Plötsligt värnar alla om lokaljournalistiken

Följande Expressen-löpsedel mötte människorna i Hällefors för en tid sedan: Krisen för NA-ägarna. Hotet mot lokaltidningen i Hällefors.

Den baserades på en artikel där ett gäng medieexperter luftar sina farhågor kring lokaljournalistikens framtid initierad av TV 4:s reträtt från landsorten.

Nu i veckan drog ytterligare andra medier igång spekulationer om Nerikes Allehandas framtid efter att Peter Hjörne, ägare av Stampen som är delägare av bolaget Promedia där NA ingår, citerats i Dagens Nyheter om att vissa av koncernens tidningar kan komma att ges ut färre dagar i veckan.

Låt mig markera att det inte finns några förändringsbeslut fattade kring Nerikes Allehanda. Sanningen är att vi, precis som alla andra mediekoncerner, utreder inför framtiden, såväl för våra papperstidningar som för vår digitala utveckling. Något annat vore rent oansvarigt i en tid då människors medievanor drastiskt förändras. Men tillbaka till Expressen och löpsedlarna i Hällefors. Om Stampen antyder Andreas Ekström (annars krönikör i tidningen Journalisten) att han fruktar att en rad stora tidningar i koncernen kan komma att läggas ned. I direktcitat säger han Jag säger inte att det är omedelbart nedläggningshotade. Men vi vet inte, vi borde få mer information.

Såvitt jag kan se är Ekströms farhågor det som ligger till grund för Expressens koppling till de lokala löpsedlar man satte upp på de orter där Nerikes Allehanda verkar. Men som ytterligare bevis för riksmedias plötsliga omsorg om lokaljournalistiken publicerar man också en krönika av Ulrika Knutson med rubriken Kulmen på vanvården av lokaljournalistiken. Knutson inleder med en skildring av sin tid som lokalredaktör i Enköping på 80-talet, när hon täckte tekokrisen och hann ta grovkorniga bilder, men konstaterar att nu härjar bruksdöden i press och etermedier underförstått: någon sådan bevakning finns inte längre.

Vi kanske kunde ha vinkat till varandra över Mälaren, då på 80-talet. Själv fanns jag i Strängnäs, på Eskilstuna-Kurirens lokalredaktion, och hann också ta, framkalla och kopiera bilder som lades i en läderportfölj för vidare färd med bussen från Västervikstorget till centralredaktionen i Eskilstuna. Vi verkade, både hon och jag i en tid då prenumerationen var den enda möjligheten att få sina lokalnyheter och så gott som alla spänt vittjade sin brevlåda om morgonen. En med internationella mått ursnabb urbanisering, ett ökat pendlande och utbyggd digital infrastruktur har ändrat våra beteenden ur flera aspekter. Sverige är inte längre vad det varit. Glesbygden inte alls. Och delar av Mellansverige visar tecken som enbart Norrlandslänen gjort förut.

Men här bor fortfarande människor, och med uppfinningsrikedom och proffsighet gör Nerikes Allehandas lokalredaktörer precis det som Knutson gjorde på 80-talet. Fortfarande. Vi är på orter som Hällefors varje vecka, bevakar kommunpolitiken, berättar om det lilla och om det stora, i papperstidningen och digitalt. Lokal journalistik är hela vår affärsidé och just därför har vi fördubblat andelen lokalsidor och omfördelat resurserna sedan den senaste nedskärningen. Om sådant talar inte de som då skulle få svårt att stärka den egna tesen.

Om Stampen skriver Knutson att man sög ut märgen och spottade ut benen syftandes bland annat på Nerikes Allehanda efter den nedskärning som skedde 2012 och som innebar att journaliststyrkan bantades med 30 procent. Det är alldeles sant att Nerikes Allehanda genomgick en smärtsam omvandling där många kunniga medarbetare slutade och självklart får det effekter på verksamheten.

Det är också sant att Stampen är satt under ekonomisk press. Men det är att göra det lätt för sig att enbart göra det senare till intäkt för formuleringar som vanvård av lokaljournalistiken. Är det något vi i dessa tider av omställning sett till, så är det att värna just det lokala, men att samordna det som går att göra gemensamt. Knutson har i tidigare krönikor fasat över det hon anser vara Nerikes Allehandas nedmontering av kulturbevakningen, att den numera skulle vara centraliserad för Promedias tidningar. Att Nerikes Allehanda nu, som förr, recenserar lokal teater, konst, den internationellt kända Kammarorkestern med mera är givetvis ointressant att berätta för den som vill svänga sig med slagfärdiga formuleringar.

Klädsamt nog påpekar Expressens skribent i sin artikel att inte heller den egna tidningen förmått bibehålla riksbevakningen. Man skulle kunna tillägga att ägaren Bonniers med flera har haft chanser att utveckla den prenumererade lokaljournalistiken, inte minst i Stockholms kranskommuner. Chanser man inte tagit, trots annonsmarknader som är i nivå med dem vi jobbar med ute i landet. Om detta talar få. Den aktör som i stället klivit fram och tagit uppdraget är Stampenägda Mitt i med sina gratistidningar. Hur ser de storstadsplacerade medieexperterna på det?

Är då inte journalistiken satt under press? Jo, självklart. Som publicist och medborgare är jag oroad. Men som arbetandes ute i landet blir man ibland trött över debatten om lokaljournalistik som förs i rikspress och i tv-soffor, av självutnämnda experter som rör sig mellan Södermalm och Moderna museet. Under tiden fortsätter vi vårt jobb, med att bevaka, granska och recensera även i Hällefors.

Katrin Säfström, tidningschef och ansvarig utgivare Nerikes Allehanda i Örebro.

Axel Andén