"Mediernas skryt är inte ett tecken på styrka – utan på fattigdom"

2013-05-06 13:12  

Att intervjua sina egna journalister, redaktörer och fotografer har blivit en genre som lyfts fram allt mindre skamlöst, konstaterar Dagens Medias krönikör Anders Rydell.

För en månad sedan delades Guldspaden ut, och både Expressen och Dagens Nyheter lät dagen efter sätta nyheten på förstasidan. Årets gräv har beskrivits som extra starkt med både Saudiaffären och Sverigedemokratiska järnrör. Avslöjande som för många bekräfta att kvalitetsjournalistiken står sig stark. Guldspade på omslaget bevisar att man fortfarande gör någonting betydelsefullt. Något bortom twitter-sfärernas pladder och bloggarnas ytliga tyckande. Ett journalistiskt hantverk som kräver både resurser och erfarenhet. Och ett arbete som framför är en viktig grundbult i vår demokrati. Så långt bra!

Att sätta en Guldspade på bröstet må vara motiverat, ändå kan jag inte låta bli att se tidningarnas ökade bevakning av sitt eget arbete som oroande. Denna självbevakning tycks ta alltmer plats i spalterna. Att intervjua sina egna journalister, redaktörer och fotografer har blivit en genre som lyfts fram allt mindre skamlöst. Kollegor intervjuar kollegor. Nyheter som tidigare mest syntes i branschpressen tar nu utrymme på nyhetsplats – och till och med på förstasidan. Tidningarna egna ”stjärnor” blir en del av bevakningen.

Det går inte låta bli att se Expressen som något av en föregångare i genren, då tidningen nästan ägnar mer utrymme åt att berätta om att man gräver än åt själva gräven. Följetongen efter tidningens vapenköp häromåret är ett exempel, där åtalet om vapenbrott mot chefredaktören och de berörda journalisterna gjordes till en egen nyhet som gav betydligt mer utrymme än själva vapenköpet. Åtalet var naturligtvis intressant ur ett publicistiskt perspektiv, men verkligen för vanliga läsare?

Ett annat exempel är när Niklas Svensson i fjol bredde ut sig på fem sidor om vilka han druckit rosévin med på Donners brunn under Almedalen. Eller när Expressen härommånaden gjorde ett helt uppslag på nyhetsplats om att fotografer kopplade till tidningen fick 2:a och 3:e-priser i Årets bild. Det kanske mest graverande exemplet var naturligtvis när tidningen i februari bevakade sin egen kulturfest och utdelning av sina kulturpriser på 14-sidor. Får ens en tsunami så stort utrymme?

Expressen är långt från ensamma. I tv-rutan har detta varit legio länge, inte minst på TV4 som sällan går över Tegeluddsvägen för att hitta en gäst till soffan. En ovana även SVT har anammat, som när man nyligen lät sin programchef gästa Gomorron Sverige, där hon talade ut om sitt liv och arbetet bakom kulisserna på SVT – medial rundgång så man blir snurrig.

Gemensamt för mycket av denna egenbevakning handlar just om att berätta för läsarna och tittarna om vilket bra jobb man gör – och vilken fantastisk journalistik man producerar. Den ihärdighet som läggs på att göra detta tycks antyda att kvalitétsjournalistiken inte säljer sig själv – utan att den måste matas ner i halsen på läsarna och tittarna. Så är det naturligtvis inte, men varför all denna egenkärlek? Att skrapa nyhetstoff från redaktionens kaffebord kan ju inte med bästa vilja kallas kvalitétsjournalistik.

Den sorliga sanningen är att denna utveckling inte är ett tecken på styrka, utan på fattigdom. Samtidigt som vinstkraven ökar, upplagor sjunker, budgetar stramas åt och redaktioner går under slaktkniven ljuder rundgångsjournalistiken allt högre. Det är som i krig, ju närmre undergången desto mer övertygad om seger låter propagandan.

Denna självbevakning hjälper också till att upprätthålla en medial myt. Nämligen att hur mycket av redaktionerna som än hyvlas av kan man fortfarande producera kvalitétsjournalistik. Mindre tid, mindre betalt, mindre resurser, mindre kunskap – men fortfarande lika bra? Hur går detta ihop? Vi pratar om journalistik, inte magi. Björn Hedensjö förklarade det nyligen med, i en krönika här i Dagens Media, att journalister helt enkelt var sämre förr, och att de är mer professionella idag. En studie som P1:s Medierna nyligen gjorde antyder dock raka motsatsen, om vi med professionalisering menar journalister som kan mer om sitt ämne. De senaste två åren har antalet specialreportrar på dagstidningarna minskat mer än de 20 åren dessförinnan. Vi talar om alltså om braindrain utan motsvarighet på ett par år – är det professionalisering? Hedensjö menar att dagens journalister är ”besjälad av uppgiften”. Det låter onekligen lite magiskt. (läs replik från Björn Hedensjö här).

Det går inte ihop. Den verkliga sanningen är att dagens ”kvalitétsjournalistik” bärs fram på ryggen av en ung underbetald kår av journalister, som hankar sig fram mellan otrygga anställningar, skamligt låga frilansersättningar och obetald övertid. Om de lyckas bli anställda hamnar de ofta på lönedumpande bemanningsföretag. Kanske är det då inte så konstigt att man måste vara ”besjälad” för att stå ut. 

Anders Rydell,

journalist och författare

LÄS BJÖRN HEDENSJÖS REPLIK HÄR:

Björn Hedensjö: "Svårt föreställa sig en mer vidöppen dörr att sparka in" 

LÄS MER AV ANDERS RYDELL:

"Jakten på den sista kvinnan är en pinsam, skamlig process" 

"Mediecheferna har Spotify som förebild – men missar de viktigaste lärdomarna" 

"Fruktansvärt naivt om Kina i SVT" 

"Ska tidskriftssektorn tas på allvar måste gökungarna skiljas ut" 

"Internet utjämnar inte samhällsklyftor – utan utökar dem" 

"Magasinets själva fiber är svår att digitalisera" 

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Dagens Media.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Dagens Media eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Läs även

Åsikter & debatt