Tveksamma #metoo-publiceringar glöms bort i diskussionen

Vi måste klara av att skilja på vad som är relevant och inte. Expressens stora Virtanen-publicering är ett exempel på när medierna misslyckats med det. Men tyvärr har efterspelet kring Uppdrag gransknings #metoo-program handlat mycket lite om gränsdragningar i medierapporteringen.

”Det är den enda normala responsen på något sånt här.”

Jag vet inte ens vad jag ska säga. I senaste Journalisten-podden diskuterar chefredaktörerna Lisa Bjurwald och Helena Giertta Uppdrag granskning om publiceringarna och anklagelserna mot Fredrik Virtanen som sändes för två veckor sedan. Ett par minuter in i podcasten säger Lisa Bjurwald så att det enda normala sättet att svara på ett fanmejl om att någon avgudar en är att fråga om de vill ligga.

Jag bor uppenbarligen på en annan planet, för jag har fått en del fanmejl i mina dagar och jag har aldrig någonsin fått impulsen att svara på dem med att be om sex. Vare sig på allvar eller skämt. Och allra minst skulle jag göra det om profilbilden på den som mejlar ser ut som om det är från ett barn. Jag måste alltså vara onormal.

Det har varit ett mycket märkligt efterspel efter Uppdrag granskning, där väldigt lite handlat om det som Uppdrag granskning påstod sig vilja belysa, alltså de tveksamma publiceringarna i höstas om Fredrik Virtanen. I stället gick producenten Axel Gordh Humlesjö ut i en konspiracistisk debattartikel i DN där han kopplade ihop den rätt brett förekommande kritiken mot programmet med Donald Trump och fake news och försöken från bland annat högerradikalt håll att allmänt diskreditera journalistiken.

Det är nästan som om man inte vill svara på det kritikerna säger, att medierna lika lite som att döma Fredrik Virtanen på förhand bör ägna sig åt att döma dem som anklagar honom för olika sorters övergrepp. Och att Uppdrag granskning inte skapar rättvisa genom att göra det senare för att man upplever att andra medier gjort det förra.

Än mer märkligt är det att så lite tid, såväl i programmet som efteråt, ägnas åt den publicering som faktiskt var ett totalt bottennapp, nämligen Expressens stora text och, får man nog kalla det, karaktärsmord, den 25 oktober 2017 där man som en av de första aktörerna skrev ut Virtanens namn. I den texten blandas hejvilt uppgifter om drogmissbruk, allmänt dekadent festande och mer eller mindre källkollade uppgifter om sexuella övergrepp. Texten är uppdaterad efterhand med hänvisningar till andra publiceringar med betydligt mer på fötterna, men initialt fanns väldigt lite substans mer än anonyma anklagelser ihop med sakuppgifter om sådant som antingen inte är olagligt eller åtminstone inte, som med droganvändningen, direkt drabbat någon annan.

Den sammanblandningen är en moralisk katastrof, både mänskligt och mediemässigt, och öppnar nu för kritik mot all typ av publicering, också sådant som bygger på åtskilliga källor som berättat om just övergrepp. Vi måste klara av att hålla isär det som är relevant och det som inte är det. Vivörliv är, som Horace Engdahl så klokt påpekat, inte olagligt. Ofta är det inte ens omoraliskt. Så låt oss dra gränsen väldigt tydligt, i medierna och annorstädes, gentemot sådant som faktiskt är det.

Läs också:

UG-producenten: ”Kritikernas taktik liknar Trumps”

UG och Aktuellt tog olika utgivningsbeslut

Hat och trakasserier mot UG:s #metoo-team

Massanmälningar mot Uppdrag granskning

Fredric Karén svarar på UG:s kritik

PeO Wärring: Härdsmältan efter #metoo fortsätter i Uppdrag granskning

Isobel Hadley-Kamptz: UG går vilse i sin #metoo-granskning

UG kritiserar rapporteringen om Virtanen

Uppdrag granskning bemöter anklagelserna om jäv

isobelhadleykamptz