Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Strategi och analys

"Nu vill jag göra det som är roligt"

Publicerad: 9 September 2009, 12:49
Uppdaterad: 6 December 2015, 16:14

Otålig, krävande och med ett helvetes humör. Efter 40 år i Mediesveriges innersta maktsfär stiger Thorbjörn Larsson, 64, chefredaktör för Dagens Nyheter, åt sidan.


– Jag har ingått ett vad om att jag ska luta mig tillbaka, säger han.

Det är på dagen tre år sedan Thorbjörn Larsson inledde sitt arbete som chefredaktör på Dagens Nyheter.

– Det har varit intensivt, men det är inget jag varit överraskad av. Dagens Nyheter har ju en air av att vara… eller, respekten för arbetet på Dagens Nyheter är väldigt stort bland mediemänniskor.

Inför tillträdet fick han frågan om vad som var det största hotet mot Dagens Nyheter.

– Det interna, om man inte är beredd till förändringsarbete, sade Thorbjörn Larsson till Expressen.

Och redaktionen har fått känna av Thorbjörn Larsson beryktade otålighet.

– Jag hade ett häftigt humör primärt på Aftonbladet, och kanske på TV4 förstås. Men jag tror att jag med åren blivit.. eller, ja förlåt, det har hänt på DN också att jag har blivit irriterad, eller ja, förbannad.

– Man kan inte göra om sig. Men jag blir mycket mindre irriterad nu än vad jag blev för fem, tio år sedan. Jag har en ambition att det ska gå ett visst håll.

Du har kritiserats för att vara osynlig och otydlig. Hur ser du på det?

– Osynlig kan jag förstå, jag har medvetet valt att inte vara med på morgonmöten. Om chefredaktören kommer och tar över så hamnar ju redaktionschefen och andra i ett besvärligt läge.

– Otydlig, nja, det håller jag inte med om. Jag tycker nog att jag har varit tydlig sen jag kom hit.

– Det är ju också så att om man sitter i en organisation med flera hundra anställda och tänker att ”chefen har aldrig pratat med mig”. Ja, det får man faktiskt leva med.

I en intervju med tidningen Journalisten 2003 sa Thorbjörn Larsson att han ”inte ville gå i en tung organisation igen exekutivt”.

Vad var det som ändå lockade med DN?

– Det var nog att jag hade suttit några år i styrelser. Och så kände jag när jag satt där och såg möjligheterna att jag ville ändå vara med och göra det en gång till.

– Att sluta sitt yrkesliv som man började. Att sitta i en organisation och leda.

Efterträdaren Gunilla Herlitz har varit sparsam med åsikter om Dagens Nyheter, utom på en punkt: ”Kostnadsmassan är för stor”.

– Vi håller på med en kostnadsminskning. Vi tappar ju annonsintäkter, jag kan inte säga hur mycket. Men, hälften av det intäktstappet har vi tagit bort genom att jobba med  kostnader, säger Thorbjörn Larsson.

Hur stort är tappet?

– Det är prognoser och det ska inte jag prata om nu. Men framför allt måste vi hitta nya intäkter.

Var finns de?

– Det kan vara det vi gör just i dag: Nationalencyklopedin. Att lägga till kvalitetsprodukter. Vi kan ju inte sälja vad som helst, men det här är en sådan produkt du kan få som läsare. Där finns mycket mer att göra. DN:s varumärke står ju för kvalitet, så du kan säkert hitta fler sådan produkter.

Vilka avtryck tror du att man kommer att minnas att du satt på DN?

– Det ska du egentligen fråga de som jobbar därute, säger Thorbjörn Larsson och pekar ut över DN:s redaktion.

Han fortsätter:

– Men, vi har jobbat med några saker som jag tycker varit viktiga. Vi har bl a jobbat med presentation, så att det skulle bli lättare att ta till sig det här materialet, och det roliga med det är att det har gått bra. Även om det tagit längre tid, än vad man kanske tänkt sig…

– Framför allt har vi arbetat med innehållet i papperstidningen. Några exempel är DN söndag, Din Ekonomi, Boklördag och Kultursöndag.

Tycker du att DN varit mer trögrörlig än andra organisationer?

– Som ledare och chef får man respektera det. Och mitt, kalla det inte mantra, men mitt sätt att jobba, det har varit att nu ska vi inte skrämma iväg läsarna, genom att göra en helt ny tidning. Vi tar steg hela tiden.

– Och det har vi gjort här på DN, precis som jag har varit med om att göra på andra ställen.

1994 drev Thorbjörn Larsson igenom en massiv satsning på Aftonbladets nätupplaga, vilket gav tidningen en unik position som marknadsledare.

När han 2006 kom DN hade tidningen fortfarande ingen organisation för webben.

– Det är faktiskt sant, folk här arbetade högst motvilligt med dn.se. Sedan dess har vi rekryterat ett 40-tal medarbetare.

Hur ser du på affärslogiken i att man ger bort material gratis på nätet?

– Det måste man naturligtvis se över. Det går inte att produciera samma sak på nätet som man tar betalt av prenumeranterna för. Nu har vi ju en läsargrupp som är mycket större – och yngre – och som är van vid digitalt material, och att få läsa det gratis. Det gör det hela svårare.

– Ok, att man tjänar lite pengar på banners och sånt, men det räcker ju inte. Vi måste ta betalt.

Hur ska det gå till?

– Det är naturligvis en strategisk fråga. Egentligen är det väl så att vi kan inte publicera samma sak. För vi kan inte få våra yngre läsare att avstå från att läsa det som är digitalt.

Har det varit ett strategiskt misstag av stora tidningar, tycker du, att bygga ut gratistjänsterna i den omfattning som har skett?

– Ja, och nej. Jag var ju med och drev det här på Aftonbladet, och då ville ju ingen jobba med nätet. Ett sätt att få in läsare var att lägga ut saker gratis.

– Nu 15 år senare gör ju alla det. Men frågan kvarstår och den är jätteviktig. Samtidigt som det också är så att ett varumärke som Dagens Nyheter måste finnas i framkanten, också vara morgondagens nyheter.

Använder du själv Facebook eller andra sociala medier?

– Nej men jag är mycket postitiv till digital utveckling och det har jag jobbat intensivt med de här åren. DN.se, eDN och läsplattor för att nämna några exempel.

- Ju mer digitalt vårt samhälle blir desto viktigare blir den journalistiska kompetensen, så det är inget hot mot journalistiken.

Thorbjörn Larsson har under mer än fyra decennier haft ett mycket stort inflytande över svensk dagspress. Fram tills för ett par år sedan kom samtliga chefredaktörer för de stora tidningarna i Stockholm från den snäva krets som arbetat tillsammans med honom: Lena K Samuelsson på Svenska Dagbladet, Sakari Pitkänen på Metro, Otto Sjöberg på Expressen, Anders Gerdin på Aftonbladet och Kalle Jungkvist på Aftonbladet.se.

 – Det var rätt roligt. Alla kom från mitt gäng.

Den 17 oktober 1996 hände det som få trott var möjligt bara några år tidigare – Aftonbladet gick om Expressen, efter 44 år var Aftonbladet åter Sveriges största tidning.

– Vi stod och sjöng ”seiern är vår”. Och då kände jag att ”nu är jag klar”.

– Jag brukar kalla det för ett krig, det 29-åriga kriget. Först var det inbördeskrig där Aftonbladet var Pravda. Där de ville att man skulle… ja att man på nyhetsplats skulle vara politisk megafon för socialdemokraterna. Det var när vi äntligen kunde fokusera på den yttre fienden, det vill säga Expressen, som vi började få ordning.

När han 1981 tog över som chefredaktör för Aftonbladet stod mer än 1100 medarbetare på lönelistan. Kulturen med ”upplagegrogg” satt i väggarna och flera av de som lyfte lön satte aldrig sin fot på tidningen.

– Vi gjorde mycket tunna tidningar. Vi hann bara göra fem, sex allmänna sidor, Expressen kunde göra hela tidningen, för att de började klockan nio på kvällen. Vi började fyra på morgonen.

– Då sa jag att nu gör vi likadant. Nu börjar vi också arbeta på kvällen. Och då kom det plötsligt inga redigerare… Men det löste sig.

Är du bättre i motgång än i medgång?

– Jag är i alla fall mer van.

Även privat har Thorbjörn Larsson drabbats av motgångar, och ofta har de blivit offentliga. I maj i år skickade TT ut ett telegram där det berättades att han var ”utarbetad och sliten”, och att han vårdats på sjukhus.

– Det är inget kul. Men det får man ta. Men jag kommenterade det inte. Och det får andra ta.

– Men jag tror att det är lite nyttigt att se hur medierna fungerar när man inte är… som starkast.

I vårar blev det också offentligt att Amelia Adamo och Thorbjörn Larsson, som blev ett par på Aftonbladet, går skilda vägar efter 23 år tillsammans.

Hur är det mellan dig och hustrun Amelia Adamo?

– Vi är överens om att inte kommentera det.

Vad tycker du om att en stor del av ditt privatliv blir offentligt?

– I min funktion så tackar jag nej till många tillställningar, för jag tycker inte primärt att stå på scenen är angeläget.

– Det är klart att när det privata blir offentligt så är det inte roligt. Offentligheten är inte skälet till att jag har det här jobbet, om jag säger så.

Hur har sommaren varit?

– Bra, jag har haft det jättebra. Jag har rest runt i Europa, bl a Italien och Frankrike. För mig har det varit skönt att det äntligen blev offentligt att jag avgår som chefredaktör.

Vi har sökt, andra har sökt. Jag tror att du har upplevts som svår att nå?

– Det tror jag också.

Varför då?

– Därför att jag har läst, nu ska jag inte recensera er konkurrent, men jag har läst artiklar som inte har varit korrekta. För att uttrycka mig mycket milt. Och eftersom jag jobbar i den här branschen vill jag inte vara med i sådana spekulativa sammanhang.

– Men nu sitter vi ju här.

Men om man i egenskap av ledare för Sveriges största morgontidning kräver öppenhet, borde man inte själv vara öppen då?

– Jag förstår den kritiken, samtidigt har jag sett många makthavare som blir rädda, som tänker att ”oj, det har ringt en journalist, nu måste jag omedelbart ringa tillbaka”.

– Har man jobbat med journalistik hela sitt liv så vet man att det måste man inte alls. Man kan fundera över: vad är syftet med det här samtalet. Och det är klart att jag är mer tränad på det än de flesta.

Nu kliver du av efter 40 år, vad ska du göra nu?

– Jag vill vidga vyerna, se vad som händer därute. Jag har ju inga sådana här fritidsintressen, som innebär att jag står och gräver eller så.

– Det är klart att det blir en omställning, nu när jag får tid. Jag vill inte ha en massa uppdrag så att jag blir upplåst, nu vill jag göra det som är roligt.

Kommer du klara av att inte jobba?

– Det kommer jag att tvinga mig till. Men ok, det finns vissa som inte tror mig, så sent som i går slog jag vad med Peter Alhtin, om en euro.

Har du hunnit vara pappa åt dina båda barn?

– Ja, jag tror det. Åtminstone säger barnen det. Vi har rest väldigt mycket ihop. Det tycker jag är viktigt att vidga perspektiven, att få större vyer. Att förstå att det är inte så farligt i Sydafrika, eller i Stockholm för den delen.

– Själv var jag 17 år innan jag första gången reste till Paris, det var Anders Gerdin och jag som åkte dit för att måla.

Vad är det som har drivit dig att jobba så intensivt, handlar det om revansch?

– På ett plan, ja. Jag kommer fortfarande ihåg vad min pappa sa, i Kopparberg, när han blev lite utsatt. Man blir nostalgisk med åren, men han sa: Thorbjörn du måste försvara oss som är svaga, du måste bli advokat eller journalist.

– Det är klart, det blir ju lite larvigt att säga det nu, men det minns jag.

Thorbjörn Larssons första jobb var som vikarie på Bergslagsposten i Grängesberg.

– Det var efter en gymnasietidning, som jag gjorde ihop med Anders Gerdin, Bryt med vitamin. Där skrev jag min enda ledare, det var en gymnastikläkare som pekade ut och mobbade de som inte kunde hoppa över bocken: ”titta vad dålig du är”.

– Det blir jag fortfarande förbannad när jag tänker på. Jag skrev en ledare om det i skoltidningen. Jag blev uppkallad till rektorn och fick c i uppförande. Och då kände jag att det jag skrev betydde någonting.

– Det är kanske en romantisering, men det är sådant man minns. Så på det sättet revansch, ja.

Har du fortfarande kontakt med Kopparberg?

– Jag är där ibland, jag glömmer det inte. Och så har jag en bror som bor däruppe som är förståndshandikappad, som jag träffar ibland. Man vet ju var man kommer ifrån, det är har varit viktigt för mig.

Niclas Rislund

niclas@dagensmedia.se

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.