Omotiverad motvilja mot genusroboten

En genusrobot på DN fick folk att gå i taket. Men lite enkel huvudräkning kan förhoppningsvis leda till att vi behandlar varandra mer som människor och mindre som kön, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är något med att räkna huvuden som får vissa människor att bli spritt språngande galna. Så fort någon vill räkna på antalet invandrare, eller antalet kvinnor eller antalet av någon annan definierad kategori människor reagerar vissa som om nästa steg vore folkmord och utrensning. Det är väldigt svårt att begripa.

När Dagens Nyheter berättade att de infört en genusrobot, som automatiskt räknar alla omnämnanden i texter av män och kvinnor och skickar rapporter över detta till de enskilda DN-skribenterna gick folk alltså i taket, och det gällde både personer som förmodligen inte är särskilt engagerade i frågan om jämställdhet och personer som nog sannolikt är det men som ändå reste ragg bara vid tanken. En genusrobot! Har man hört något så fascistiskt!? (sade vissa). Är det bättre journalistik om man skriver om en kvinna än en man? (sade andra, lite rimligare).

På det svarar jag att a) det är inte fascistiskt och b) nej, inte nödvändigtvis.

Den första frågan borde man kanske inte ens behöva kommentera, men det är ju som sagt i dag inte helt ovanligt att se enkel huvudräkning som samhällsskadlig identitetspolitik. Det är kollektivism, nämligen, och odemokratiskt. Vad man då inte tänker på är att anledningen till att vi ibland behöver fundera över de här sakerna från början är att människor behandlas kollektivistiskt, att män ses som mer intressanta än kvinnor, att vita ses som viktigare än andra. Inte medvetet alltid, men inom vissa journalistiska genrer som till exempel sportjournalistik är det uttalat. Mansidrott är livsviktigt, kvinnoidrott är någon slags hobby. Att räkna vilka som får ta plats i spalterna är alltså bara en dokumentation av den vita manliga identitetspolitik som i århundraden varit vår västerländska, svenska norm.

Den andra frågan är både bättre och rimligare. För nej, det klart att det inte automatiskt blir bättre journalistik om man alltid har 50/50 i vilka människor som nämns i ens texter. Till exempel vore det jättekonstigt att ha det som regel om man gör ett personporträtt på Angela Merkel och därför nämner hennes manlige assistent lika ofta som man nämner henne själv. Det här förstår förstås alla.

Men vi vet att vi alla har en outtalad, ofta undermedveten, föreställning om vad som är viktigt, och vilka röster som är viktiga. Ofta tenderar den föreställningen att lyfta upp män. Inte för att vi är fullblodssexister utan för att den första forskaren man tänker på inom ett visst fält råkar vara man och då är det enklast att ringa honom. Men man kan tänka ett varv till där, fråga runt på redaktionen, och hitta en annan, som kanske dessutom kommer säga något nytt och spännande som ger en mycket bättre text.

Nu är världen ännu dominerad av män, och det klart att det kommer märkas också i medierna. Men att bara påminnas om det, som enskild reporter, är ett steg till att börja tänka annorlunda. Ingen kommer tvingas skriva annorlunda, eller få löneavslag för fel procentsiffror, men i den helt egna mentala processen kring vilken vinkel som är lämplig, vilka personer man vill prata med, kan något skifta en smula.

Det är det som är poängen. Hela tanken är ju att vi ska försöka behandla varandra mer som människor, och mindre som kön. Och då kan lite enkel huvudräkning vara ett steg på vägen.

isobelhadleykamptz