Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tips och inspiration

"Vart fjärde år landar de – profetiorna om att internet avgör valet"

Publicerad: 17 mars 2014, 07:56
Uppdaterad: 6 december 2015, 12:44

KRÖNIKA. De som påstår att höstens val kommer att avgöras på internet har fel, skriver Anders Rydell.


Den är numera lika pålitlig som varje sommars fästinglarms-löp, julkrönikan som rasar över helgens kommersialisering eller, för att ta ett aktuellt exempel – moral­kakan över ungdomens förfall, ett ämne som haft en stående spalt åtminstone sedan 400-talet före Kristus, då Sokrates ska ha ondgjort sig över de ungas brist på respekt för äldre.

Vart fjärde år landar de – profetiorna om att internet kommer att avgöra valet. De digitala trumvirvlarna har redan börjat ljuda. Förra sommaren började Svenska Dagbladet med artikeln ”It-strategerna tar över valrörelsen”, där Tobias Brandell skrev att ”Om 2010 kallades det första sociala medier-valet, så kommer 2014 att bli den första verkligt digitala valrörelsen”. Sociala medier-experten Emanuel Karsten skrev nyligen i en krönika i Dagens Nyheter med rubriken Årets val avgörs i de sociala medierna: ”Politik och valrörelse handlar inte bara om fakta, utan om vilka känslor vi kan fästa vid ett parti. Ingenting kommer då att vara mer effektivt än sociala medier.”

Sveriges andra sociala medier-auktoritet, Brit Stakson, som är aktuell med en hel bok i ämnet, ”Tre tweets är ingen folkstorm – om digital opinionsbildning”, sade till samma tidning att de partier som är bäst på att använda sociala medier ”har ett stort försprång”.

Pr-konsulter, journalister, experter och alla andra som lagt ned hundratals tusentals timmar på att bygga sig en position i det digitala medielandskapet vill gärna tro att det är nu det händer. Nu blir valrörelsen digital.

Och det kanske den blir – vem vet? Men erfarenheten, och historien, talar emot det. Inför i princip varje val sedan 1998 har internet i någon form förutsagts fälla avgörandet – i vartenda val sedan dess har det visat sig vara fel. Mitt under IT-yran i slutet av 1990-talet försökte Carl Bildt få valrörelsen att handla om ”IT-valet” och lanserade parollen ”Bredband åt alla”. Göran Persson, som vid den tiden förmodligen inte kunde trycka fram ett snabel-a, fortsatte att regera.

I Almedalen 2010 arrangerades över 80 seminarier som på olika sätt tog upp hur sociala medier skulle påverka valet samma höst. Nu skulle Barack Obamas framgångsrika nätstrategier – som studerats på plats – kopieras. Vartenda parti sade sig satsa på sociala medier. Påverkade det valet? Frågar man forskarna är svaret nej. I den nyktra forskningsantologin ”Kampen om opinionen. Politisk kommunikation under svenska valrörelser” (2013) avhyvlas de flesta villfarelser kring sociala medier och valpåverkan. Närgranskningen av valet 2010 leder till slutsatsen att ”partierna i praktiken varken utnyttjar de sociala mediernas interaktiva potential eller är intresserade av att använda dem för att bygga långsiktiga och ömsesidiga relationer med olika målgrupper”.

Men det betyder inte att sociala medier saknar betydelse för offentlig debatt, tvärtom. Snarare är det kanske i grunden frågeställningen som det är fel på. För när sociala medier påstås påverka valet – på vilket sätt menar man egentligen? Det råder ofta en del förvirring kring detta. Till exempel tar Tobias Brandell och Emanuel Karlsten i sina respektiva spaningar helt olika utgångspunkter. Brandell utgår från ett partiperspektiv, med ett genomslag i valorganisationerna: ”användandet av digitala kampanjstrategier kommer att explodera”. Karlsten förkastar i sin tur partiernas kampanjer som ”någon lustig mobilapp hit och något försök till sociala medier-kampanj dit”. Han menar att valet kommer avgöras utanför partierna, av ”nätets inofficiella makthavare” – de som är ”barn av sin tid, politiska utan partibeteckning”.

Den traditionella utgångspunkten i denna diskussion har varit att internet ska bryta ned dagens mediala makt­hierarkier och innebära en återgång till ett politiskt torg, där politiker och väljare kan föra ett autentiskt samtal bortom massmediernas filter och dramaturgi. Ett sätt för partierna att återknyta banden till breda grupper i samhället som förlorats när medlemstal sinat och folkrörelser urholkats. Att sociala medier är ett slags revansch för den rena politiken.

I Kampen om opinionen konstateras dock att vi i dag står oerhört långt från ett sådant scenario. Det är också möjligt att det bara är en digital fantasi – i svensk politisk kultur har direktkontakt mellan partierna och väljare aldrig varit särskilt stark. Studien visar att intresset för digitala torgmöten inte bara är litet från partierna, det tycks vara ännu mindre från väljarnas sida.

Snarare än hos partier och väljare ska nog de sociala mediernas verkliga politiska betydelse sökas från det håll där profetiorna kommer. Internet har inte blivit så mycket en väg runt traditionella medier – som in i dem. Det vi har sett det senaste decenniet är en assimilering mellan nya och gamla medier, som i dag är så intim att det snart blir meningslöst att skilja dem åt.

De integreras, speglar och bevakar varandra. Flödet på Twitter handlar i överväldigande grad om att spegla traditionellt medieinnehåll, samtidigt som sociala medier alltmer kommit att fungera som en värdemätare för detsamma. Det gäller också hierarkierna. Sociala medier är en ny rekryteringsplats för gamla maktpositioner. Avgör internet ensamt valet? Knappast. Gör den samlade mediala ankdammen av kretsar och trycksvärta det? Kanske.

Anders Rydell

Författare och journalist

Den här krönikan har tidigare publicerats i Dagens Media tidning, nummer 4, 2014. Har du ingen prenumeration kan du teckna en här.

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.