Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag28.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Strategi och analys

"Jag var stökig redan från början"

Publicerad: 11 Juli 2011, 11:23
Uppdaterad: 6 December 2015, 14:19

Kommunikationskonsulten och före detta förläggaren Bjarne Selin tecknar ett personligt porträtt av sin vän Rolf Sohlman. Där avslöjar producenten och entreprenören sina rattfyllor, konflikterna med SVT och bygget av sina framgångsrika företag.


Mörk natt. Nästan storm. 8 grader. Fyra meters våghöjd. Slutet av november 2008. Jag är glad att jag slipper gå ner under däck nu, hinner jag tänka. När jag står upp och duckar bakom sprayhooden så hänger jag med tillräckligt för att inte bli sjösjuk igen. Som på vägen ner från franska kusten, då i full storm mitt i natten till Barcelona fem dygn tidigare. Sjöarna rasar in över oss och Zina, en Farr 56:a, en nästan 20 meter lång segelbåt, känns plötsligt som en liten optimistjolle. Pang! Var sjunde våg slår in riktigt hårt. Revade segel, men fortfarande gör vi 9 knop på kryssen någonstans utanför spanska kusten på väg tillbaka till Port san Louise nära Marseille, Frankrike efter en veckas seglande.

”Vågorna verkar komma inifrån också” hör jag plötsligt Rolf Sohlmans, eller Roffe från Sumpan som han kallar sig när han kör sin ståupp, båtägarens röst genom stormen. Han står bredvid mig med en kopp kaffe och ser inte speciellt orolig ut. Det gör inte heller Peter Sandberg, som jobbar på varvet i Lysekil där båten byggts. Efter några Whitbread-starter så är väl detta närmast att jämföra med en sömnig dag i kassan på  Ica, funderar jag och håller mig krampaktigt, hårt i mantåget. När Roffe kommer upp från hytten efter en första besiktning visar det sig att vi tagit in 1,5 kubik vatten i höger förpik, länspumparna kämpar för att hålla fören uppe. Alltså 1?500 liter vatten!!! i det som varit min hytt under fem dagar. Mörk natt, nästan storm. Någonstans mellan Spanien och Frankrike.

Ett av de första mötena med Rolf Sohlman var när jag och min hustru flyttande in på Pampas Marina. Vi hade köpt en husbåt, en så kallad Aquavilla. Hustrun var gravid med, som det skulle visa sig, tvillingarna E och J, när Herr Sohlman som bodde närmaste granne knackade på:

”Hej, välkomna till Pampas! Jag och min tjej (numera hustru skulle det visa sig) ska ut och resa några månader under sommaren och jag vill ge er våra nycklar utifall något händer. Ni får gärna prova vattenskotrarna. Det är bra att de körs. Vi ses!” Och sedan det där breda leendet, som kom att bli kännetecknande för vår nye granne.

Sju år senare, Bromma Kyrka. ”Bobby hit, Bobby kom hit nu!” ropar Roffe. Beaglen Bobby, som otvivelaktigt är en av de mest beresta nu levande hundarna, tar föga notis om husses rop.

15 år gammal fick Roffe sin första filmroll i Roy Anderssons debutfilm, ”En kärlekshistoria”. Något som leder honom in i film och tv, vilka han inte är obekant med tidigare. Alla närstående, plastbror Peter Falck och alla fyra helsystrarna arbetar på något sätt med tv och film. Mamma heter Karin Falck och fick så sent som i fjol priset Kristallen för lång och trogen tjänst.

Roy Anderssons gäng hade kollat skolfoton efter någon strulig, trulig och snygg kille i 15-årsåldern. Rolf tas ut till provfilmning, som en av många. Roy Andersson visste inte att Åke Falck var styvpappa och att mamma heter Karin.

”Jag var nog jäkligt stökig redan från början” säger Roffe och reser sig från altanen för att släcka och kasta in en av de många cigg han hinner röka under vårt samtal  på altanen i Bromma Kyrka i slutet av mars.

Roffe fortsätter som för att understryka sitt påstående:

”Jag började röka gräs efter En kärlekshistoria och vi snodde kompisarnas föräldrars bilar.”

”Jag köpte en Folka och började övningsköra. Ibland var vi tolv i Folkan och jag körde bil med mina föräldrars goda minne.” Efter att ha övertygat dem om att hade man egen bil så fick man köra korta sträckor som egen övningskörning.”

När Roffe två år senare spelar en roll i Janne Halldorfs ”De hemligas ö”, förhandlar han själv om lönen.

”Det fanns en man som hette Gösta Pelle och han och jag förhandlade. Jag sa vad jag ville ha och han sa vad han ville ge, vilket var långt under teaterförbundets minimi-villkor.” Detta är strax efter att vi i Sverige begåvats med en kanal till. Tv Två som såg ljuset den 5 december 1969. Första sändningsdagen såg tablån ut så här:

06.00 till 18.00 testpratare.

18.00 testbild.

18.29 inviger radiochefen Olof Rydbeck.

18.30 ”Babar” (det, med våra dagars mått mätt, tokrasistiska barnprogrammet, där en liten elefant blir kung i negerland).

”Lite senare fick jag ett kontrakt, där Gösta Pelle gått på sitt lägsta bud. Eftersom vi börjat filma, så skickade jag tillbaka kontraktet utan påskrift. En vecka in i filmandet ringer jag upp Gösta Pelle och säger att jag tänker hoppa av om jag inte får bättre betalt, varpå GP säger att det ska jag skita i eftersom vi har ett påskrivet kontrakt. ”Jaha, visa mig det då, säger jag” sa Roffe.

”Din lilla djävla skit”, sa Gösta Pelle, sedan fick jag det jag vill ha. Minns Roffe och ser inte helt otippat mer än nöjd ut.  Brett leende och mörka glasögon.

Rolf och Peter Falck, son till Åke, plastbror till Rolf, jobbade ofta tillsammans under en lång rad av år: ”Varuhuset”, ”Rederiet”, med mera. Peter Falck skrev och Roffe regisserade. Efter filmen ”Pappa är död” 1979-80, som Peter skrev och Roffe regisserade, ”så fick jag sparken från SVT”, säger Roffe. Och antyder något om att han inte ville vara med på presskonferenser, vilket bara känns som en del av sanningen.

”De tyckte jag var stökig och det var jag”, säger han, snudd på lite eftertänksamt. Kanske en del eftertänksamhet och två delar inte helt oklädsam självbelåtenhet.

När Rolf är 22 år gammal får han sin första dotter, Malin, tillsammans med ”skolans snyggaste tjej”, som han blir tillsammans med när de är 16 år gamla och gifter sig med i Paris vid 19 års ålder.

”Det var väl inte så populärt.” När jag frågar vad han föll för hos Lena, så säger han att han alltid gillat snygga, intelligenta och självständiga kvinnor. Det dröjer inte länge förrän de skiljer sig och Roffe träffar nästa snygga kvinna. Hon hade till och med fått skandinaviskt skönhetspris för sin snygghet och dessutom varit tillsammans med Frank Andersson. Ovisst om det renderar något pris.

När Roffe drygt 20 år gammal arbetar med ”Häftig fredag”, ett av de första ungdomsprogrammen i SVT ringer Expressen och undrar över vad de unga bakom programmet får i lön. ”Mamma (Karin Falck) jobbade på under-hållningsavdelningen. Och det var en tid när det pratades mycket om nepotism på SVT.”

”Vi hade långt under teaterförbundets villkor”, minns Roffe.

”Vad tjänar ni?” frågade Expressen. ”Nu ska jag ta i, tänkte jag, och sa 10?000 i månaden, vilket ju i dag skulle vara som om vi haft över 100?000 kr i månadslön.” Roffe ler och tittar på mig uppfordrande: ”Vet du vad som hände?” frågar han retoriskt.

”Det var ju inte sant. Men Expressen ringde programledningen för att få det bekräftat och det slutade med att SVT var tvungna att höja lönerna för alla ungdomar enligt avtal. ”Sedan fick jag sparken och inledde en osäker tillvaro som frilans 25 år gammal. Inga jobb, fick vikariat med kort varsel. De ringde 07.20 och så skulle man vara på plats 8.10.”

Efter att ha gjort film framför kameran med Roy Andersson och andra, så är det dags för nästa kapitel för Roffe. Livet bakom kameran med Colin Nutley, Kjell Grede och Hasse och Tage och de egna produktionsbolagen, Hinden, Jarowskij och Pampas Produktion.

”Deckare UPA”, då kommer Colin Nutley till Sverige som inspelningsledare för serien och blir kär i Roffes första frus bästa kompis. Några år senare träffar Colin  Helena Bergström and the rest is film. ”Colin Nutley är rolig så in i helvete”, säger han och tänder ytterligare en i raden av cigg.

Även jobbet bakom kameran börjar för Roffe tillsammans med Roy Andersson. De gör Roys andra film ”Giliap”. Roffe är 18, börjar som gofo, go for that, dvs allt i allo. Det tog tre år, och han slutar som ansvarig junior inspelningsledare.

”Jag var inte ens myndig och det fanns ingen senior inspelningsledare.” Senare Kjell Grede, Svenska ord med Hasse & Tage och en massa reklamfilm.

Första bolaget Hinden tillsammans med syster Anna och Kalle Boman. Syster Anna har kvar Hinden. Många reklamfilmer blir det. Ca 15 Lejon i Cannes av varierande valörer. Reklambyråer kom med jobb, Sverige och Norge. Mycket jobb och mycket pengar. Roffe från Sumpan köper Rolls Royce, vilket inte ökar på hans aktier hos den milt sagt vänsterinriktade tv-branschen (läs SVT).

”10 år senare startade jag Jarowskij döpt efter farmor, som, visade det sig, inte hette så.” Jarowskij gick med MTV och Mastiff upp i det gemensamma varumärket Zodiac. Många turer, får jag förstå.

”Jag åkte till Holland och startade upp Jarowskij där och i Tyskland.”

”Det är lätt att folk får egna agendor”, säger han, och fortsätter: ”När ett bolag går från 40 miljoner i omsättning till 330, så händer det grejor. Ju större ett företag blir, desto dyrare blir det att växa. Kompromisser tycker jag dåligt”, säger han och smuttar på rödvinet och tittar ut över Mälaren, som vi ser eftersom vi nu är hemma hos Roffe, i Brommaradhuset som han förra året köpt av mamma Karin.

Jarowskij växte och Roffe jobbade mycket, sent och länge över hela Europa. En kväll när han är på väg hem från Café Opera till Bromma i sin Rolls får han vattenplaning just efter att ha passerat Tranebergsbron. Utanför stora hotellet på höger sida far han in i staketet.

”Jag la i backen och gjorde ett nytt prydligt hål i staketet backandes ut. Då kom polisen. Jag hade 1.71 promille alkoholkoncentration i blodet, visade det sig.”

Han låter lite för obekymrad. Dock inget Brett leende.

”Det var inte första gången”, säger Roffe och antyder att körningarna hem efter många blöta tillställningar från den tidens populära vattenhål var oräkneliga. Backstage, Garaget, Daily News, Vickan, med flera.

”När jag satt inne bearbetade jag manus och gick en kurs om alkohol, där jag fick lära mig att det fanns två typer av ratt onyktra (ja, eller rattfulla för att vara helt sanningsenliga, påminner jag Roffe om), dels de som lider av sjukdomen alkoholism och dels en annan sort som är mycket värre.

Den senare är de som har ett dåligt förhållande till alkohol, som tycker att de står över lagar och förordningar. Som har väldigt liten eller ingen respekt för sitt eget och andras liv.

”Vilken tillhör jag?” tänkte Roffe från Sumpan. ”Och det undrade jag verkligen. Jag fick mig en viktig tankeställare.” För att ge eftertryck åt sitt ord tar han kort av sig de mycket mörka solglasögonen som tidigare nästan verkat permanentade ovanpå näsan, och tittar mig i ögonen.

Doktorn på fängelsekursen om alkoholism tar ett exempel.

”Olle du sitter ju här för att du kört berusad. Har det här hänt förut?” ”Nej”, säger Olle. ”Väldigt konstigt”, säger läkaren. ”Du är säker på att det aldrig hänt förut?” Efter en, som det kändes då, mycket lång tystnad så säger Olle att det har hänt en gång förut. Varpå läkaren säger: ”Nej, Olle, det har inte hänt en gång tidigare. Det har hänt sju gånger tidigare.” Extrem förnekelse. ”De flesta av er kommer att hamna här om tre till fem år igen.”

”Det där tog faktiskt tag i mig”, säger Roffe nu med solglasögonen väl förankrade igen, och fortsätter: ”Sedan dess blev det färre fyllstyrningar…. på land.”

”Jag har aldrig blivit orättvist behandlad”, säger Roffe lite tystare, nästan mest för sig själv. Och berättar historien om när han beställde ett porträtt på sig själv av Marie Louise Ekman, konstprofessorn. Det tog fyra år innan det var klart och det var en … schweizerost. ”Tycker du jag ser ut som en ost med en massa hål i? frågade jag”, säger Roffe. Men Marie Louise svarade att ”jag var en lyckans ost”.

Motgångar då? När har det varit jobbigt i livet?

”Jag har varit stökig hela livet”, säger Rolf plötsligt och försvinner med blicken bort mot Vällingby, som man ser från vår altan. Och fortsätter: ”Tror att det kommer från att jag blev skilsmässobarn vid 5 eller 6 års ålder. Det var inte så vanligt på den tiden.”

”Farsan var uppväxt på internat, tystlåten, pratade aldrig om känslor fast jag försökte”, säger Roffe. Och man anar saknad efter fadern. ”Några år innan pappa gick bort hann vi snacka”, säger han, och man anar en tår under de mörka glasögonen.

Jag har ju alltid varit lite svag för män som kan gråta och kramas, känner jag mig tänka och försöker dölja det, så gott det går. Kanske har Roffe alltid sökt pappans bekräftelse. Kanske är det en av de saker som driver honom inte bara i karriären, utan även ger alla dessa upptåg och tävlingar. ”Innan dess hann jag med att provocera en hel del”, fortsätter Roffe. Jojo, tänker jag, och det har du fortsatt med. 

Duschtävlingarna med Gunde Svan är legendariska. Det var när de spelade in ”Fångarna på fortet” som det börjande och kulminerade.

Tävlingen?

Påklädd i korridoren. Kliver in genom dörren till ett rum – då startar klockan. Av med kläder, duscha, tvåla in sig, duscha av, torka, på med nya kläder, ut i korridoren och klockan stoppar. Gunde har rekordet som är en minut och 37 sekunder.

”En riktigt jobbig historia var när TV3 stämde Jarowskij på 133 miljoner och det gick till skiljedomsförfarande. Får inte berätta hur det gick, men vi betalade inte 133 miljoner och fick sända i vilken kanal som helst och fortsatte då med ”Vänner och fiender” på Kanal 5”, säger en, som det känns, fortfarande både lättad och skärrad Roffe.

”Tv-industrin är som livsmedelsindustrin!” säger Roffe, mest för att byta samtalsämne känns det som, och fortsätter:

”Om du har en Ica-affär och någon vill sälja sin ketchup finns det begränsat med utrymme. TV4 omsätter som två stora Ica Maxi. TV4 lockar med ”Solsidan” och Ica med extrapris på kaffe.

Bjarne Selin

red@dagensmedia.se

PS. Varför höll vi nästan på att sjunka den där höstnatten i Medelhavet? Undertecknad hade underlåtit att stänga sitt ventilationsfönster. Ups!

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.