"Vad i helvete är det jag och min yrkesgrupp inte förstår om dessa 13 procent?"

2014-09-17 10:36  

DEBATT. "Jag är bottenlöst trött på mediahatet". Det skriver Christoffer Röstlund Jonsson appropå diskussionen om att media bidragit till SD:s rekordval.

Är det medias fel att 13 procent röstat på Sverigedemokraterna? Ja. Enligt både proffsanalytiker och glada amatörer är det journalisterna som ska lastas för att det snart sitter drygt 50 rasister i riksdagen.

Analysen är att det blir så eftersom alla journalister bor i Stockholm och skiter i den utdöende landsbygden där SD hämtar sitt tyngsta stöd. Ingen bevakar de missnöjda utanför tullarna. Vi inom media kan helt enkelt inte relatera till en vanlig vardag med slit och släp. Vi är inte verkliga människor och förstår ingenting av Sverige 2014 eftersom, för att citera den svårtyglade tyckaren Joakim Lamotte, vi ”aldrig har mött den utförsäkrade och ensamstående tvåbarnsmamman från Säffle”.

I det kaos som följt på valet har mottot ”alla är journalister” blivit anklagelsen ”alla är Fredrik Virtanen”. Så jag tänkte berätta lite om mig själv, en rätt typisk Stockholmsjournalist som är född och uppvuxen i Norrland. Precis som extremt många i mediabranschen är jag alltså inflyttad från de delar av landet som vi anklagas för att inte veta något om.

Jag fyller 37 på söndag. Frånskild. Ensamstående förälder på halvtid. Jag har jobbat som journalist sedan 1995. Det är sju år sedan jag hade en fast anställning. I regel är jag arbetslös två, tre gånger per år. Skilsmässoåret 2012 satte jag rekord på fem olika arbetsplatser på 12 månader. Jag har noll arbetstrygghet. Det bidrog till att knäcka mitt äktenskap då jag alltid tog vikariat på sommaren, ni vet den tiden på året då man ska ha en lååång och skööön semester med familjen.

När jag är arbetslös får jag en a-kassa på 10 600 kr. Jag höftar att jag har fasta avgifter på cirka 8 500 kr i månaden. Jag har en desperat gnagande ångest av rädslan av att inte kunna försörja mig själv och mitt barn. Den släpper sällan. Ändå konsumerar jag. Jag köper saker jag kan leva utan och åker på resor jag inte har råd med. För att jag vill vara som alla andra jag ser omkring mig, lyckade och lyckliga konsumenter. Jag vill också höra dit.

Jag kör en 24 år gammal Volvo jag köpte av en vän för 8 000 kr. Min dotter har döpt den till Bella. Bil är en onödig lyx i Stockholm, men när du väl vant dig så är det svårt att sluta. Att flytta från staden och leta jobb på annan ort skulle innebära att jag aldrig träffar mitt barn. Det finns inte på kartan. Så jag härdar ut och biter ihop och söker jobb på jobb på jobb på de ställen där jag ännu inte blivit utlasad.

Om helgerna när jag inte har min dotter så dricker jag ofta för mycket sprit ute på krogen. Också en onödig utgift, men det hjälper för att fly verkligheten. Och jag känner mig lycklig och lyckad precis som alla omkring mig.

Jag bor i en tvåa i en söderförort som är på väg att gentrifieras. Priserna skjuter genom taket. Banken äger min bostad och jag har lån på helt ofattbara summor. Betalar även fortfarande till CSN för min utbildning: två år på folkhögskola samt 20 poäng på universitetet för 14 år sedan.

Det var kort om hur min vardag ser ut. Inget med mitt liv eller min situation är unikt i den här branschen. Med det sagt: vad i helvete är det jag och min yrkesgrupp inte förstår om dessa 13 procent verkliga människor som röstar på ett parti med rasistisk politik? På vilket sätt skiljer sig våra liv åt?

Christoffer Röstlund Jonsson, journalist

LÄS OCKSÅ:

Journalistens attack på branschkollegan: "Hade mitt arsle varit lika fult som ditt ansikte" 

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Dagens Media.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Dagens Media eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Läs även

Åsikter & debatt