Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag01.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Anders Gerdin - den enda som svarade på mina sms

Publicerad: 29 November 2007, 15:20
Uppdaterad: 6 December 2015, 16:30


Han kan snacka sig ur ett kraschande jumbojetplan eller verbalt manipulera sig ur ett sjunkande fartyg. Han har ett munväder som skulle få en dammsugarförsäljare att krypa under bordet och skämmas. Han är den enda människa jag känner i hela Sverige som kan få tyst på Bert Karlsson och han är Sveriges i särklass vassaste, trevligaste och framför allt folkligaste chefredaktör genom tiderna.

Jag vet vad jag pratar om - jag har känt Anders Gerdin i drygt 23 av de 38 år han arbetat på Aftonbladet. Hans avgång betyder att alla telefonsamtal, mejl och sms som gått fram och tillbaka mellan denne unika man och undertecknad kommer att upphöra. Och jag kan bekräfta att det var rätt många.

Första gången jag talade med Anders Gerdin var när han våren 1984 bjöd upp mig till Aftonbladets gamla hus vid Tegelbacken för att "träffa nöjesjournalisterna" som han uttryckte sig. Vi var båda runt 40 år.

Så här gick samtalet på ett ungefär:

"Hörru Billy Butt, det här är Anders Gerdin , Nöjeschef på Aftonbladet. Jag undrade i fall du har lust att komma hit på lite kaffe & tårta för att träffa min personal?"

"Va?" sade jag förvånad med min just då starka anglo-celtiska brytningen "Menar du att jag ska fika med Anrell och alla dom andra jävla krokodilerna på din blaska?"

"Kom igen nu förfan Billy. Det vore väl kul att lära känna dig lite och det vore väl bra för dig att lära känna grabbarna här så att du vet vilka det är du snackar med när du ringer hit".

Jag gick dit. Hans lärlingar Lasse Anrell, Jan Olov Andersson och Anders Hvidfeldt stirrade tyst på mig. Jag minns att jag tyckte att de såg ut som ett gäng små marsmän som bara vill erövra jorden. Vi var oerhört skeptiska till varandra. Men det var Ander Gerdins skicklighet som människokännare som fick mötet att fungera. Många år senare fick jag veta att han redan då såg att jag skulle bidra med en hel del nöjesnyheter och syftet med mötet var att Aftonbladet skulle få nyheterna före Expressen. Efter det mötet fick Aftonbladet alltid mina nöjesnyheter först under alla år som jag arbetade som skivbolagsdirektör. Då visste jag vilka jag talade med och hade redan, oavsett hur än konstigt det låter, en relation till dem . Hos Aftonbladet fanns en kultur där man alltid lyssnade och bemötte folk med en respekt som gjorde att man alltid ringde tillbaka när man hade en nyhet.

Till Expressens redaktion blev jag aldrig någonsin bjuden. På Gwörwellsgatan rådde just då ingen som helst respekt utan snarare en tyst rasism mot sådana som mig. Bo Strömstedt var för fin och gedigen för att blanda sig med en svartskalle som Billy Butt. Getingens journalister blev för mig bara röster i telefonluren och namn under artiklarna.

Anders Gerdin var inte bara skicklig. Han var minst sagt manipulativ och hos mig lyckades han plantera en avsky mot konkurrenten Expressen - avskyn omvandlades senare till ett hat som just då och under ett antal år skulle visa sig vara. Det var den perioden som gangstern Ulf Persson höll i blaskan och dagligen körde över den veke dåvarande chefredaktören Erik Månsson. Det var först nyligen efter att aftonbladaren Otto Sjöberg tog över Getingen att jag lade ner stridsyxan mot Expressen.

På 80 talet gick det rykten inom journalisternas lilla begränsade värld att Anders Gerdin höll mig om ryggen och att vi skulle ha vara kompisar. Det låg aldrig någon sanning i de rykten men jag visste att han drabbades av dem. Ryktena ökade markant när redaktionschefen Niklas Silow bad mig att skriva om Gerdin i en interupplaga av Aftonbladet som gavs ut bland personalen när han fyllde 50 år. I texten kallade jag honom för en Media Rambo.

"Fan Billy du får inte skriva så där fint om mig!" sade han lite surt efteråt och tillade "Dom kan ju få för sig att vi är bästisar!"

På hans 60-årskalas i Globen för tre år sedan inbjöds hela journalistkåren och såvitt jag kunde se, endast två utomstående, Bert Karlsson och jag. Under sitt tal berättade Gerdin att det var just Bert och jag som ringt mest till honom genom åren.

Anders Gerdin var inte som andra chefredaktörer. Han var mycket folkligare och lättare att ha med att göra. Han brydde sig om den lille mannen. Han hade ALLTID tid att svara att svara på mina sms.

Ett av dessa såg ut så här:

"HEJ ANDERS. NU FÅR DU KICKA DESKVALPARNA I ARSLEN - DAGENS EXPRESSEN HAR HOTET MOT RUNAR SOM ETTA MEDAN AB HAR BANTNING. VAFAN ÄR DET SOM PÅGÅR?"

Svaret kom inom en halv minut:

"NEJ DU FÖRFAN. DEN DÄR STORYN HADE VI FÖRST REDAN HÄROMDAGEN. SLUTA VARA SÅ JÄVLA SNÅL Å KÖP PAPPERSTIDNINGEN ISTÄLLET FÖR ATT BARA LÄSA PÅ NÄTET" .

En annan som jag minns lydde så här:

"HÖRRÖ ANDERS. DAGENS AB NÖJESSIDA ÄR SKIT JÄMFÖRT MED EXPRESSENS. VAD ÄR DET FÖR JÄVLA PERSONAL DU HAR DÄR?"

Svaret kom inom fem minuter:

"BEFINNER MIG I EGYPTEN. VI TAR DET EFTER SEMESTERN. GLAD PÅSK" A.G.

Frågan är om någon annan chefredaktör i Sverige hade svarat mig? Det hade inte Thorbjörn Larsson, Lena K. Samuelsson eller Otto Sjöberg gjort. De hade struntat fullständigt i mitt sms medan Anders Gerdin alltid svarade oavsett vad saken gällde. Ibland fick man skäll:

"NU FÅR DU GE DIG BILLY! JAG HAR INTE TID FÖR SÅNT HÄR!" A.G.

Mitt svar:

"NEJ DU VÅGAR FÖR FAN INTE SVARA PÅ MIN FRÅGA - JÄVLA FEGIS!" BB

Om jag skulle jämföra Anders Gerdin med sina kollegor ser det ut ungefär så här: Thorbjörn Larsson svarar nästan aldrig på mejl och det ska vara en mycket livsviktigt sak som gör att han ringer tillbaka. Lena K är aldrig anträffbar, liksom Otto Sjöberg. Karln gömmer sig någonstans och svarar på mejl efter kanske tre dagar. Men för det mesta får man ett "autosvar". Janne Scherman går aldrig att få tag på. Han är omringad av ett gäng gorillor som inte släpper fram en i luren. Hans mejl läses av en sekreterare och det är hon som svarar. Ander Gerdin å andra sidan svarar alla - inte bara mig inom några minuter - trots att han är Sveriges mest upptagna mediechef.

Det går också att ha en dialog med Anders Gerdin, och han är verkligen diplomat med en oerhört stor förmåga att förmedla och lugna ned heta situationer. När jag satt i fängelse , oskyldigt dömd för våldtäkt, slog jag i taket när jag läste följande intelligensbefriade text i en teve krönika av Aftonbladets Annika Sundbaum Mellin:

"JAG BRYR MIG INTE OM BILLY BUTT ÄR SKYLDIG ELLER OSKYLDIG. HAN SKA SITTA DÄR I FÄNGELSE ÄNDÅ!"

Omedelbart skrev jag ett mycket elakt brev till Annika Sundbaum Mellin och hotade att gå hårt ut i media och berätta om hennes "eskapader på Grand Hotell" medan hon i ung ålder intervjuade artister som Rolling Stones. Det blev ett mycket spänd läge och det var först när Gerdin steg in och medlade som vi la ner stridsyxan. En annan gång stormade jag in på hans redaktion skitförbannad över någon artikel. När jag kom in på hans rum står karln upp och håller en gul slips framför sin skjorta: "Vad tycker du om den här slipsen Billy" frågar han.

Jag blev alldeles förbluffad. Slipsen var ganska skrikig. Han hade just köpt den och skulle ha den på sin dotters bröllop dagen därpå. Strax efter håller karln upp den dagens Expressen i ena handen och Aftonbladet i den andra och säger

"Vad tycker du om det här Billy? Gapet har ökat"

Jag gav mig och resten av mötet handlade om hans dotters kommande bröllop och gapet mellan kvällsblaskorna försäljningssiffror. Om det var en sak Anders Gerdin var bra på var det att byta samtalsämne.

Varje jul och nyår växlade vi hälsningar. Den 31 december 1999 var jag i Sydafrika. Strax före midnatt skickade jag ett sms:

"GOTT NYTT ÅR! ÄR I SYDAFRIKA . LÄST ABs NÄTUPPLAGA I GÅR.NI KALLADE MIG FÖR NÖJESPROFILEN. KAN DU LOVA ATT ALDRIG MER GÖRA DETTA?

Svaret blev:

"TACK DETSAMMA BILLY,. VI KOMMER ALDRIG MER ATT KALLA DIG FÖR NÖJESPROFILEN. HA DET BRA DÄRNERE" .

Men jag tror att den roligaste telefonsamtal jag någonsin haft med Anders Gerdin var för ett par år sedan. Jag ringde till honom klockan 09.00 på en lördag morgon. Det gick flera signaler fram innan han svarade. Han lät andfådd. "Vafan Billy. Nu får du ge dig. Jag ligger ju och sover för helvete" Men han låg inte och sov… han låg och gjorde någonting annat för att jag hörde en kvinnlig röst i bakgrunden säga "Jösses eller något liknande. Jag bad om ursäkt och flinade för mig själv.

Anders Gerdins avgång som chefredaktör på Aftonbladet väcker stor vemod hos mig. I går när jag hörde nyheten skickade jag ett sms omedelbart: så här lydde texten:

"TRÅKIG NYHET ANDERS. DU ÄR JU AFTONBLADET. JAG TÄNKER KÖPA EXPRESSEN I PROTEST!"

Omedelbart, trots att han var mycket upptagen i går, kom svaret:

"TACK BILLY FÖR DINA FINA ORD!"

Det var den senaste sms jag fick av Anders Gerdin. Och medan jag sitter nu dagen efter nyheten och skriver den här artikeln tittar jag upp på väggen framför min dator. Där hänger en stor löpsedel som trycktes upp när Anders Gerdin fyllde 60 år. Men det är inte texten på löpet som är intressant. Det är vad Anders Gerdin har skrivit för hand på löpet som värmer mitt hjärta. Så här står det i hans handstil:

"TACK BILLY FÖR ALLA LÖPSEDLAR DU ORSAKAT.

Billy Butt är ledamot i Rättssäkerhetsorganisationen.

Billy Butt

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.