"Vad är planen?"

Förra numret av Dagens Media torde vara hårresande läsning för alla dem som jobbar med reklam och marknadskommunikation. Nästan varannan riksdagsledamot vill ha fler regleringar – och var femte tycker inte att reklamen spelar en viktig roll alls i vårt samhälle.

Av enkätsvaren att döma är dessutom okunskapen om reklambranschen stor hos riksdagsledamöterna. Det vore så klart märkligt att kräva att alla folkvalda ska ha järnkoll på varenda bransch inom svenskt näringsliv. Men, det är också väldigt märkligt att Håkan Juholt är ordförande i en lokaltidning som drabbats hårt av vikande annonsintäkter och samtidigt motståndare till reklam.

Vi kan inte heller kräva att alla politiker ska intressera sig för vår bransch - men vi kan nog kräva bättre svar på reklammotståndet än att det är jobbigt att det dyker upp tvättmedelsreklam mellan Persbrandts oneliners på söndagskvällarna.

Branschorganisationerna reagerade starkt på undersökningen: Staffan Slörner på Sveriges Mediebyråer var "nästan kränkt". Marknadsförbundets vd Jan Fager talade om ”ett stort misslyckande”. TU:s vd Anna Serner var uppgiven och sa att det är för dyrt att vända opinionen.

Men frågan är hur de ska göra för att förändra synen på reklambranschen, ett skrå som står inför många utmaningar. Reklamtröttheten är en av dem, och där har många – men inte alla – börjat fila på lösningar. Det som man verkligen inte har lyckats med är, uppenbarligen, att förklara sin verkliga raison d’etre för våra beslutsfattare (i regering såsom i näringslivet).

Mer affärsinriktade typer brukar poängtera att det inte är så konstigt att det är kris för våra tidningar när redaktionen och marknadsavdelningarna inte vill veta av varandra.

Men frågan är om reklamarna ute på byråerna drar åt samma håll som marknadscheferna? Eller sina egna chefer ens? Varför blev David Orlic reklamare? För att han alltid drömt om att maximera företagens affärer eller för att han ville ha ett jobb där man får chans att uttrycka sig kreativt och vinna Guldägg?

Kreativitet och affärsdrivande reklam är så klart inte motpoler, men frågan är om alla våra kreatörer känner sig mer hemma bland kulturarbetarna på Lena Adelsohn Liljeroths departement eller bland slipsarna på näringslivsdepartementet.

Branschorganisationerna vill helst tillhöra det senare, och helst av allt vill man ”in i styrelserummen”, som det brukar heta. Men det kan ju knappast vara ett mål, snarare ett verktyg för att nå ett eller flera mål.

När man väl är där, vad är planen då?