha dåligt samvete, men jag upplever inte mig själv som elak. Jag försöker vara ärlig, rak och tydlig, säger Johan Croneman som betonar att läsarna är hans främsta uppdragsgivare.

– Jag har två uppdragsgivare. Det är DN som har bett mig, och som ger mig pengar, sen är det läsarna, som jag har etablerat en relation med genom åren. Kritik ska också vara en läsarservice.

Hur ser du på globala aktörers framväxt i Sverige, som HBO och Netflix i förhållande till de svenska tv-husen?

– För tittarna är det bra. Jag kan inte säga något annat. Det är en omvälvande tid, och om innehållsleverantörerna fortsätter att ha så stort inflytande så hoppas jag att vi blir fler kritiker i framtiden. Det är idag väldigt svårt att sålla bland allt innehåll.  Kritikerna och medierna ska inte sålla, men däremot ska vi vara ett instrument för att hjälpa folk.

Vad är den största insikten som du fått av att bli sjuk?

– När man råkar ut för en sån här grej, så tittar man verkligen över sitt liv, det är en klyscha, men det är så.  Plötsligt ser man alla sina misstag i eldskrift. Både yrkesmässiga och privata. Man får en hel del att tänka på: Har jag verkligen gjort rätt saker? Och gör jag rätt saker? Den här tiden som är kvar, hur vill jag göra då?

Du har en nära kontakt med din läsarkrets. Skulle du inte sakna den relationen om du slutade skriva?

– Jo, absolut. Det är en del av de sorgliga tankarna som man vaknar upp till efter en sådan här händelse. Vad är jag utan det här? Är jag bara Johan i DN? Och efter det då?

–  Jag är ju massa saker naturligtvis ­– jag är pappa, och det är jätteviktigt för mig. Och jag tycker nog att jag i den här processen har fått ett mycket mer avslappnat förhållande till de där tankarna.

Han kommer aldrig att falla i fällan igen, där han jobbar på det intensiva sätt som tidigare varit ett signum. Men jobba vill han. Kanske i en annan takt bara, eller på ett annat sätt.

– Skriva är ju det är ju det jag gör. Jag kan inget annat och jag vill inget annat.

Janne Naess

Bildredaktör, fotograf och reporter

Publicerad 2018-04-06 23.08Uppdaterad 2018-04-07 15.48

Ämnen i artikeln:

Dela artikeln: