tisdag31 januari

Kontakt

Annonsera

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

”Scoopet har inte försvunnit”

Publicerad: 14 december 2004, 11:54

Varför vågade ingen gräva vidare i Geijeraffären efter Palmes dementi?
- Att ifrågasätta Palme var omöjligt. Hans ställning var så stark, sade Erik Eriksson, undersökande tv-reporter på 1970-talet, vid måndagens debatt på Publicistklubben.


I panelen fanns Deanne Rauscher, en av författarna till boken ”Makten, Männen, Mörkläggningen”, som kommit ut i höst. I boken namnges ett antal kända personer som bordellkunder. Deanne Rauscher var förvånad över att så få journalister fortsatt att nysta i historien.
– Scoopet har inte försvunnit, det finns kvar, sade hon.
Utan namnuppgifter hade boken var ointressant, menade hon, men skulle hellre se att frågan lyftes till att diskutera de mekanismer som gjorde det möjligt för makteliten att mörklägga frågan.
Peter Bratt var den DN-reporter som 1977 avslöjade att det fanns misstankar mot att justitieminister Lennart Geijer haft förbindelser med prostituerade. Från en trovärdig källa hade Bratt fått veta att Carl Persson, som då var rikspolischef, hade informerat Olof Palme om misstankarna i en hemlig promemoria.

Reaktionerna på artikeln blev kraftiga. Olof Palme dementerade samtliga uppgifter. Han riktade särskilt in sig på ett antal sakfel. DN bad om ursäkt och betalade ett skadestånd. 14 år senare, 1991, avslöjade Svenska Dagbladet att Palme ljugit om Geijeraffären.
Att det var Leif GW Persson som var Peter Bratts källa har tidigare framkommit, bland annat i boken ”Stormarnas hus – en krönika om DN 1964-1989”.
– Jag litade på Leif, det var våghalsigt och fel, sade Peter Bratt.
I en artikel i DN i söndags gav dåvarande chefredaktören Hans-Ingvar Johnsson sin personliga bild av affären. Vid PK-debatten utvecklade han sitt resonemang:
– Vi hade för bråttom. Vi hade hört att både Expressen och Aftonbladet var på gång. Vi borde ha haft mer material innan vi publicerade.
TV-journalisten Erik Eriksson berättade att han och hans medarbetare fick blommor av många kvinnor efter de Studio S-programmen som sändes 1978 där den dömda bordellmamman och flera kvinnliga prostituerade intervjuades.
– Reaktionen från många män var den motsatta, vi fick hotfulla telefonsamtal och manliga ledarskribenter tyckte att vi var råttor.

Erik Eriksson är övertygad om att det fanns en hel del kända journalister i kundkretsen. Bordellverksamheten i Stockholm var utbredd vid den här tiden, enligt Eriksson fanns det närmare 200 stycken.
Han tror att tystnaden beror på att ”alla pojkar” var inblandade. Män med pengar och fria arbetstider: politiker, finansmän, artister och journalister.
– Problemet med att gå vidare med historien är att det finns så många vittnen som inte anses trovärdiga. Kvinnor som är stämplade för all framtid.
Reportern Jan Mosander, som då arbetade på Expressen, gick i polemik med Hans-Ingvar Johnsson, som påstod att affären dog för att det ”inte fanns någon politisk vilja”.
– Vi ska inte skylla på politikerna. Ansvaret ligger på oss journalister. Det är vi som inte skött vårt jobb.
Per Gahrton, som i slutet av 1970-talet var riksdagsman för folkpartiet, minns den ”kollektiva lockpåläggning” som riksdagen ägnade sig åt. Gahrton blev själv uppläxad av sin partiledare Ola Ullsten för att ha ställt en fråga om affären. Samtliga partier stödde Palmes dementi.
– Det var något av de otäckaste jag varit med om, sade Per Gahrton.
YLVA CARLSSON

mvredaktion

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev