Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Strategi och analys

Gäddorna var vassast i vassen

Publicerad: 9 juni 2015, 21:00
Uppdaterad: 6 december 2015, 11:58

Joakim Jansson, grundare av Digjourney och tidigare vd på Spray, berättar historien om Medie-Sveriges transformation.


Det var en gång en tid då lugnet rådde i våra vatten. Alla kände alla och även om inte allesammans var förtroliga vänner, visste de var de hade varandra. Vanliga bekantskaper vid denna tid var abborrar och löjor, braxnar och makrillar, men där fanns också blågyltor, skärsnultror och sandskäddor. På liknande sätt som skogen hade älgen som sin konung var gäddan våra sjöars och havs självklara monark.

Alltmedan åren gick gödde gäddorna gärna sina välförsedda bukar, och de växte sig allt större och la under sig allt större revir. Gäddorna blev gammelgäddor. Större, visare och mäktigare än alla andra, och som obestridliga härskare hade de det rätt bra, gammelgäddorna. De gjorde inga stora ansträngningar av den enkla anledningen att det inte behövdes. Ej heller rörde de sig ur de mörka bekanta vatten de trivdes så bra i. Livet var helt enkelt behagligt.

Kapitel 2: Besök från väst

Så en dag fick de besök, och det kom från väst. De första hajarna att dyka upp längs de nordiska vattnen var ganska beskedliga, och det rörde sig om ett fåtal, och även om de var större än gemene gädda var de inte alltför skräckinjagande. Förvisso la hajarna beslag på en och annan fisk, men ärligt talat brydde sig gammelgäddorna inte så mycket om det. Varför skulle de det? De hade det ju bra ändå.

Med tiden anlände allt fler av den nya bekantskapen och många av dem som nu kom var allt större. De hade dock ärliga avsikter, sade de, och det fanns “tillräckligt med småfisk för oss alla”, försäkrade de. Även om vissa gammelgäddor uppfattade dem som ganska stora i käften tyckte de flesta ändå att det var på ett annorlunda sätt. Ett sätt som kändes rätt uppfriskande, och de var ju lätta att gilla, på samma gång charmiga och smarta. Osvenska på något sätt.

Det var därför det kändes naturligt att svara ja, den dagen hajarna sträckte ut en fena och undrade: ”Skulle vi inte kunna jaga tillsammans någon gång? Ni gäddor känner ju till de lokala vattnen bättre än vi och kanske kan vi bidra med vissa nya tekniker ni kan ha nytta av?” Gammelgäddorna, som ju lagt sig till med bekväma vanor, tänkte att om de kunde samarbeta med hajarna kanske de skulle hitta än mer fisk till än mindre ansträngning.

Sagt och gjort. De började fiska tillsammans och gammelgäddorna berättade öppet om hur och var man hittar de flesta och de godaste fiskarna. Hajarna lyssnade ivrigt och fick med tiden allt större kännedom om våra vatten, och med det slukade de alltmer fisk.

Hajarna åt, åt och åt och i samma takt drog det till sig allt fler och allt större hajar. Till slut blev det oundvikligt att fisken inte skulle räcka för både gammelgäddorna och de objudna gästerna. Det mest frustrerande var, resonerade gammelgäddorna för sig själva, att de var tvungna att fortsätta att fiska tillsammans med hajarna för att på något sätt kunna fylla magarna. Ensamfisket räckte inte på långt när. Dessutom fanns en förhoppning att det inom kort skulle te sig annorlunda. Hajarna sade nämligen att det snart skulle komma mer fisk. Det skulle de se till att locka hit, lovade de.

Kapitel 3: Gammelgäddornas svar och begynnande dilemma

Gammelgäddorna, som dels började känna av hungern, dels verkade tro att sättet att försöka stå upp mot hajarna var att själva bli större, svarade med att ge sig på varandra. Det var äta eller ätas och de gammelgäddor som blev kvar blev förvisso allt större, men den direkta mättnadskänsla de fick förbyttes snart av än större hunger. För att försöka stilla hungern var de nu också tvungna att inte bara fiska i sina egna kända vatten utan också i de vatten där den gammelgädda de nyss slukat simmat, och där var de inte lika hemtama. Det ledde till att de nu fångade allt mindre fisk över allt större yta. Samtidigt verkade det inte som att planen att bli så stor som möjligt fungerade så som det var tänkt. De blev bara långsammare och långsammare, och hur stora de än blev var hajarna alltid större. Storleken verkade heller inte bita på hajarnas snabbhet och de kunde simma åttor kring de slöa gammelgäddorna.

Att sluta samarbeta med hajarna var nu heller inte alls möjligt. Det skulle i så fall leda till en än snabbare resa mot svält, utarmning och kanske till och med utrotning.

Kapitel 4: Förvandlingen

Men så en dag hände något mycket, mycket märkligt. En morgon när en av de allra äldsta gammelgäddorna vaknade kände den att något inte var som det brukade. Något hade hänt. Tankarna var tydligare och kroppen kändes lättare. “Är det så här det känns när det är dags att ta steget till andra sidan?”, tänkte den, och ja, den hade förvisso tappat en hel del vikt när maten inte räckt till men: “Än är väl slutet inte här?”. För att försöka förstå vad som kunde ha hänt simmade gammelgäddan upp mot vattenytan för att spegla sig. Ju närmare den kom ytan, desto tydligare såg den det märkliga som inträffat. Gammelgäddan var inte längre en gammelgädda. Inte ens en gädda. Den hade blivit en – mört...

Till en början var gammelgäddan förkrossad. Hur skulle det nu gå? ”Som mört kommer en haj säkerligen äta upp mig i ett nafs”, tänkte den och simmade tillbaka ner i djupet för att undvika att bli upptäckt. När den vaknade nästa morgon skyndade den sig upp till ytan för att återigen mötas av samma syn: “Det var ingen dröm”, suckade den.

Efter ett tag kände gammelgäddan sig bättre till mods, det fanns trots allt fördelar med att vara mört. Den var inte längre hungrig, då det krävdes mindre mat för att mätta den numera ganska beskedliga magen. Den var också mycket piggare, som mörtar ju är, och hade en snabbhet den tidigare bara kunnat drömma om. Dessutom hade den fortsatt kvar den vishet och erfarenhet den hade fått som gammelgädda.

Kapitel 5: Mörtarna möts

“Kanske är det inte så hopplöst trots allt”, sade den forna gammelgäddan till sig själv och bestämde sig för att ge sig ut på en simtur. När den nådde granngäddans revir letade den febrilt för att försöka hitta sin granne, men varhelst den såg, fanns inte tillstymmelse till gädda. När den till slut var på väg att ge upp såg den en liten, liten fisk ligga och trycka bakom en sten. Den simmade närmare och såg då att det var en mört, och det dröjde inte länge förrän de nyfunna vännerna insåg att de råkat ut för samma märkliga öde. Tillsammans simmade de förvandlade fiskarna vidare in i de andra reviren, och snart var det ett imponerande stim som hade skapats. Ett stim av gammelgäddor i ny skepnad – ett mörtstim, helt enkelt.

Inte långt därefter kom hajarna på tal. Det diskuterades ivrigt vad som skett och hur det gått till. Ganska snart skapades en gemensam syn på saken. Det första de enades om var att det tagit alldeles för lång tid för dem att inse att hajarna var ett hot över huvud taget. Det andra de såg var att när de väl insett att hajarna trots allt var ett problem, var sättet de reagerade på att försöka stå upp mot dem genom att själva bli större. Samtidigt som de växte agerade de i övrigt ungefär som de gjort tidigare och de fortsatte att göra det var för sig, utan något samarbete sinsemellan. Det tredje de insåg var att när det väl gått så långt att hajarna dominerade deras vatten, var det som om gammelgäddorna gett upp och tagit hajarnas dominans för given. Istället riktades då de tankar och den lilla energi de haft in på att försöka konkurrera ut varandra.

Plötsligt insåg de hur de skulle kunna göra istället. Att bli av med hajarna helt, det var de alla ense om skulle vara svårt och kanske inte ens önskvärt, men att återigen bli herrar i sina egna vatten, det skulle vara fullt möjligt.

Tillsammans smidde de sin plan.

För det första stod det klart att det inte gick att besegra hajarna om de skulle göra som de alltid gjort. De var tvungna att ändra sig i grunden. Med sitt nya pigga och alerta sätt gick det bättre än de hade trott.

Det andra var att de slutade att se på hajarna som några det inte gick att rå på. De började istället studera dem nära för att förstå deras styrkor och svagheter och jämföra dessa med sina egna. Utifrån den vetskapen ömsom samarbetade och konkurrerade de med hajarna, allt beroende på vad som var mest gynnsamt.

Den tredje insikten var att de i likhet med de andra fiskarna hade den största fienden i hajarna och inte i varandra. Därmed började mörtarna samarbeta, men inte bara sinsemellan utan även med andra fiskar som braxnar, laxar, makrill och sill.

Kapitel 6: Åter vassast

Det skulle visa sig att planen blev starten på den stora vändningen för traktens alla fiskar, inte bara mörtarna. Hajarna fanns förvisso kvar, men de hade trängts tillbaka, och när de lokala fiskarna, med mörtarna i täten, hade klivit fram och tagit för sig var det inte längre någon tvekan om vilka som var herrar över våra vatten. Allt blev möjligt genom den mirakulösa förvandling de genomgått. En förvandling som gav dem både klokskap, snabbhet, modet och förmågan att göra annorlunda, samt en samarbetsvilja de tidigare saknat.

Åter rådde lugnet, och alla kunde äta sig mätta och belåtna, och roligast av allt var alla nya och oväntade vänskaper som uppstått. Det fortsatte så en tid, ända tills de en dag på nytt fick besök.

Denna gång från öst...

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev