Lisa Bjurwald: ”Följsam och nästan underdånig mediebevakning av coronapandemin”

Covidutbrottet i Wuhan i början av förra året gick snabbt från en lokal incident till en global och dramatisk krissituation. Redaktioner blev tvungna att sätta in stora resurser och samtidigt värna sina anställdas säkerhet inför ett nytt och okänt virus. Klarade medierna i vårt kris- och krigsförskonade land att förhålla sig oberoende och kritiska under en sådan nationell påfrestning? Det har jag undersökt i en ny rapport, finansierad av Anderstiftelsen, för Näringslivets medieinstitut (26 maj).

Under ett års tid har jag läst tusentals artiklar i tryckta nyhetsmedier (inklusive public service alla nyhetssajter, nationella som regionala) samt genomfört undersökningar och djupintervjuer med branschpersoner och experter. Det har gjorts god journalistik över hela landet under året som gått. Journalister på både små och stora redaktioner har berättat om vårdpersonalens prövningar och skildrat hur de drabbades situation.

”Oroväckande nog visar forskning om bevakningen av svininfluensan 2009 att vi upprepat samma misstag då som nu”

Slutsatserna i ”Maktens granskare eller maktens megafoner”? Svensk journalistik under coronapandemin fokuserar på bristerna i bevakningen och vad vi kan lära av dem. Det största problemet har varit ett alltför okritiskt förhållningssätt, som exempelvis visat sig i avsaknaden av ansvarsutkrävande frågor på de många presskonferenserna. Färre än hälften av de svarande i tidningen Journalistens coronaenkät bland Journalistförbundets medlemmar, 43 procent, tycker att medierna har varit bra på att granska landets pandemistrategi (4/3 -21).

”Vissa personintervjuer med statsepidemiologen liknade snarast ungdomstidningars idolporträtt”

Man kan inte hävda att svenska medier blev maktens megafoner på samma vis som i länder där medier går i en förtryckande regims ledband. Men den okritiska hållningen är anmärkningsvärd just eftersom Sverige åtnjuter en så stark pressfrihet. Här behöver vi inte frukta repressalier om vi ifrågasätter makthavare eller deras beslut. Ändå slog redaktionerna frivilligt in på en följsam, nästan underdånig väg från vilken man inte avvek på bred front förrän i december 2020, då coronakommissionens kritiska delbetänkande tycktes ge ”tillåtelse” att börja granska på allvar.

”Den mediala fixeringen vid Anders Tegnell ledde till bristfällig journalistik, speciellt i form av uteblivna kritiska frågor och följdfrågor”

En viktig förklaring kan vara att den okritiska rapporteringen hänger ihop med den coronanationalism som blommade ut under våren 2020. Anders Tegnell jämfördes med en ”actionhjälte” i tidningar runtom i landet och vissa personintervjuer med statsepidemiologen liknade snarast ungdomstidningars idolporträtt. Den mediala fixeringen vid Anders Tegnell ledde till bristfällig journalistik, speciellt i form av uteblivna kritiska frågor och följdfrågor.

Personkulten bidrog också till att den viktiga principen om att en mångfald av personer, åsikter och insikter ska få komma till tals inte uppfylldes. Det är ytterligare en av de största bristerna som rapporten funnit och vi har tydligt svikit mediekonsumenterna i det avseendet. Oroväckande nog visar forskning om bevakningen av svininfluensan 2009 att vi upprepat samma misstag då som nu. Kanske blir det tredje gången gillt som vi lyckas ta till oss lärdomarna; experterna tycks ovanligt eniga om att den pågående pandemin inte kommer att vara den sista att drabba mänskligheten.

Lisa Bjurwald, journalist och författare