"Om du har något att säga – säg det direkt"

Förlåt, men jag måste såga den svenska skogen nu. Alltså, kampanjen svenskaskogen.nu.

Ni har säkert sett.

Det började med stora printuppslag, stortavlor, banners, digitala skyltar som alla sa att det fanns något större. Något riktigt stort (läs: skogen).

Och flygbilder på träd. Massor av träd.

Och den var viktig den där skogen. Full av möjligheter.

Men, på det där stora uppslaget, stortavlan eller bannern fick jag inte veta av vilka.

Nej, det skulle jag få veta på svenskaskogen.nu om jag bara snällt surfade dit.

Så, tja, jag gjorde det, sannolikt ganska ensam…

Väl där såg jag samma träd. Jag scrollade flera skärmar ner i en onepageweb som handlade om det fina med att man just nu kampanjade om något särdeles viktigt. Och när jag väl hittade pudelns kärna, skogens gyllene glänta av djup insikt och kunskap flera scroll senare så… tja. Där fanns sex notiser.

Jo, säkert.

Sex notiser.

Höj gärna statistiken på sajten och titta själv.

Nu vet jag inte om det stämmer att svenska skogsbolag ska investera 50 miljoner kronor i denna kampanj, men jag får lite panik av detta… Jag blir både arg och ledsen, varm och kall, på en och samma gång.

Varför?

Jo, om du har något så viktigt att säga så att du är redo att investera så tungt: SÄG DET DÅ!

Och säg det d-i-r-e-k-t.

Har du råd med uppslag, stortavlor och gud vet vad har du gott om utrymme att säga det du vill ha sagt redan där. På de enheter som faktiskt når ut. De som vi alla faktiskt ser.

Om vi beräknar den totala räckvidden av alla människor som exponerats av alla enheter i kampanjen och sedan jämför denna siffra mot de antal besök på sajten som uppnåtts så uppstår med all säkerhet en betydande diskrepans.

Den skillnaden kan med fördel sedan varsamt omräknas i det antal kronor som svenska skogsbolag, ursäkta, kastat om inte i sjön så åtminstone i en skogstjärn.

Varje verksam kommunikationsstrateg VET förstås detta.

Vill du berätta något har du några få sekunder att fånga mitt öga. Lyckas du väl göra det gäller det att säga det viktigaste direkt. Så fort vi sätter upp en kreativ tröskel, en inloggning, en surfning, då tappar vi majoriteten av de vi redan nått. De lyder konstigt nog inte. De ids inte. Människor är märkliga på det viset.

Lex QR-koden.

Men, vänta, de stackars få som nu gått in på sajten, de arma själarna får ju inte heller lön för mödan. Ty det finns inget att hämta. Några intetsägande notiser. Ingen fördjupning. Ingen rörlig förklarande grafik. Intervjuer. Filmer. Texter. Fler hisnande fakta.

Jag klickar mig runt.

Näeh. Ingen berättelse alls som ger mig djupa insikter och ikullstörtar min fördomsbild om ålderdomliga sågar och kvistfria kvastskaft.

Bara träd.

Bara en massa träd.

Man ser helt enkelt inte skogen för alla träd.

Det är i sin tur för bedrövligt då skogsbolagen i grunden har rätt. Det finns en massa spännande att berätta om skogens möjligheter, på riktigt. Om någon bara hade orkat göra jobbet att ta fram berättelsen.

Nå. Roten till det onda då? Nej. Jag vet inte vem som fakturerat. Jag vet inte vem jag nu kränkt.

Men någon borde verkligen få smaka det. Riset. Det torra vissnade påskriset.

Och till skogsbolagen… Säg stopp. Och ring mig eller någon kollega. Ni behöver hjälp. Nu.

Ronny Olovsson, partner och PR-strateg, Vinter. Som bor i skogen… Utanför Luleå.