Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

"Fyra problem med Aftonbladets Bonnier-granskning"

Publicerad: 29 November 2010, 04:45
Uppdaterad: 6 December 2015, 15:30

Aftonbladets Åsa Linderborg har fel i att Bonniers försiktiga högersväng resulterat i en större likformighet i det offentliga samtalet. Det är snarare tvärtom, skriver författaren Mark Brolin.


Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg initierade nyligen en reportageserie kring intressedriven mediepåverkan. Debatten är angelägen, men ännu bättre hade det varit om inte också den egna vinklingen varit så starkt intressedriven.

Martin Schori på dagensmedia.se har redan lyft fram ett av problemen med Aftonbladets kraftiga kritik mot Bonnier-tidningarnas annonsförsäljning, att Aftonbladet kastar sten i glashus. Tidningen är själv en framgångsrik annonssäljare, men riktar ändå bara strålkastarljuset mot påstådd redaktionell undfallenhet inom Bonniersfären.

Ett andra problem är att Aftonbladets debatt alls inte berör tidningarnas medvetna positionering mot utvalda målgrupper. Så sker beroende på att medier tenderar att användas för att verifiera snarare än att utmana. I exempelvis Stockholm läser moderater oftast SvD, socialliberaler oftast DN och socialdemokrater oftast Aftonbladet. Tidningar som DN och SDS (numera också SvD) lyckas sällan hitta allvarliga invändningar i socialliberalt tankegods, för det riskerar att alienera de huvudsakligen socialliberala läsarna. Av motsvarande skäl lyckas Aftonbladet sällan identifiera allvarliga invändningar i socialistiskt tankegods.

I hög grad kan varje tidning sägas tjäna pengar på att paketera de politiska fördomar som passar, helst glorifierar, den egna målgruppen. Att betydligt fler än bara socialdemokrater läser Aftonbladet beror på den ultrakommersiella paketeringen av politiska fördomar tillsammans med fylliga sportsidor samt kändisskvaller.

Att SvD styrt åt vänster medan flera av Bonnierkoncern-ens tidningar styrt åt höger beror på att det blivit mer lukrativt att positionera sig mot den växande (typiskt socialliberala) urbana medelklassen.

Målgruppsanpassningen påverkar tidningsinnehållet i väsentligt större utsträckning än annonseringen. Verkställs gör den genom att tidningsägare anställer tidningsredaktörer med ”rätt” övertygelse. Åsa Linderborg hade knappast lyckats knipa platsen som kulturchef på Aftonbladet om hon inte först manifesterat rätt trosnit.

Ett tredje problem med Aftonbladets ”kritiska medie-granskning” är att den begränsar sig till den privata sfären. Varför aldrig en reportageserie som belyser de starka banden mellan en rad socialdemokratiska regeringar och statsägda medier som SVT och SR? Varför nämns inte att Sveriges stark-aste intresseorganisation, LO, även i dag har legal vetorätt gällande tillsättningen av chefredaktörerna på Sveriges största tidning?

Ett fjärde problem är att Aftonbladet alls inte berör politiseringen av journalistkåren. Flertalet  journalister har utbildats på statsfinansierade utbildningar. När exempelvis Åsa Linderborgs journalist-generation skolades in hade socialdemokratin dominerat statsmakt (och anslagsfördelning) i nästan 60 år. Att journalister gärna granskar närings-livet med lupp medan statsmakten stundtals inte granskas alls (mer än om högern sitter vid rodret) är inte minst ett resultat av ideologisk indoktrinering.

Bergfast ideologisk övertygelse är och har alltid varit ett hinder i sanningsjakten, vare sig det rört sig om konservatism, (ny)liberalism, socialliberalism eller socialism. I alla tider har ideologiskt drivna opinionsbildare, återigen oavsett ideologins valör, tenderat att främst hitta vagel i andras ögon.

Kanske är nutidens ”politikertrötthet” ett tecken på att det går att positionera sig i mer avideologiserad riktning. Dessförutan är det fullständigt utopiskt att hoppas på objektiv nyhetsrapportering – eller kulturdebatt. Det näst bästa är flera jämnstarka medieblock som balanserar varandra genom att agera basuner för olika politiska intressen.

Åsa Linderborg gör ett formidabelt jobb som ledande pr-kvinna för LO:s och socialdemokratins världsbild. Hon har också helt rätt i att det skulle behövas större mångfald i medievärlden. Däremot har hon fel i att Bonnierkoncernens försiktiga högersväng resulterat i större likformighet i det offentliga samtalet. Snarare är det tvärtom.

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.