Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Debatt

Peppe Engberg: ”Sanningen om Calle Bonniers fatwa mot mig”

Publicerad: 29 Augusti 2013, 06:14
Uppdaterad: 6 December 2015, 13:35

DEBATT. Bernt Hermele skruvar på verkligheten – och visar att han inte förstått hur Bonniers fungerar. Det skriver den tidigare Bonnier-redaktören Peppe Engberg.


Ämnen i artikeln:

Bonnier

En gång i tiden var jag lekledare på en tidning som heter Resumé. Den köptes av Bonniers och är fortfarande en av familjens minsta tidningar. Jag hade en bra chef som heter Håkan Ramsin. Numera är han Bandyförbundets ordförande, då var en av de toleranta och chosefria direktörer som kommit och gått i Bonnierkoncernen.

En dag frågade jag honom om han han läste min tidning.

– Alltid.

– Varför då?

– Jag kollar att jag inte är med.

Jag läser Bernt Hermeles bok om Bonniers i samma anda. Alltså läser jag boken baklänges. Eller för att var exakt: jag kollar i registret längs bak om jag finns med. Det gör jag. Jag omnämns på sidan 12 och citeras i en av bokens många anekdoter på sidorna 179-180.

Eftermälen är viktiga. För några år sedan läste jag en intervju med Viggo Cavling. Han hade samma jobb som jag hade haft på Resumé.

Viggo satte snurr på tidningen och i intervjun på kändisbloggen Stureplan.se tog den kvinnliga journalisten fasta på just det. Hon dolde inte att hon var imponerad.

"Du har ju satt Resumé på mediekartan", sa hon till Viggo Cavling. "Av din föregångare Peppe Engberg kommer man bara ihåg att han hade en affär med Amelia Adamo."

Kände jag mig kränkt? Förmodligen, jag är ju man och känslig. Det här hände dessutom vid den tiden när alla människor kände sig kränkta över nåt.

Under en svindlande minut mådde jag förmodligen dåååligt. Sen upptäckte jag den vita fläckan: Vänta nu, mellan mig och Viggo hade det gått åtta år och Resumé hade haft minst fem andra chefredaktörer. I det perspektivet hade jag avsatt något avtryck – även om jag uppenbarligen går till historien med rumpan bar.

Det där skrattar alla vi inblandade åt idag. Mindre roligt är det eftermäle Bernt Hermele kletar fast mig vid i "Firman" (Leopard Förlag). Explicit handlar det om "dödsstöten för min karriär på Bonnier" (sid 180).

Dock handlar det inte om min heder, utan om familjen Bonniers – särskilt om Calle Bonniers heder. Jag vet inte om avsnittet om mig säger något om bokens helhet (jag kom som sagt bara till E i registret). Däremot säger det något om en författares sätt att skruva på verkligheten, så att den passar in på den egen tesen.

Sånt har hänt förr och vi kunde strunta i saken, om det inte vore för att den skruvade tåfjutten inte bara är ett stolpskott som förstör en bra historia, utan även visar att Bernt Hermele inte förstått hur Bonniers fungerar.

Istället för att polemisera mot vad Bernt skriver i boken väljer jag att publicera vår diskussion på Facebook om vad som hände när Joja Bonnier bjöd mig på te och scones i Manilla. Mejlväxlingen ska ses mot bakgrund av att Bernt inför bokstrivandet bjöd mig på lunch förra hösten, för att höra om jag hade någon anekdot om Bonniers.

Resten är historia, utom att jag krävde att få läsa eventuella citat om han tänkte använde mitt vittnesmål i boken.

Den 30 oktober 2012 16:50 skriver Hermele till mig:

hej p

så här blev dina bitar i bonnierboken. ok?

Isolerad i sitt hem, jagad av media och omgiven av familjens ogillande, behövde Johan någon att tala med som kunde argumentera för hans sak. Han valde att ringa upp Peppe Engberg, dåvarande chefredaktör på Resumé och bjöd över honom på en bit mat följande lördag. När Engberg på lördagskvällen i hög fart körde in på grusuppfarten och tvärstannade framför Johans villa på Djurgården möttes han av två livvakter som kom springande emot honom. Johan hade glömt att anmäla besökaren till vakterna.

Efter middagen flyttade de ut på balkongen, med utsikt över Stockholms inlopp. Med värmande filtar över knäna åt de scones och drack te, som serverade av en hushållerska. Johan var mitt uppe i att berätta sitt livs historia, när Johans söner, Carl-Johan, som vid den här tiden var Bonniers vd, och Hans-Jacob kom inspringandes i full skidutrustning. På vägen hem från Vasaloppet hade de fått reda på att deras 78-årige pappa satt och pratade sitt hjärtas mening inför Resumés chefredaktör, som hade rykte om sig som att vara en driven sensationsmakare. "Det var synd att ungarna kom och störde", kommenterade Johan när Engberg bröt upp.

"Nästa dag ringde Carl-Johan och vädjade, med tanke på att Johan var en gammal man, om ett tysthetslöfte", säger Peppe Engberg, vilket han också fick. Men när Engberg kom till redaktionen på måndagen berättade han för mig om livvakterna och dödshoten, men berättade samtidigt att saken var känslig, med tanke på det tysthetslöfte han lämnat. Jag löste frågan genom att ringa hem till Johan, frun svarade och hon bekräftade såväl dödshoten som livvakterna. Samma vecka toppade nyheten Resumés förstasida.

När tidningen kom ut befann sig Peppe Engberg och Carl-Johan uppe i Åre på en konferens, arrangerad av Resumé. När Carl-Johan rusar in på Åregårdens reception springer han ihop med Engberg, samtidigt som han får syn på det nya numret av Resumé som står lägligt placerat i ett tidningsställ.

" Calle ryckte åt sig en tidning och börjar skälla. Han var förbannad och förtvivlad, jag hade ju lovat. Jag försökte skylla ifrån mig på reportern." "Bullshit, du är helt opålitlig!"

"Det var dödsstöten för min karriär på Bonniers", konstaterar Peppe Engberg när vi träffas. ./.

Samma dag svarar jag, 17:43:

lögnhals. nån dödsstöt var det inte. familjen funkar inte så. tvärtom. Och jag skyllde inte alls ifrån mig på reportern. Vi hade en principiell diskussion och eftersom du hade fått infon från Joja svek jag inget löfte.

17:44:

ok hur vill du ha det dårå?

Mitt svar den 30 oktober 2012 20:12

Ta bort dödsstöten. "Calle ryckte åt sig en tidning. Han var riktigt arg och menade att jag sviket ett löfte. Jag sa som det var. Att Hermele fått samma uppgifter av Joja som jag och det ändrade saken. Jag tror inte att man inte påstå att han förstod den principiella skillnaden".

20:55:

Ok

Den 2 november 10:46 2012 skrev jag till Bernt:

Tillägg, om du vill beskriva sanningen och inte fördomen: "det hedrar dock Calle och familjen att de aldrig lät det de uppfattade som svek påverka deras attityd till redaktör Engberg efter att stormen lagt sig".

10:47:

Ok! Hur många år senare slutade du på bonniers? 

Jag svarar den 2 november 2012 12:19:

Jag slutade 1996, aug. Föreslog att vår bäste reporter skulle efterträda mig på Resume. Återkom 97 dagar senare till Bonniers. Kombinationen av smicker och tjat, som vi alla är så känsliga för. Slutade definitivt 1998, när Calle B hjälpte oss att köpa loss Vision för 1 kr – som vi sedan sålde vidare till Spray och sedan till Stenbeck för x antal miljoner. Klart jag är tacksam.

Mycket kan sägas om Bonniers mediemakt. Men att koncernchefen skulle utfärda en personlig fatwa över chefredaktören på en av koncernens minsta tidningar, tillhör helt enkelt inte den sanna bilden av "firman" – ett uttryck som jag för övrigt aldrig hörde under mina tio år i Bonniers. 

Det som varit slående är tvärtom ägarfamiljens nästan osannolikt stora tolerans gentemot sina publicister. Mer ägarmakt, mindre redaktörsmakt och Bonniers position hade varit en annan än den är.

PEPPE ENGBERG

PS. Bernt Hermele är en av de bästa reportrar jag haft att göra med – det var ironiskt nog honom jag föreslog som min efterträdare på Resumé. Resten bjuder jag också på, t ex att det var jag som betalade lunchen han bjöd mig på.

---------------------

Bernt Hermele har avböjt att svara på Peppe Engbergs kritik.


Ämnen i artikeln:

Bonnier

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev