Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag01.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Strategi och analys

"Så elegant att man blir förbannad"

Publicerad: 19 Maj 2011, 14:27
Uppdaterad: 6 December 2015, 15:10

April månads omgång av Topp fem bjuder på hela fyra vinnare från Forsman & Bodenfors, och en från Lowe Brindfors. Dessutom diskuteras om regn kan sälja Ramlösa, Herman Lindqvists raseri mot Ica, och träningsångest.


Dagens Medias månatliga kreativitetstävling Topp fem, där några av Sveriges bästa kreatörer utser och diskuterar sina fem favoritkampanjer, är inne på sin femte månad.

Här presenteras resultatet från april – som präglades av stor dominans från Forsman & Bodenfors. Det första jobbet från byrån att hyllas är de nya Apoteket-filmerna, där man frågar sig hur det är ställt med arbetssituationen i magen.

Frank Hollingworth:

– Jag tycker Apoteket-filmerna var kul, ont i magen och det där.

Lotta Mårlind:

– Ja, de är oerhört roliga. Jag skrattade jättehögt.

Lina Elfstrand:

– Ja, det var min favorit. Det är ett helt nytt grepp. Man pratar om magen, bajs och avföring utan att det blir äckligt på något sätt.

Frank Hollingworth: 

– Det är väldigt kul. Det påminner om den där Magnus och Brasse-sketchen tror jag.

Jacob Nelson:

– Värkmästaren i magen?

Frank Hollingworth: 

– Ja precis, visst är det åt det hållet?

Jacob Nelson:

– Jaja, absolut.

Frank Hollingworth:

– Jag tycker det är jättebra.

Rickard Villard:

– Jag tycker också att det är sjukt bra. Man hittar en enkel inramning, med ”hur ser arbetssituationen i din mage ut”, och då helt plötsligt känns det helt självklart att göra en sådan avancering.

Frank Hollingworth:

– Ja, då kan man ta i som fan åt det hållet.

Rickard Villard:

– Det är så elegant att man nästan blir förbannad och avundsjuk.

Frank Hollingworth:

– Ja, det är väldigt snyggt.

Är det inte svårt att göra reklam för något som är äckligt?

Frank Hollingworth: 

– Det kanske det kan vara. Samtidigt är det ju sådant som berör jäkligt mycket.

Jacob Nelson:

– Det har ju med tarmsystemet att göra, men det finns en massa problem där, det behöver ju inte bli äckligt.

Vad jag menar är att det här är ett sätt att komma bort från det äckliga?

Jacob Nelson:

– Ja, absolut, det är det ju.

Lina Elfstrand:

– Sen har det ju gjorts tusen olika filmer om gaser i magen, men då handlar det nästan alltid om pinsamheter. Den här skiljer sig.

Frank Hollingworth: 

– Ja, då blir det bara töntigt i stället. Det här är bara rätt in i problemet, och det är jäkligt kul och bra. Det är nästan onödigt att kommentera filmerna, de talar för sig själva.

Rickard Villard:

– I och för sig så skulle man kunna summera och säga att det är modigt av Apoteket att göra den här typen av filmer. Jag tänker på utförandet, det hade kunnat bli en helt annan film om inte hade vågat gå så långt med karaktärerna – någon rökig tant, och så vidare. Det gör ju oerhört mycket för filmen. Jag tycker det är bra på alla nivåer.

Lotta Mårlind:

– Det tycker jag också. De svär som borstbindare och det är jätteroligt. Och så han i det bruna rummet...

Lina Elfstrand:

– I många andra filmer på det här temat ska man alltid dramatisera, och man ska inte känna att det är farligt att ha ont i magen eller att ha gaser i magen. Då känner man bara att det blir ännu pinsammare. Här känner man med glädje att ”ja, jag har lite problem med arbetssituationen i magen”. Då har man verkligen avdramatiserat det.

Rickard Villard:

– När man ser andra gaser i magen-filmer börjar man ju verkligen tänka på pruttar och bajs. När man ser det här gör man inte det, det blir tvärtom. Snyggt!

Frank Hollingworth: 

– Det är en solklar vinnare.

Lotta Mårlind:

– Tycker jag med.

Lina Elfstrand:

– Jag med.

System­bolaget

Systembolagets och Forsman & Bodenfors film, där en pappa och en dotter diskuterar om hon ska få en flaska vin till festen – men gör det genom att blottlägga tankarna hos de två parterna – går också hem hos juryn.

Frank Hollingworth: 

– Jag är ju svårt mycket i målgruppen, med två tonåringar hemma. Det kanske är därför jag gillar den. Det finns tusen argument om att alla andra får det och så vidare, man behöver som förälder hjälp med de här frågorna.

Andreas Dahlqvist:

– Jag är sjukt kluven till den här. Det är väldigt väl genomfört, men rent generellt får reklam som pekpinne mig att slå på alla försvarsmekanismer.

Frank Hollingworth:

– De andra Systembolaget-filmerna, med ungdomarna som var försiktiga, var bättre. Men jag tror att det är funkar ganska bra.

Lina Elfstrand:

– Jag tycker inte att det är så mycket pekpinnar.

Frank Hollingworth: 

– Hela Systembolaget är ju en stor pekpinne egentligen.

Jacob Nelson:

– När är det på rätt sida pekpinnen? Det är svårt. Pekpinne är ett skällsord i sammanhanget, det är en svår balansgång.

Frank Hollingworth:

– Jag tycker den var välgjord.

Rickard Villard:

– Grundbulten är varför de ens gör det här? Varför tar de det ansvaret? Men det kan man resonera om hur länge som helst.

Jacob Nelson:

– Det kan jag svara på. Tidigare var Systembolagets budskap ”drick inte, fast vi säljer det”, vilket i längden är en omöjlig sits. Sedan några år säger man ”köp inte ut till någon som är minderårig” istället.

Rickard Villard:

– Hade det inte varit bättre om en annan del av staten hade gått ut och gjort det här i stället, än att Systembolaget gör det.

Andreas Dahlqvist:

– Å andra sidan kan man flippa runt det. Det är väl oerhört tidsenligt att ett företag tar ett ansvar.

Andreas Dahlqvist:

– Grejen är väl att igenkänningsfaktorn, om man befinner sig i målgruppen, är helt sjukt hög. Det träffar helt rätt och man känner igen sig.

Frank Hollingworth: 

– När man första gången ser den på tv vet man inte att det är Systembolaget, då funkar det väldigt bra.

Andreas Dahlqvist:

– Och det andra är väl att man erbjuder en tjänst på sin egen produkt. Man lägger till ytterligare ett värde och det känns helt rätt.

Carlsberg –

”Unbottle yourself”

 Carlsberg och Åkestam Holsts sociala medier-kampanj ”Unbottle yourself”, där man uppmanar svenskar att kliva ur sin ”komfortzon” och utföra olika uppdrag, har blivit en framgång. Juryn är dock tveksam.

Rickard Villard:

– Jag skulle vilja fråga om Carlsberg-appen, ”Unbottle yourself”, som i den här casefilmen framstår som en oerhörd succé, och verkar ha varit det också?

Jacob Nelson:

– 89 procent av målgruppen läste jag, det var en helt overklig siffra. Jag vet inte vad de baserade den på.

Rickard Villard:

– Det är så svårt det där. Man tänker i sådana här fall: Vem fan gör det här? Men uppenbarligen gör folk det. Jag blir lika chockad varje gång.

Frank Hollingworth:

– Du menar alla de där uppdragen?

Rickard Villard:

– Ja.

Jacob Nelson:

– Slänger man in en weekend för dig och ditt entourage till Hong Kong så är det klart någon gör det för att vinna.

Frank Hollingworth: 

– Han som vann hade väl gjort 500 grejer?

Lotta Mårlind:

– 506 eller vad det stod.

Rickard Villard:

– Det var inte så roliga grejer tycker jag.

Frank Hollingworth: 

– Casefilmen var jävligt bra, den sålde in det på ett bra sätt.

Lotta Mårlind:

– Casefilmen var välgjord men det kändes inte så nytt och unikt.

Frank Hollingworth: 

– En annan grej som är konstig är att hela casefilmen börjar med att de tar bort världens mest kända payoff, ”Probably the best beer in the world”, till att byta till ”This calls for a Carlsberg”. Vilket är en payoff som jag tror att Miller har redan. Eller har haft? ”That calls for a Miller”. Det tycker jag var jävligt konstigt.

Jacob Nelson:

– Bytet av payoff är väl pådriven från huvudkontoret i Köpenhamn, och det valet kan man ju diskutera. Sen vet jag inte hur mycket det har med ”Unbottle yourself” att göra?

Rickard Villard:

– Nej, det skulle de inte ha börjat med den. Man satt under filmen och väntade på hur de skulle ta hem det. Men det gjorde de inte.

Reebook – ”The

promise keeper”

Lotta Mårlind:

– Jag tycker bättre om Reebook, det kanske är för att jag för egen del blir påmind och känner ett skriande behov av att träna.

Frank Hollingworth: 

– Du menar påminnargrejen? Den var rätt smart ändå.

Lina Elfstrand:

– Det som är rätt kul är att de gjort filmerna med en massa kända idrottsmän som skällde ut en om man inte uppfyllt det man lovat.

Jacob Nelson:

– Vi har ju gjort den men jag vet inte för vilka länder, jag vet inte ens om den är lanserad i Sverige.

Juryn tittar på casefilmen igen.

Rickard Villard:

– Fattade jag det rätt om det var personliga meningar från de här stjärnorna?

Jacob Nelson:

– Jag tror de läste in närmare hundra namn som man kunde lägga i början av varje film. Sen var det exakt samma budskap till alla.

Lotta Mårlind:

– Ambitiöst att göra 200 filmer.

Lina Elfstrand:

– Ja, oerhört. Det som är bra är att det helt plötsligt finns en funktion med Facebook och Twitter.

Frank Hollingworth:

– Frågan är om man använder det. Absolut, det är smart och bra gjort. Men säg att man har bestämt sig att man ska springa på fredag och lägger upp det för alla på Facebook. Sen kanske det inte blir så att man springer och då är man ju en idiot om man har talat om det för alla.

Lina Elfstrand:

– Det är det som är så bra. På jobbet har vi träningslunch tisdagar och fredagar, då går man och tränar, annars får man skämmas inför alla andra på jobbet. Det här är lite samma sak. Om man lägger ut det så måste man ju springa, annars får man skämmas för alla. Det är en träningsmotivation, man måste ju springa.

Lotta Mårlind:

– Det är samma sak som att väga in sig offentligt hos viktväktarna. Det är jävligt pinsamt om man går upp, man brottas offentligt med sin viktkamp.

Jacob Nelson:

– Ja, en spark i rumpan är väl det som det handlar om.

Frank Hollingworth: 

– Jag skulle inte göra det. Men det kanske är bra för dem som aldrig kommer igång.

Rickard Villard:

– Det kanske låter lite taskigt att jämföra, men ofrånkomligen tänker man på Nike och på vad de gör för att få igång alla sina anhängare.

– Allt det här som började med Nike Plus, och nu har de kopplat en funktion till Itunes som motiverar dig att springa snabbare i slutet på rundan. Det kanske kommer mer från Reebook, men man jämför ju med vad som gjorts tidigare i kategorin och vad som var bättre eller sämre. Det här är ett bra initiativ, men det känns...

Lina Elfstrand:

– Det känns lite som om Nike mer riktar sig åt redan invigda sportälskare. Det här känns mer som de riktar sig åt vanligt folk.

Lotta Mårlind:

– Ja, jag tycker insikten är bra här. Jag borde ut och springa, jag borde ta mig samman. Lägger man upp det här är det implicit som att säga till sig själv att fan nu måste jag göra det, annars får jag skämmas offentligt. Det är den insikten, att man har tagit fasta på den, som gör skillnaden.

Magnum/unilever – ”the pleasure hunt”

Lotta Mårlind:

– Det kanske bara var jag som uppskattade att Magnum, för att de för en gångs skull gjorde något osexistiskt.

Jacob Nelson:

– Jo, det kan jag verkligen också uppskatta, absolut.

Lotta Mårlind:

– Vi satt och höll på med det där spelet här på firman, och det var skojigt. Det var inte så att jag trillade av stolen och tyckte det var det bästa jag sett. Men det var underhållande.

Lina Elfstrand:

– Det känns som jordens jobb att få med alla företag som man besöker i spelet.

Dagens Medias utsända börjar spela Magnum-spelet – och juryn granskar det som händer på skärmen. De blir förtjusta, och samtalet fortlöper under spelets gång.

Lotta Mårlind:

– Alltså jag tycker att det här är väldigt flott gjort.

Lina Elfstrand:

– Ja, det måste man verkligen berömma.

Andreas Dahlqvist:

– Det är det som är grymt. Genomförandet är helt suveränt.

Lotta Mårlind:

– Ja, jag blir helt förförd, man vill bara fortsätta för att det är så skojigt gjort, man vill se var man hamnar.

Frank Holllingworth:

– Det håller jag absolut med om.

Andreas Dahlqvist:

– Det känns som lifestyle-reklam på ett nytt sätt. Hela fonden är egentligen oerhört klyschig, men man kommer undan med det.

Jacob Nelson:

– Ja, och det är också den värld som Magnum vill vara i. Hotell i Schweiz och resort på Kenyas savanner.

Lina Elfstrand:

– En annan sak som jag tycker är bra är att på varje ny sajt man kommer till i spelet, så adderas det något nytt kul sätt man tar sig runt på.

Jacob Nelson:

– Vad händer när man är klar?

Lotta Mårlind:

– Då står det bara hur mycket poäng man får, och så är det det klassiska att man kan utmana polare.

Jacob Nelson:

– En ny idé till spel, och det är som sagt väldigt välgjort.

Lina Elfstrand:

– Det stod i papperna att spelet var till för att lansera en ny glass. Det var det enda som jag tycker fattades...

Lotta Mårlind:

– Nej, det missade du, för du har inte sett slutet. Chokladpluttarna som du fångar finns i den nya glassen. Det får du se på slutet. Jag vill genast äta dem, det här funkade uppenbarligen jättebra på mig.

Frank Hollingworth:

– Jag spelade inte heller till slutet. Det är inte så att man får en glass om man får tillräckligt med poäng? Det finns ingen sån..?

Rickard Villard, som jobbar på Magnums byrå Lowe Brindfors:

– Nej, där är vi lite självkritiska. Det fanns en sådan ambition tidigt, det vill säga någon form av vinst som har med den fysiska prdukten att göra. Men tyvårr så mäktades det inte med. Det blir lite problematiskt eftersom det här görs för flera marknader, och marn har olika förutsättningar att genomföra sådana aktiviteter.

Andreas Dahlqvist:

– Genomförandet är som sagt oerhört snyggt. Det enda man kan invända mot är att det hade varit ännu häftigare om det hade varit på riktigt, om man verkligen hade använt internet som fond. Att ens eget surfbeteende blev en del av spelupplevelsen.

Lotta Mårlind:

– Det håller jag verkligen med om.

Rickard Villard:

– Det är komplicerat. Det är redan väldigt komplicerat som det är. Att bara få med alla de sajter som är representerade i ”Pleasure Hunt”, att få dem att godkänna idén, var naturligtvis en jätteprocess.

Jacob Nelson:

– Jag tycker att det funkade. Att det var vissa sajter som var på riktigt, som Saab och Samsung, gjorde att det spillde över på resten.

Andreas Dahlqvist:

– Sen är det ganska skönt att spelet är lite av en bagatell, att det är så himla enkelt. Man trycker på play och så rullar hela grejen. Du får lite underhållning i fem minuter och sen är det klart.

– Jag håller den här högt.

ICA – påskfilmen

Jacob Nelson: 

– Ica har vi pratat om varenda gång vi setts och problemet är att de alltid är så bra. Men jag tycker att påskfilmen var bättre än Ica-snittet, vilket är ett väldigt högt snitt från början. Så jag tycker att de åtminstone förtjänar att pratas om.

Rickard Villard:

– Då måste vi titta på den igen.

Jacob Nelson:

– Det är den med Herman Lindqvist...

Juryn tittar på filmen igen.

Jacob Nelson:

– Varenda replik är bra, det finns ett underhållningsvärde hela vägen. Så är det ju inte alltid, och det kan ju inte alltid vara så. Dessutom finns det en fin slutkläm. Sen att man framställer Icas personal som så pass imbecill som man gör här, det är rätt skönt. Jag gillar också att man hyr in en kändis utan att använda honom.

Lotta Mårlind:

– Ja, det är nästan det roligaste.

Jacob Nelson:

– Här Herman Lindqvist har du 150 000, eller vad han nu fick, och så använder man honom så där.

Frank Hollingworth: 

– Han hade missuppfattat det här manuset tror jag.

Jacob Nelson:

– Han trodde att han skulle få prata i en kvart?

Frank Hollingworth:

– Nej, vi pratade vid något tillfälle om att han på hemsidan eventuellt vid något tillfälle kunde få förklara varför man faktiskt firar påsk. Men av olika anledningar blev det inte så, och då blev han skitsur.

Lotta Mårlind:

– Han fick inte glänsa med sin kompetens.

Rickard Villard:

– Så han kommer inte att vara med i nästa film?

Frank Hollingworth:

– Vi tänkte att vi skulle fråga honom vid varje film från och med nu (skratt).

Ni andra verkar inte lika övertygade?

Lotta Mårlind:

– Jag tycker den är jätterolig, men det känns som Ica ska ha en egen kategori.

Ramlösa – ”vi låter naturen göra jobbet”

Ramlösas och Åkestams Holsts film, under parollen ”Vi låter naturen göra jobbet”, diskuteras länge av juryn – som är  kluven.

Jacob Nelson:

– Jag är tudelad kring filmen om Ramlösa, den är värd att diskutera. De har bytt reklamspråk för tredje gången på två år eller någonting.

Lina Elfstrand:

– Tack och lov kan jag tycka, för ”Ärligt är härligt” var märklig.

Lotta Mårlind:

– Den var verkligen märklig.

Jacob Nelson:

– Den landade nog på magen, eftersom de bytte så snabbt. Med den här filmen är det ganska lätt att förstå vad de vill ha sagt, samtidigt får jag inte riktigt ihop historien ändå.

Rickard Villard:

– Man undrar hur den såg ut på manusstadiet.

Frank Hollingworth:

– Jag har ett annat problem, fast med själva produkten. Den här filmen befäster ju det som man redan vet, eller jag vet i alla fall, eftersom jag är så gammal. Men sen när man kommer ut i butiken är nio av tio Ramlösa smaksatta med krusbär hallon, vanilj lakrits och alla de här smakerna som inte har ett skit med naturen att göra. Jag vet inte varför...

Jacob Nelson:

– De har till och med tagit bort Johan Jacob Döbelius, som satt på etiketten.

Frank Hollingworth:

– Den här filmen ger en bild av Ramlösa som för mig är den gamla bilden. Det kanske är rätt, det vet jag inte. Det är i alla fall sånt där vatten man ställer fram när det är sammanträde och som finns i riksdagen, ungefär. Men sen i butiken är det pet-flaskor med smaksatt vatten, och då blir det en helt annan grej.

Lina Elfstrand:

– Men om man bara tänker på vattnet som inte är smaksatt så kanske jag inte tänker att det här är ett vatten som ligger och skapas i så många år. Det här ger mig på sätt och vis ett argument till varför jag ska köpa den där flaskan vatten i stället för att bara ta kranvatten. Det här laddar vattnet med lite värde.

Jacob Nelson:

– Ja, jag håller med dig. Ramlösa har ju en historia. Det har Loka också, men de har valt att skita i sin historia. Bergslagen ja, men de tar inte tag i åldern på produkten. Ramlösa har inte heller brytt sig om sin historia på jättelänge, men nu gör man det igen. Samtidigt vill man vara alla till lags med olika smaker. Men om vi nu koncentrerar oss på filmen så är det väl så att de ringer de till 30-talet...

Rickard Villard:

– Man kan tänka sig att kategorin är jäkligt utsatt, med Sodastream och så vidare. Det är ingen lätt uppgift.

Jacob Nelson:

– Precis. Om de ska ha någon chans att klara sig måste de bevisa att de är bättre än kranvatten. Och de har försökt att göra det med smaker hittills. Jag kan uppskatta att man nu försöker visa att det finns ett värde i det här vattnet, med mineraler och salter som inte finns i kranvatten.

Lina Elfstrand:

– Jag tror man försökte säga samma sak med ”Ärligt är härligt” men att det inte gick fram, att ärligt skulle vara symboliskt med naturligt.

– Jag tycker i alla fall att det är en fin film. Den är välproducerad och sen gillar jag musiken – att de har tagit en känd låt (Ut i vår hage) och gjort den subtil.

Filmen sätts på igen för juryn.

Jacob Nelson:

– Just det, det var subtilt.

Rickard Villard:

– Det var väldigt uppmärksamt av dig, Lina.

Jacob Nelson:

– Det som jag tänkte på är att ”det regnar idag också, då kan vi leverera”.

Lotta Mårlind:

– Ja, det är den delen man går lite bet på.

Jacob Nelson:

– Man borde inte ha blandat in regnet, det är det som gör att jag inte följer med. Det är en kul tanke där, att man beställer vattnet när det tillverkades.

Andreas Dahlqvist:

– Ja, jag håller med. Det känns som om den konceptuella tanken är lite bättre än genomförandet.

Rickard Villard:

– Nu sitter alla ni och tänker: Hur fan skulle man göra det bättre?

Jacob Nelson:

– Jag gillar idén fram till att man ska kontrollera om det regnar, att regnet är en förutsättning för att de ska kunna leverera produkten. Det regnar alltid. Det är en onödig osäkerhetsfaktor. ”Ja, nu regnar det, då kan vi leverera ett par flaskor till”.

Rickard Villard:

– Det är ju det som är idén. Då är idén dålig då?

Frank Hollingworth:

– Fast idén är ju också att man får ringa 70 år tillbaka i tiden för att få sitt vatten. Det är en roligare grej.

Rickard Villard:

– Men det har man inte riktigt tagit hand om.

Lina Elfstrand:

– ”Vi låter naturen göra jobbet” är ny, den är bra.

Rickard Villard:

– Ja, och de vill ju göra en poäng av regnet eftersom de också lägger packen mot regnet. Det är det som stannar kvar.

Jacob Nelson:

– Och där kan jag möjligtvis få ett litet problem. Jag vet inte, regnvatten?

Frank Hollingworth:

– Ja, vill man ha det? Det är ju bättre med kranvatten i så fall, det är fan godare än regnvatten.

Jacob Nelson:

– Jo, fast regnet silas ju genom rullstensåsar i norra Skåne och så vidare.

Ikea – ”Vaggvisor”

Lotta Mårlind:

– Jag är oerhört förtjust i vaggvisorna för Ikea. Jag tycker det är djärvt av Ikea. Det är okommersiellt fast ändå kommersiellt. Jag blir både glad och berörd. Och det är jävligt välgjort.

Lina Elfstrand:

– Jag gillar också Ikea-filmerna.

Frank Hollingworth:

– Jag höll inte dem som favorit, men de är helt okej tycker jag.

Lotta Mårlind:

– Filmerna hänvisar till sajten där alla vaggvisor finns, de är så fint gjorda. Jag tycker också att de håller samman väldigt bra trots att det är helt olika artister och uttryck.

Jacob Nelson:

– Det måste väl vara webbversionerna av filmerna.

Lotta Mårlind:

– De är fina, och det är modigt eftersom det är så ofolkligt på något sätt.

Rickard Villard:

– Jag tycker det är helt okej, men jag är inte jätteimponerad. Det är ganska folkligt ändå, att låta kändisar tolka vaggvisor. Det har varit lite drömteman tidigare, som Hemtex gjorde för ett tag sen, som uttrycksmässigt är ganska nära.

– När jag såg den här första gången trodde jag det var Hemtex. Samtidigt gillar man greppet, det finns en enkelhet. Forsmans hittar ofta en enkel idé och sen jobbar man med utförandet hela vägen, på ett sätt som man kan bli avundsjuk på. Men jag tycker inte den här var deras starkaste.

Juryn tittar på ett par Ikea-filmer till.

Rickard Villard:

– Ja, de är jättefina, väldigt valproducerade.

Andreas Dahlqvist:

– Jag tycker den är bra som kampanjidé. Det känns intressant att göra sängreklam på ett annat sätt, den tillför något eget. Det blir något mer än bara reklam. Jag känner att det händer något i förpackningen av hela grejen.

Lina Elfstrand:

– Den sticker ut mot alla annan sängreklam.

Rickard Villard:

– Jag känner att jag saknar en förlängning jag vill att det ska hända något mer, nu blev det bara vaggvisorna och kändisar.

Lina Elfstrand:

– Men du kan väl ladda ner de här vaggvisorna.

Lotta Mårlind:

– Ja, du kan ju gå in på nätet och få fler vaggvisor. Sen tycker jag att det är skönt att det är lite pretentiös. Allt i Sverige ska vara med humor, eller vara så jäkla fiffigt hela tiden, den här är på gränsen till pretentiös, fast på ett bra sätt.

Lina Elfstrand:

– Bara det är ju schysst, att man fått de här artisterna att göra egna tolkningar av låtarna.

Andreas Dahqvist:

– Det är skönt att det inte är dramatiserad reklam. Jag är så trött på sketchen. Den här gör ett annat jobb än reklamsketchen.

Lotta Mårlind: 

– Förutom Siwan (Malmkvist) är det inga kända kändisar, utan mer intellektuella musiker. Det gillar jag, och det är det jag gillar med att det är ofolkligt. Det är inte Eric Saade eller Dogge. Det är också ett fantastiskt genomförande också.

Andreas Dahlqvist:

– Det tycker jag med.

Fredrik Svedjetun

Chefredaktör och ansvarig utgivare

fredrik@dagensmedia.se

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.