Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tips och inspiration

Pr-räven: "I den post-apokalyptiska världen får pr-nissarna sin upprättelse"

Publicerad: 1 april 2014, 10:46
Uppdaterad: 6 december 2015, 12:42

KRÖNIKA. Pr-räven ser en plats för pr-konsulten i en värld där alla har kastats tillbaka till ett primitivt liv.


Efter konferensen i Stockholm tog jag och kollegan tillfället i akt att besöka fredagsklubben Soul Train.

Min kollega, något yngre, något snyggare, hävdade bestämt att det var bra för självförtroendet. Med tanke på hur många eleganta herrar med Omega och Oscar Jacobsson som ville bjuda henne på en drink förstår jag hur hon tänker. Jag har kanske åldern, utseendet eller möjligtvis min 15 år gamla, men fortfarande rätt snygga, Armani-kostym mot mig. Och att vara man hjälper kanske inte heller.  

Hade hört att det var ett ställe där man kunde köra lite moves på golvet utan att skämmas och att musiken var från den tid då man skapade den, inte spelade in och spelade upp.

Men stället visade sig vara fullt av gamla 40-plussare som körde sina moves och vilket fick mig att längta efter skämskudden hemma. Om jag någonsin igen får se en överförfriskad 50-plussare dansa robotdans till Madonna kan det hända att jag utvecklar en massiv stroke. 

Ett sällskap bredvid oss diskuterade sina karriärval. En av killarna pratade om att han längtade tillbaka till arbetet på ett flyktingläger där han tjänstgjort. Visade sig att han var sjuksköterska till yrket och även om han tyckte att livet på vårdcentralen hade sina ljusa stunder längtade han tillbaka.

Han kände att där, mitt i elände och misär, gjorde han verkligen skillnad. En av hans vänner jobbade tydligen på ett forskningsbolag inom medicinteknik och hon drömde också om att få göra riktig nytta, att få åka iväg och hjälpa människor i nöd.

En tredje började snacka om sitt jobb med "nattvandrarna". En liten Sverigedemokrat i mitt huvud ville peka finger och skandera pee-kåå, pee kåå. Men precis som med SD-sympatisörerna kände jag mig kanske lite rädd och maktlös när jag tänkte på hur lite min insats bidrar till en bättre värld. Men enligt deklarationsblanketterna verkar jag betala nog med skatt för att finansiera stora delar av SIDAs verksamhet i Afrika och det måste väl räknas?

En god vän pratade om behovet av att lämna något efter sig, en gärning, ett företag eller en byggnad kanske typ Eiffeltornet. 

"Javisst, eller Hindenburg kanske", föreslog jag hjälpsamt.

Och visst, mitt namn står oftast inte på de emellanåt smått genialiska budskap och texter som smekts fram av mina välsignade fingrar. Så, det där med att lämna något efter sig, kan kanske gnaga ibland.

Någon sömnlös natt lite senare tittade jag igenom ett packe episoder av några apokalyptiska serier som "The Walking Dead", "Revolution" och "Falling Skies". Vårt samhälle har krossats av sjukdom/regeringen/rymdvarelser och vi kastas tillbaka till ett primitivt liv. Läkare, mekaniker och elitsoldater blir guld värda, medan pensionsrådgivare, börsmäklare och advokater plötsligt inte kan något som helst av värde.

Mina första tankar går till att jag måste skaffa ett vapen och lära mig skjuta. Men sedan inser jag det genialiska.

Serierna visar tydligt på hur behovet av historieberättaren, spin-doktorn och marknadsföraren tar sin rättmätiga plats bredvid lokala gangsters, självutnämnda presidenter och slitna hjältar.

Jag är pr-konsult. Jag vet hur man kokar soppa utan spik. Jag vet hur man gör seger av bakslaget och hypnotiserar trupperna till att tro att det finns en anledning till varför de utför sina order. I den post-apokalyptiska världen får pr-nissarna sin upprättelse.

PRECIS – dags att släppa loss era zombies.

PR-RÄVEN

Läs mer av pr-räven:

 

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.