onsdag8 februari

Kontakt

Annonsera

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Susen Schultz

Publicerad: 2 december 2004, 13:50

Stora journalistpristagaren Susen Schultz är grafikchefen som sticker hål på det som är fluffigt och pretto.

Ämnen i artikeln:

Stora JournalistprisetSvenska Dagbladet

Det är tisdag morgon. Den gångna nattens snöfall har stoppat täcket ordentligt om huvudstaden och Susen Schultz låter för en gångs skull cykeln stå kvar hemma i Högdalen. När telefonen ringer ska hon bara borsta tänderna innan hon beger sig mot tunnelbanan och jobbet inne i City.

Det har gått fyra dagar sedan chefen för Svenska Dagbladets grafikavdelning fick Stora Journalistpriset som årets berättare. Feststämningen har inte hunnit lägga sig riktigt ännu, även om vardagen pockar på. I går blev det sent kvällsjobb med intervjuer inför det vetenskapsuppslag som grafikavdelningen framöver ska stå för en gång i månaden.

Kanske såg ni Susen Schultz på någon bild från utdelningen av de stora journalistprisen? Nyfrissad och finklädd och så outsägligt glad och stolt att man trodde att hon skulle sprängas. Att vänta på juryns utslag var jättenervöst, berättar hon. I synnerhet som folk kom fram och frågade om hon fått något förhandsbesked om att hon var en av de utvalda. Det hade hon ju inte och misstänkte att det nog är så det går till, så då blir det väl inget pris då. Hopp förbyttes för en stund i misströstan.
Men så – äntligen!

När hon väl stod där på scenen kände hon mest som en champagneflaska som korken just gått ur, säger hon. Det bara bubblade. Vad Stefan Mehr frågade henne om i den förberedda intervju har hon glömt.

Sedan har firandet bara fortsatt. Kollegorna har hurrat, glatts och kramats – till och med chefredaktören, som låg hemma i dubbelsidig lunginflammation, släpade sig ur sjuksängen för att vara med och hylla. Det har varit presenter, bubbel och blommor i långa banor.

Det var alltså i klassen Årets berättare som Susen Schultz och hennes grafikteam tog hem priset. Nomineringsjuryn hade lyfte blicken från bokstäver och ord, fokuserade på grafiken i nyheter och feature och bestämt sig för att ge den gamla klyschan en bild säger mer än och så vidare äkta innehåll genom att tala om ”ett avancerat nyhetsberättande”.

Några exempel från året. Som Svenskanläsare har man kunnat lära sig vad som händer inne i våra hjärnor när vi mobilar och i sekvenser studera Stefan Holms metod att ta sig över ribban, man har fått veta hur det planerade lyftet av DC 3:an från Östersjöns botten gick till och varför Mälaren måste flyttas för att inte Riksdagshuset ska rasa, liksom om hur de gör som monterar den Stenbeckska jättegranen på Skeppsbron i Stockholm.

En textmänniska har anledning att mer än en gång fundera över hur många ord det skulle ha gått åt för att beskriva det som de tecknade bilderna visar med sina översikter, detaljer och genomskärningar ackompanjerade av kortfattade textrutor. Och om det över huvud taget skulle gå att göra det lika tydligt med enbart ord.
Det tredje språket döpte Sven Lidman fyndigt grafiken till för så där 30 år sedan.

Det är en vanlig arbetsdag mellan nominering och prisutdelning. En brett leende Susen Schultz möter på Svenska Dagbladets redaktion i nyinköpta prinsesstårterosa stövlar med metallskoning över tårna. Dessa extremer går det bara inte att ignorera. Hon är nog lite av en skofetischist, tillstår hon och skojar med en nypa allvar om att stövelvalet kanske till en del beskriver henne.

På den nu nästan lunchtomma grafikavdelningen job-bar ett team på sju personer. Där sitter researchern Annika Castro Nilsson och där tecknaren Bengt Salomonson, som varit med sedan slutet på 70-talet och satt i chefsstolen under en period, presenterar hon de frånvarande. Även framför tecknarna Toni Janssons och Thomas Moléns skärmar är det tomt. Kalle Källström däremot ägnar lunchen åt ett uppslag som ska komma söndagen därpå och Alexander Rauscher kombinerar intaget av en hamburgare med att på en satellitbild över Falluja beskriva USA-truppernas väg in i staden. På avdelningen sitter också konstnären Guje Engström ett par dagar i veckan.

En brokig skara, sammanfattar Susen Schultz sina när- och frånvarande medarbetare. Någon är fri illustratör, någon annan kommer från reklamvärlden och ytterligare någon har gått den långa vägen, som det brukar heta när talangen upptäckts i en helt annan miljö än den där den senare ska få blomma ut.

Hela avdelningen är en förutsättning för nomineringen, understryker hon. Det är viktigt att jag får med i anteckningsblocket att grafiken på Svenskan inte är en enmansföreställning, vilket nomineringen av just henne och hennes förtjänster som chef skulle kunna förleda oss att tro.

När väl det är sagt och noterat ägnar vi oss åt hennes egen väg till grafiken. Själv beskriver hon erbjudandet att bli chef för avdelningen som en blixt från en klar himmel. Då, för tre år sedan, var hon journalist och redigerare på tidningens nöjesredaktion.

Grafiken hade en mycket framskjuten plats på tidningen. Men chefer slutade och ingen kom för att ersätta dem. Dessutom halverades avdelningen, bland annat till följd av ett av sparpaketen.

I det allmänna förfallet, som hon säger, uppstod en oroande tendens att överblivna fakta från artiklar fick bli ogenomtänkt underlag till något slags grafik.

Grafiken fungerade som en beställningsavdelning som fick uppdrag av övriga redaktionen. Det blev en hel del tabeller och sådant som redigerarna själva kan ta fram. Men det visste inte tecknarna. Susen Schultz såg hur knäppt det fungerade.

– Först var det bra, sedan var det dåligt och nu håller det på att bli bra igen, när avdelningen inte längre används som en julpyntlåda, sammanfattar hon.

Och som det brukar gå när någon kommer med synpunkter, så var det någon annan som tänkte att gör det bättre själv då. Avdelningen arbetade chefslöst då så platsen var ledig.

Vid den tiden, våren 2001, var Svenskan ganska nybliven tabloid rätt igenom och på väg mot en av sina större bantningsperioder. Den hade ännu inte flyttat till City och heller inte helt kommit igenom det inre kulturskiftet som kombinationen tabloid och flytt skulle innebära.

Den nya grafikchefen möttes av höga förväntningar men också ett stort stöd från avdelningen.
Trots det var det istid första tiden, efter vad hon säger i dag. Hon hamnade i den klassiska kvinnofällan, ville vara duktig på en gång.
– Jag hoppade över att gå runt och lyssna och analysera. Praktisera. Hamnade i tjejfållan. Jag kastade mig rakt in och jobbade orimligt mycket.
Hon kände sig otydlig i sitt ledarskap, hon som skulle uppfylla avdelningens förväntningar.
Kaos tog över hennes liv och hon höll på att bli galen. Tänkte att så här kan det inte hålla på.
Motigt var det. Också då hon trampade hemåt på cykeln om kvällen.
– Uppförsbacke hela vägen, men det var bra det, för då var jag snäll och fin är jag kom hem.
Tillsammans med avdelningen tog hon fram en handbok för hur grafiken fungerar. Tidningskonsulten Rickard Frank var med och utvecklade formspråket.

I nya Svenska Dagbladet, den som Lena K Samuels-sons nyhetsmakande skulle komma att prägla, hade ”det skolboksaktiga” inte längre någon plats, som grafikchefen säger.
En del av det chefiga är Susen Schultz inte särskilt förtjust i även om hon har lärt sig av andra och på kurser och seminarier. Däremot gillar hon att komma nära människor, det är roligt.
De som jobbat med henne på olika arbetsplatser pratar också varmt om hennes sociala talanger. Hon beskrivs med ord som brobyggare, lagspelare och bra coach och som en person som har förmågan att få folk att samarbeta och må bra, även när det är tungt och svårt. Så gott som alla nämner också att hon inte ”går den vanliga vägen”. En kärring mot strömmen med andra ord. Hon gillar att dra ur proppen så att flosklerna rinner ut och lär med både skärpa och säker träff avslöja det som är fluffigt och pretto. Kunnande, pondus och hög svansföring, sammanfattar någon.
Att hon har en glädje i orden kan var och en läsa i hennes kolumner och radiokrönikor i Svenska Dagbladet. Hon saknar skrivandet men får i alla fall av och till utlopp för sin lust till formuleringarna om det som inte omedelbart flyter upp ur nyhetsströmmen.
Pride var hon nog lite banbrytande när han skrev om första gången, tror någon. Annars handlar hennes inlägg om allt från polyamorösa samlevnadsformer till kufar, kattor och mobiler, ”vår tids schweizerknivar”, ni vet de som har allt från elva till 36 utensilier.
– Jag ska bidra till att kolumnistbuketten blir aptitlig.
Det låter kokett.
När Susan Schultz läser texten tycker hon att ”aptitlig” låter corny, så om jag inte har något emot det vill hon byta till ”brokig”.

För i världen, när hon hade bättre tid, lossade hon de verbala förtöjningarna genom att skicka julhälsningar till sina vänner i form av julsagor. De kunde handla om rymdfärder, bulimi eller spinnas på något socialpornografiskt tema. Numera får vännerna nöja sig med förtryckta julhälsningar.
Sin grafikavdelning har hon velat få att tänka ”mer som journalister” och själv göra urvalet. Ska vi skriva eller lita på grafiken? är frågan.
Nuförtiden finns en representant från grafikavdelningen alltid med på varje nyhetsmöte. Avdelningen har dessutom inom sig dagliga möten kring hur de olika jobben utvecklas. Man bollar idéer och diskuterar begriplighet.
En del har lättare än andra att tala om sina jobb, ”men dom är duktiga på att hålla stämningen och är jätte-justa”. Själv brukar hon under dessa möten ”vara rätt tyst”.
Ibland ger sig hela avdelningen en kreativ måndag. Lämnar till och med huset för att tillsammans se en utställning exempelvis. ”Man behöver det. Till sist kör man på navkapslarna”. Andra gånger kan måndagen vara vikt åt långtidsplanering eller en inbjuden gästkritiker.
– Man skulle behöva mer tid att filosofera för att inte bli fyrkantig, tycker Susen Schultz.

Karin Lindell

mvredaktion

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev