Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Mian Lodalen: På fyra månader gick vi från ord till handling

Publicerad: 8 mars 2010, 09:09

Mian Lodalen skriver "Sagan om en en liten revolution på Arbetaren" Det är nu tio år sedan hon och Anna-Klara Bratt könsbalanserade tidningen, något de också skrivit en bok om.


AA

Axel Andén

axel.anden@almatalent.se


Det var en gång en tidning som hette Arbetaren.  På tidningen jobbade fler män än kvinnor, i tidningen syntes och hördes fler män än kvinnor. Även läsekretsen förhärskades av män. Den genomsnittlige läsaren var, föga förvånande, en vit, högutbildad, heterosexuell man, trettio plus.

Detta var nu kanske inte mycket att höja på ögonbrynen över. Överskottet av manlig dominans på och i tidningen följde ju bara samma mönster som rådde för övrig svensk press.

När denna historia utspelade sig visade en internationell undersökning att våra medier reflekterar en verklighet som bara till 30 procent består av kvinnor.

I åttio långa år, ja, det låter verkligen som en saga, så hade också posten som Arbetarens chefredaktör varit vigd enbart till sådana med ett lite längre urinrör än de andra.

Men den 1a januari 1999 tog sig historien en ny vändning.  Anna-Klara Bratt fick jobbet, marscherade in på redaktionen som Arbetarens nya chefredaktör och påbörjade raskt ett förändringsarbete som skulle framkalla långt fler reaktioner än någon kunnat föreställa sig.

Medierna återskapar inte bara verkligheten, utan är också med och skapar den. En nyhetstidning ska kritiskt granska, belysa och återspegla samhället i sin helhet. Har man inte balans mellan könen så har man misslyckats, skrev hon i tidningen.

Det var startskottet för projektet som hon döpte till könsbalansering, och som gick ut på att jämställa arbetet utifrån alla tänkbara aspekter.

Redaktionellt (det som produceras skulle omfattas av 50/50-principen, och ha tydligt genusperspektiv), personellt (personalgruppen bestå av lika många män som kvinnor) och strukturellt (här handlade det om lön, men också om att fördela inflytande och makt rättvist mellan könen).

Arbetet sprakade igång och själv anställdes jag som redaktör för de nya feministsidorna som hade premiär 8:e mars 1999, då tidningen genomgick ett tillfälligt könsbyte och bytte namn från Arbetaren till Arbeterskan.

Reaktionerna lät, som man säger, inte vänta på sig. Det svors och hutades, klagades i telefon och kritiserades på andra tidningars debattsidor. Den gamla anrika tidningen Arbetaren hade dragits i smutsen, med sabotörerna Bratt och Lodalen i spetsen. Breven (detta var före mejlandets tid) formligen sköljde in till redaktionen. Arbetaren har blivit en andra klassens feministblaska som bedriver häxjakt på 90 procent av befolkningen, dvs alla ickelesbiska, skrev en läsare som förklaring till uppsägning av prenumerationen. Och han var inte ensam. Under en period fick vi flera brev varje vecka där gamla prenumeranter rasande deklarerade sitt avsked.

Diskussionerna gick höga runt desken och i rökrummet och vi tvingades ta debatten.

Det ska erkännas att jag oroligt undrade om vi hade gått för hastigt fram och det svajjade rejält under fotsulorna på redaktionsmedlemmarna när det stormade som mest. Men sakta kom också de positiva rösterna, nya prenumeranter strömmade till och Anna-Klara bjöds in till andra nyfikna redaktioner för att berätta om könsbalanseringsprojektet.

I efterhand känner jag mig privilegierad över att ha fått vara delaktig i, vilket snart visade sig, en lyckad liten revolution, som också sedermera prisades som en pionjärinsats.

Jag lärde mig mycket. Bland annat att det för att nå resultat är viktigt att ha en driven chef, och helst också en stödjande ledning, men att trycket underifrån aldrig får underskattas. Genusmedvetna anställda som pushar nerifrån kan vara helt avgörande för en förändrarbenägen chef. Det kan bli slitigt och genusglasögonen, eller snarare linserna, bör sitta på hela tiden.  Man måste vara beredd på motstånd, jämställdhet kan fortfarande vara kontroversiellt, så en stor dos tålamod är också önskvärt.

Men mest lärde jag mig att det går. På knappt fyra månader gick vi från ord till handling och visade att bara viljan finns, så är ingenting omöjligt.

Idag, tio år senare, säger man på Arbetaren att arbetet med könsbalans fortfarande prioriteras. Senaste räkningen visade att 50 procent kvinnor och 50 procent män omnämndes i tidningen, säger den nyss tillträdde chefredaktören Mattias Pettersson.

Sedan Anna-Klara Bratt slutade har tjänsten för chefsredaktörskapets delats mellan en man och en kvinna. Idag är det återigen en ensam man på toppen.

Som Claes Borgström, dåvarande JÄMO, sa när vi intervjuade honom i den bok Anna-Klara Bratt och jag skrev om könsbalans: Det går framåt och tillbaka och står still.

Slutet gott. Allting gott. Nästan.

Mian Lodalen

Arbetarens könsbalansering

Fem saker tidningen gjorde:

1. Räknade kvinnor och män som förekom i tidningen; på bilder, i texter, som författare och vem som höll i kameran

2. Könsbalanserade materialet

3. Könsbalanerade personalen

4. Könsbalanserade makt och inflytande

5. Satsade både på särskilda kvinnosidor(xx) och och könsbalans i övrigt material (dvs både jämtegrering och särskilda satsningar.

Bakgrund:

I november 1999 tilldelades Anna-Klara Bratt och Mian Lodalen 1999 års Stora RadioQ-stipendium för arbetet att göra Arbetaren könsbalanserad.

I motiveringen stod bland annat:  På många journalistiska arbetsplatser finns idag en insikt om att både innehållet och det redaktionella arbetet fortfarande styrs av en traditionellt manlig struktur. Trots denna insikt är det svårt att ändra redaktionella arbetsrutiner och journalistiska prioriteringar för att få en bättre könsbalans. Idag finns inte några dokumenterade förebilder eller metoder för hur en sådan förändringsprocess kan gå till.

2007 utkom Anna-Klara Bratt och Mian Lodalen med boken Könsbalans- så jobbar du jämställt (Bokförlaget DN)  I boken berättar författarna om hur arbetet med att könsbalansera tidningen Arbetaren gick till och hur man rent praktiskt går till väga för att på alla nivåer göra en arbetsplats mer jämställd.

2004 mottog Anna-Klara Bratt och Mian Lodalen Vilhelm Moberg-stipendiet.  I motiveringen stod bland annat:  Könsbalanseringen av Arbetaren gav skarpt eko- både i form av hat och kärlek- bland tidningens läsare och i medievärlden. De starka reaktionerna är nu, bara några år senare svåra att förstå. // Även om mycket återstår att göra inom övrig media har insikten fått stor spridning. Arbetarens könsbalansering var med andra ord en sann pionjärinsats.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev