onsdag8 februari

Kontakt

Annonsera

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Vittnesmål från en hejaklack

Publicerad: 2 december 2004, 12:04

Min poäng är nu inte att jag vill ta motvalls ställning i den ukrainska konflikten. Nej, den enda rimliga hållningen är att valet måste göras om. Poängen är att den mediala entusiasmen är så riskabel."




Det här skriver jag på förmiddagen den 26 november – en fredag när snögubben på bakgården segnat ner för gott – och det handlar om något som medierna rapporterat allt intensivare om sedan i söndags kväll: resultatet av den andra omgången i ukrainska presidentvalet.
När min kolumn gått i tryck kan redan något avgörande ha inträffat i detta folkrika land nära oss; därför får det här läsas som ett intellektuellt vittnesmål under händelsernas gång. I skrivande stund demonstrerar hundratusentals människor fredligt i kylan i Kiev i protest mot ett valresultatet som i princip alla bedömare – möjligen med undantag för den ryske presidenten – inte tror var riktigt.
Mina kunskaper om Ukraina är små, även om jag de senaste åren konsumerat åtskilliga nyheter därifrån. I folkrättslig mening är Ukraina bara tretton år ungt, även om det kulturellt är oerhört mycket äldre och alltid ekat i den ryska litteraturen. Ur det sammanstörtade sovjetiska töcknet uppstod det självständiga Ukraina, liksom andra före detta delrepubliker, och är nu på väg in i våra medvetanden.

I svenska medier,
liksom i västmedier överlag, har journalisterna hela veckan i stort sett fungerat som en hejarklack för utmanarkandidaten Jusjtjenko. Naturligtvis har också jag dragits med i entusiasmen över ett folkligt och fredligt uppror mot en auktoritär regering. Men efter några dagar började jag känna mig en smula obehaglig till mods: Är det verkligen rimligt att i princip inget annat än närmast idylliserande bilder av oppositionen ges? Okay – visst finns det ögonblick i historien då journalistisk och folklig entusiasm känns klockrena, som när Muren föll 1989 eller när Mandela svor presidenteden 1994.
Å andra sidan finns det uppenbarligen lägen då den där entusiasmen burit iväg åt galet håll. För några år sedan hyllade västlig press, inklusive svensk, unisont försöken av en demokratisk rörelse att störta en diktator i Venezuela, som heter Chavez. Så framställdes det i vart fall, överallt där det skrevs om saken. Det dröjde ett bra tag innan det började stå klart för en och annan att denne Chavez faktiskt var folkvald och att den rörelse som utmanade honom försökt iscensätta en statskupp. Visserligen är Chavez ingen entydig hjälte, det är inte det. Men den där medieentusiasmen var helt enkelt fullständigt fel. Något liknande inträffade när Haitis president Aristide drevs bort från ön där folket valt honom till ledare: det beskrevs som en entydig seger för demokratin, trots att saken inte var riktigt så enkel.

När nu Viktor Jusjtjenko
överallt beskrivs som folkets man contra maktens män i Ukraina börjar jag, framåt tisdagen, misstänka att det inte heller i detta fall är riktigt så enkelt. Så mycket är ju klart, tänker jag denna fredagförmiddag när snön dunsar ner på balkongen, att Ukraina i allra högsta grad är en bricka i ett geopolitiskt spel där tre stormakter – Ryssland, EU och USA – samt en militärallians (NATO) har starka intressen. Så många främmande maktintressen hängande över det ukrainska folket! Bara detta faktum borde mana till försiktighet i hejarklacken.  
Problemet som uppstår när man får en så ensidig bild av ett skeende är att det är lätt att gå i olika närmast konspirationsteoretiska fällor.
Således mottar jag på torsdagen en svärm e-brev som är ilskna över att jag, som vänsterintellektuell, skrivit några positiva hejaklacksrader om oppositionen i Ukraina. Via nätet hänvisas jag till olika länkar som ger en synnerligen alternativ bild av skeendet. I seriösa The Guardian kan man denna fredag således läsa om de enorma summor som USA spenderat på en oppositionsseger (US campaign behind the turmoil in Kiev, av Ian Tarynor).

Jag läser också några rapporter
från British Helsinki Human Rights Group, som hade observatörer på plats. Jag utgår från att gruppen är av samma seriösa slag som Svenska Helsingforskommittén och tar därför rapporten på allvar: om valfusk från oppositionen och om antisemitiska inslag i dess kampanjer. Som tur är jag ringer jag dock Svenska Helsingforskommittén, frågar om man kan lita på deras systerorganisation i Storbritannien – och får då höra en skrattande generalsekreterare avfärda den som notoriskt mot strömmen. Denna brittiska grupp ingår inte i Helsingforskommitténs internationella federation.
Så denna fredag står jag där: otillfredsställd i utkanten av den mediala hejaklacken. Min poäng är nu inte att jag vill ta motvalls ställning i den ukrainska konflikten. Nej, den enda rimliga hållningen är att valet måste göras om. Poängen är att den mediala entusiasmen är så riskabel. En kulturjournalist i Expressen, Natalia Kazmierska, tycks denna dag känna något liknande: ”Vänta nu. Hur är läget mellan talen egentligen? Vad har hänt i Ukraina de senaste tusen åren? Vem är Jusjtjenko och är han snäll?”
Snön dunsar mot fönsterblecket.

Göran Greider

Göran Greider

mvredaktion

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev