UG går vilse i sin #metoo-granskning

Stereotyperna är iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Fredrik Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är ett klassiskt Uppdrag Granskning-anslag. Allvarlig berättarröst, mörk bakgrund och på svt.se är marknadsföringen av programmet i full gång med rubriker om ”Flera fel och svagheter” i medierapporteringen om de anklagelser om sextrakasserier och övergrepp som förra hösten ledde till att Fredrik Virtanen, fram till dess uppburen och hyllad nöjesjournalist som sedan blev ledarskribent, fick sluta på Aftonbladet.

Den som förväntar sig ett massivt gräv kommer dock att bli besviken, det enda konkreta sakfel jag lyckas hitta på 59 minuters program är att Svenska Dagbladet i en artikel om 12 kvinnor som anklagar Virtanen för olika sorters övergrepp felaktigt kallar Cissi Wallins samtalsterapeut för psykolog. En kvinna som vid 14 års ålder frågade Virtanen om prao på Aftonbladet och fick en fråga om sex tillbaka visar sig också ha frågat om praoplatsen först efter att han frågat om hon avgudade honom tillräckligt mycket för att ligga. UG gör en stor grej av att ha avslöjat att den incidenten inte alls var som den beskrivits, och förvisso är det klar skillnad mellan att indirekt ha frågat om sex som utbyte mot praoplats och att ha gjort det som första svar på när en främmande kvinna berättar att hon ”avgudar” honom, men det är nog relevant mer i förhållande till Aftonbladet än i förhållande till kvinnor.

En av sakerna jag tänker mest på när jag ser UG är hur liten svensk medievärld är. Folk känner varandra, har druckit öl med varann, legat med varann, försökt ligga med andra. Jag känner också Fredrik Virtanen, jag var en period återkommande med i ett av hans tv-program, vi har druckit öl, vi har dock inte haft sex (eller försök till sex från någondera part). Allt blir så klibbigt, när UG ifrågasätter Carolina Neuraths roll på SVT Morgonstudion för att hon är vän med Cissi Wallin så kan man lika gärna ifrågasätta Åsa Linderborgs metoo-skriverier utifrån att hon är vän med Virtanen. Eller så får man utgå från att människor ändå gör sitt bästa för att hålla sig professionella. Det finns dock både nu och under metoo-hösten en intressant könsaspekt i hur kvinnors nätverkande och stöttande av varandra framställs som mindre seriöst och mer tvivelaktigt än de nätverk som män haft i alla tider.

Stereotyperna är tyvärr också iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet. På samma sätt som kvinnor som berättar om sexuella övergrepp alltid fått höra frågar reportern Wallin om hon inte tänkte på Virtanens familj när hon gick ut med sin anklagelse. Reportaget gör också en stor sak av att Wallin fnissade hos en kompis morgonen efter den påstådda våldtäkten, som om vi inte vid det här laget hade kilometervis med forskning om hur offer för sexövergrepp kan bete sig till synes ologiskt efteråt utan att det har det minsta att göra med om övergreppen hänt eller inte. Det är väl så det är med vår förståelse av sexualbrott, vi har bara två lägen, antingen är mannen ett as och bör kastreras och kastas i en fängelsehåla, eller så är hon en manipulativ häxa som bara är ute efter att förstöra en oskyldig mans liv. Om han inte ska hamna i ena kategorin måste man se till så att hon hamnar i den andra.

Givet hur extremt svårt det är att bevisa sexualbrott och hur vansinnigt vanliga de ändå är blir den här strategin inte särskilt konstruktiv. I det specifika fallet hade UG kunnat kritisera namnpubliceringar och mediernas val utan att gå in för att sänka Wallin. Men det hade kanske blivit mindre spännande tv.

För jag tycker att det finns saker att kritisera med namnpubliceringarna. Både i de traditionella medierna och hur uppgifter spreds öppet på sociala medier utan källkontroll. Jag syftar nu inte på Wallins egna publiceringar, man äger sin egen berättelse och det hon gjort är snarast att betrakta som civil olydnad. Hon visste att det kanske var olagligt och hon är beredd att ta straffet för att hon såg det som så viktigt att berätta. Det kan jag inte säga något om. Andra däremot som spred hennes uppgifter hade kanske bort tänka efter lite mer. Det är dock lätt att säga i efterhand.

Krasst taget tror jag inte att #metoo blivit alls lika starkt i Sverige utan avslöjandena om Virtanen. Det krävdes några namn för att människor skulle börja våga berätta, börja våga minnas och inse att det kanske faktiskt inte var såhär arbetslivet skulle vara. Som medieprincip är det förstås ohållbart, men sett ur samhällsperspektiv kanske vi ändå ska vara tacksamma.

isobelhadleykamptz