"Gigbolagen glömmer bort människorna"

Jag kan inte känna annat än olust inför dessa nya bemanningsbolag (ja, i mina ögon ser jag ingen egentlig skillnad mellan gig-bolagen och vad som hittills har kallats bemannings­bolag).

På kort sikt tror jag säkert att det kan gynna företag som anlitar giggare, de kan snabbt skala personalstyrkan upp och ner vartefter marknadsaktiviteterna kräver det. Men samtidigt riskerar man att bli historielös när personal byts ut i snabbt takt.

Och visst, jag tror säkert att det finns många unga som vill kunna pröva på olika jobb för att komma fram till vad de vill syssla med, och vad de absolut inte vill syssla med, det tror jag bara är positivt.

Positivt fram till den dag som den unga mannen eller kvinnan går till banken för att be om bolån, men får nej på grund av den osäkra inkomsten.

Jag, som tidigare har varit fackligt aktiv, kan inte låta bli att känna: så var vi där igen – människorna glöms bort.

Parallellen till mediehusens hårt kritiserade bemanningsbolag för journalister känns tyvärr inte alls långsökt.

Syftet även med mediehusens bemanningsbolag är flexibilitet, men vad mediehusen främst har lyckats skapa är en andra klassens anställda med sämre anställningsvillkor och sämre löner än de direktanställda kollegor som de jobbar sida vid sida med.

Mediehusens bemanningsbolag är hårt kritiserade av Svenska Journalistförbundet. Men även medarbetarna på både bemanningsbolagen och de direktanställda journalisterna har vid flera tillfällen rutit ifrån. 2014 gick det så långt att medarbetare på tidningshusen och deras bemanningsbolag Kompetens i Skåne, Marieberg Media och Schibsted Media organiserade sig i det så kallade Bemanningsupproret.

I ett debattinlägg i tidningen Journalisten, från november 2014, skriver medarbetare på numera nedlagda Kompetens i Skåne så här om hur de upplevde sin situation:

”Otryggheten sätter sig i våra psyken och våra kroppar. När företaget i medarbetarundersökningar frågar hur vi mår, blir svaret att vi håller på att gå sönder. Att använda arbetskraft som mänskligt dragspel har inte räddat medieföretagen eller journalistiken: det har underminerat vår trovärdighet som granskare av andra branschers villkor, det har försämrat våra möjligheter att göra bra journalistik och det gör att talanger lämnar branschen på löpande band.”

Att många mår dåligt av ett otryggt arbetsliv är knappast förvånande. Men just de sista orden ovan tror jag slår huvudet på spiken för vad som potentiellt sett kan vara ett ännu större problem för marknadsföringsbranschen – ”talanger lämnar på löpande band”.

Marknadsföring och reklam bygger på talanger, som med kreativitet och intelligens har förmågan att ta kommunikationen till nästa nivå. Och om talangerna då väljer att göra något helt annat i stället, så kommer branschen att stå inför stora problem på sikt.

Vi har redan i dag ett stort problem med en växande reklamtrötthet – det kommer knappast att försvinna om reklam och marknadsföring ses om ett oattraktivt yrkesval.