The revolution was not televised – den sände sig själv

Den som följt händelserna i Tunisien via svenska medier har missat större delen av händelseförloppet. Det sena uppvaknandet visar på bristande analytisk förmåga hos de svenska utrikesbevakarna.

Det var det tunisiska folket som gjorde det. Inte Wikileaks, inte sociala medier, inte utländsk trupp och de tunisiska twittrarna undanber sig beteckningar som jasminrevolutionen, twitterrevolutionen eller Wikileaksrevolutionen.

Västmedia gjorde det definitivt inte. Den intensiva fasen i deras bevakning började först när upproret var fullbordat och presidenten flytt landet. Den som inte följt händelseutvecklingen via sociala medier eller via arabiska Al Jazeera eller franska France24 har missat det mesta av vad som hände. (För att få en bild av hur bevakningen hade kunnat vara, se Al Jazeeras temasida.)

Frånvaron av bevakning var så uppenbar att yttrandefrihetsgruppen Anonymous skrev ett öppet brev till västmedia och bad dem bevaka upproret i landet.

När jag insåg att människor i Tunisien öppet protesterade mot regimen förstod jag direkt att det var något stort som höll på att hända, men när jag skrev om det 7 januari var jag i stort sett ensam i svenska medier. Att ingen på utrikesredaktionerna insåg detta visar på kunskapsluckor eller bristande analytisk förmåga.  En google-sökning på nyheter från Tunisien visade att endast Sydsvenskan hade haft en nyhetsartikel på nätet. Samma dag bloggade också Bitte Hammargren (som även i helgen har skrivit initierat i Svenska Dagbladet). I övrigt ingenting, enligt Googles nyhetssök.

Värt att nämna i sammanhanget är att mobiltelefonpenetrationen i Tunisien är hela 95 procent (via @markmedia) och att filmer tagna med mobiltelefoner varit huvudkällan för de flesta som följt händelserna utanför landet. Vare sig det varit via sociala medier eller via Al Jazeeras och France24:s bevakning, som till stora delar baserats på sådana filmer.

Också värt att nämna är att Tunisien har en nätdiaspora som tidigare utmärkt sig genom att använda sociala medier på kreativa sätt, bland annat en Google Mash-up som visar hemliga fängelser och tortyr på en karta. Två av dem som bloggat om upproret från exilen är Sami Ben Ghrarbia (@ifrika på Twitter, skriver på nawaat.org och 24sur24.posterous.com) och Rafik Dammak (@rafik på Twitter) Men som sagt, att sociala medier varit viktiga för oss som försökt följa händelseutvekclingen på avstånd är en sak, om de spelat någon roll för dem som åstadkommit förändringen är något helt annat.

Efter revolutionen kommer analyserna, kommentarerna och tyckandet. En del kommer att säga att det var sociala mediers förtjänst att revolutionen lyckades, andra kommer att säga att det inte var det. Men den här gången, till skillnad från efter upproret i Iran, finns det en god chans att även vi utanför kan få höra från ursprungskällan: de människor som riskerade sina liv på gatorna i Tunisien. För det är egentligen bara de som kan svara på frågan om vilken roll medier, traditionella eller sociala, spelat i deras kamp.

Uppdaterad:

Rasmus Fleicher skrev redan 29 december blogginlägget ”Uppror i Tunisien tyst i svensk press”.