Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Quickdebatten handlade om fel saker

Det är ett demokratiproblem att den offentliga rättssäkerhetsdebatten gång på gång havererar och lämnar de reformer som avgör om historien kommer att upprepa sig i medieskugga, skriver Fredrik Svärd.

Publicerad: 16 juni 2015, 05:48

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Quick fick hjälp på traven med minnet. Utredningen fortsatte trots att han lämnade felaktiga uppgifter. Domstolarna tillämpade inte regelverket fullt ut. Och så vidare. När Bergwallkommissionen släppte sin rapport upprepade journalister mekaniskt frågorna vi hört till leda: Är det en rättsskandal? Vems är ansvaret? Är Bergwall oskyldig?

Det är lätt att ställa tuffa frågor med facit i form av resningsbeslut, nedlagda åtal och en statlig utredning i hand. Men som utredaren Daniel Tarschys förklarat ingick det inte i direktivet att överpröva domarna eller peka ut enskilda ansvariga för det som hänt. Och oavsett: är det inte hög tid att höja blicken och diskutera det uppdraget faktiskt gick ut på att kartlägga brister och diskutera åtgärder? Om det inte sker är det inte Bergwallkommissionens fel. Kommissionens rapport är, liksom den snart tio år gamla JK-rapporten ”Felaktigt dömda”, ett utmärkt diskussionsunderlag.

Ett exempel: Experterna har funderat över om domstolen eller åklagaren bör ansvara för att mål blir fullständigt utredda. Frågan är helt avgörande för hur ärenden med samma beståndsdelar som Quickfallet kan komma att hanteras i framtiden.

Historiskt har ansvaret legat på domstolen, som haft möjlighet att ingripa för att rätta till oklarheter. Om ansvaret istället läggs på åklagaren ska domstolen vara passiv och ogilla åtalet om underlaget inte håller för en fällande dom. Skyldiga kan alltså gå fria om åklagaren inte rett ut alla frågetecken under förundersökningen.

Idag anses domstolen ha ett visst ansvar för utredningen, men uppfattningarna om hur långt det sträcker sig går isär – i sig ett rättssäkerhetsproblem eftersom det leder till osäker rättstillämpning.

Författarna till Felaktigt dömda menade att domstolen alltid är ytterst ansvarig för rättssäkerheten och att domstolen bör vara skyldig att se till att utredningen blir fullständig. Men enligt Straffprocessutredningen, som pågått parallellt med Bergwalls resningsprocesser, bör ansvaret ligga på åklagaren. Bergwallkommissionen håller med. Parterna ska styra processen, domstolen ska fungera som mottagare och inte ska sätta sig in i ärenden genom att exempelvis läsa förundersökningar.

Skälet är framför allt kravet på att domstolar ska vara objektiva och neutrala. Ett annat argument som framförs är att det skulle vara oförenligt med det allmänna rättsmedvetandet att ha kvar den aktiva, utredande domstolen – en rest från en tid då det fanns färre offentliga försvarare och åklagarskrået ännu inte hade professionaliserats.

Frågan om domstolarnas utredningsansvar har stötts och blötts av jurister i åratal, men får i det offentliga samtalet lämna utrymme för sedan länge överspelade detaljfrågor om Quickrättegångarna.  Högsta domstolens praxis som gör det snudd på omöjligt för den som fått avslag på en resningsansökan att lyckas med en andra ansökan har också hamnat i medieskugga. Liksom frågan om krav på prövningstillstånd i hovrätten. Och frånvaron av jävsregler för de sakkunniga som åklagare åberopar. Och det faktum att inkomstgränsen för beviljande av rättshjälp inte ändrats på 16 år. För att ta några exempel.

Det pågår två parallella diskussioner den offentliga som kört fast i Quickspåret och den framåtblickande som förs i utredningar, vid seminarier och i juridiska branschpublikationer. Den senare skulle må bra av att vädras offentligt, inte minst med tanke på att utredare lutar sig mot argument om det så kallade allmänna rättsmedvetandet.

Vi behöver en rättssäkerhetsdebatt som handlar mer om principer och avvägningar än om likhundar och vallningar. Förra året anmäldes drygt 1,4 miljoner brott. Är skattebetalarna beredda att betala om det visar sig behövas för att upprätthålla kvaliteten?  Och, är dagens beviskrav i linje med det så kallade allmänna rättsmedvetandet? Är de som menar att tingsrätterna borde ställt högre krav på bevisningen i Quickprocesserna beredda att låta fler potentiellt skyldiga gå fria?

Går det att få en sådan till stånd? Av de debatter som förs kring motsvarande frågor utomlands att döma: ja. Är folk mottagliga? Jag tror det. Jag tror nämligen att Göran Lambertz underskattar sina läsare när han säger att de gått på en blåsning och förklarar att friade kan vara skyldiga. Men det förutsätter nog att medierna byter fokus och persongalleri. Det skulle heller inte skada om berörda myndigheter blev mer proaktiva i sin kommunikation när enskilda känner sig kallade att rätta till fel.

Hannes Råstam sade en gång till mig att han hoppades att Bergwalls resningsprocesser skulle leda till en mer seriös diskussion än den som uppstod efter Felaktigt dömda. Så blev det inte. Nu bekräftar en kommission bestående av några av Sveriges främsta straff- och processrättare att det finns allvarliga brister att åtgärda. Förhoppningsvis innebär detta slutet för Quickdebatten och starten för den debatt Sverige behöver.

Fredrik Svärd, jurist och journalist

Axel Andén

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev