Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Upphovsrätten löst på principvidrigt sätt

Publicerad: 7 september 2007, 08:31

Tidningsutgivarna och Journalistförbundet fann med nmedlarnas hjälp en ny modell för att i sista instans sluta upphovsrättsavtal. Pär-Arne Jigenius, tidigare PO och chefredaktör på GT, finner att lösningen är felkonstruerad och gör branschen beroende av en av riksdagen utsedd ämbetsman.


DÅ OCH DÅ BLÅSER Journalistförbundet i den fackliga stridstrumpeten och manar till kamp för upphovsrätten. I varje avtalsförhandling överbryggas för tillfället motsättningarna genom kryptiska formuleringar, där man i praktiken skjuter problemet framför sig. Oftast har bläcket på det centrala avtalet inte hunnit torka förrän de gamla motsättningarna poppar upp igen. På svensk arbetsmarknad torde det vara unikt att en och samma surdeg under årtionden kan knådas och bakas ut i olika former på det centrala avtalsbakbordet.

Nu skrotas det hittillsvarande och av journalistförbundet starkt kritiserade avtalsrådet, PAR, och i stället införs en central nämnd som skall hantera frågor om avtal om upphovsrätt som parterna inte kan lösa lokalt. Tidningsutgivarna och journalistförbundet skall vardera ha två ledamöter och ordförandeskapet skall växla mellan parterna enligt fifty/fifty-principen.

MAN BEHÖVER INTE vara pessimistiskt lagd för att inse att denna nya konstruktion lätt kan leda till blockering och handlingsförlamning. Parterna har därför bestämt att om nämnden inte kan fatta beslut skall man inkalla en opartisk ordförande i den enskilda tvistefrågan och denne ordförande skall ha utslagsröst.

Men hur skall två parter som i grunden misstror varandra vid behov kunna få tag i en opartisk ordförande? Jo, avtalet föreskriver att man skall vända sig till chefen för domstolsverket och be denne – efter samråd med parterna – att utse en opartisk ordförande. Detta kan låta bra, men är enligt min mening en otidsenlig och principvidrig konstruktion.

ÄVEN OM DEN nuvarande chefen för domstolsverket är med på noterna kan man inte förutsätta att hans efterföljare accepterar detta extraknäck. Två enskilda parter i en bransch bör inte i ett centralt avtal utgå från att en statlig ämbetsman skall komma när de drar i nödbromsen. Vad händer om chefen för domstolsverket vägrar att plocka fram det begärda kortet ur rockärmen? Skall den press, som vill stå fri i förhållande till staten, då vända sig till justitieministern och begära hjälp?

Det är principiellt tvivelaktigt att pressens organ förväntar sig att en viss ämbetsman skall kratsa kastanjerna ur elden. Dessutom verkar det opraktiskt och lättsinnigt av två parter att föreskriva en förhandlingsordning som man inte med säkerhet vet att den går att tillämpa när den verkligen behövs.

TIDNINGSUTGIVARNA och Journalistförbundet har kanske inspirerats av systemet för att tillsätta PO. Allmänhetens pressombudsman, PO, utses av ett kollegium bestående av ordförandena från Pressens samarbetsnämnd, Advokatsamfundet och Chefs-JO. Även denna mediala konstruktion är principiellt betänklig. Utgivare och publicister har när de skrev statuterna förutsatt att varje Chefs-JO accepterar den roll som enskilda aktörer tilldelat en av riksdagen utsedd ämbetsman.

En vacker dag vägrar en Chefs-JO eller en chef för domstolsverket att utföra andra uppdrag än de som följer av uppdragsgivarens, det vill säga riksdagens eller regeringens, direktiv. Formuleringar i mediebranschens stadgar och avtal har ingen tvingande verkan på vad statens ämbetsmän skall göra vid sidan av sin tjänst.

PIKANT NOG KAN EN framtida Chefs-JO eller chef för domstolsverket då också hänvisa till den yrkesetik och det avtal som gäller just för journalister. Där fastslås nämligen att en medarbetare på en redaktion inte får ta emot uppdrag från utomstående.

Med ett omvänt perspektiv blir orimligheten och otidsenligheten i dessa medievärldens bestämmelser uppenbara. Tänk er att reklambranschens eller PR-företagens organisationer ensidigt bestämde att vid lösandet av vissa känsliga frågor skall man kalla in två personer med stor prestige i samhället, nämligen Publicistklubbens ordförande och Dagens Nyheters chefredaktör. Tanken är så absurd att vidare kommentarer är överflödiga.

Pär-Arne Jigenius

mvredaktion

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev