Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Mangadomen en pyrrhusseger för yttrandefriheten

Vad HD nu har gjort är bara att rädda ansiktet på de bigotta politiker som drev igenom lagen, skriver Martin Kreuger.

Publicerad: 18 juni 2012, 06:58

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Mangadomen – en pyrrhusseger för yttrandefriheten

Förnuftet och yttrandefriheten har segrat, tycker många efter att Högsta domstolen friade i det så kallade mangamålet. Översättaren Simon Lundström hade tidigare fällts i både tingsrätten och hovrätten för barnpornografibrott på grund av han hade serieteckningar på nakna mangafigurer i datorn.

Jag kan tyvärr inte dela segerglädjen helhjärtat.

Självklart hade det varit en ännu större förlust för förnuftet och yttrandefriheten om Simon Lundström hade fällts. Det hade varit ett oacceptabelt rättsövergrepp. Men det hade också gjort problemet tydligare.

Barnpornografilagen kom till i en tidsanda av känslopanik efter påtryckningar från lobbyister som Ecpat och Drottning Silvia. Om HD hade gått på samma linje som underrätterna hade det absurda med lagen blivit så uppenbart att riksdagen inte kommit undan att ändra den.

HD:s friande dom är därför något av en pyrrhusseger för yttrandefriheten. Nu försvinner nämligen opinionstrycket och den tokiga lagen kommer att överleva.

En fällande dom i målet ligger inom ramen för en möjlig tolkning av bestämmelsen om barnpornografibrott, konstaterar HD. I klartext innebär det att nästa medborgare som laddar ner en serieteckning som lobbyisterna tycker illa om lika gärna kan åka dit.

Låt mig vara tydlig. Jag tycker att övergrepp på barn är absolut vidriga och måste stoppas med full kraft. Där är jag fullständigt överens med Ecpat. Pornografiska bilder med barn är så obehagligt att jag omedelbart skulle vända bort blicken om jag fick se några. Mangateckningarna i åtalet tycker jag är både smaklösa och lätt ångestskapande.

Men mina känslor och min smak kan inte få stoppa yttrandefriheten. Den ska styras av juridik, som i sin tur ska styras av tydliga principer. Saker jag tycker illa om får jag bekämpa på andra sätt än med lagboken. Och så länge det jag ogillar inte direkt skadar någon annan får jag tolerera att det är lagligt.

Men politikerna som stiftade lagen fann sig inte i denna maktlöshet. I stället hittade de på egna argument om vad teckningar kan ställa till med. Och deras påståenden liknar mer åsikter och gissningar än bevis:

- Bilder kan tänkas bli använda för att locka barn till sexuella handlingar.
- Pornografiska bilder är kränkande för barn över huvud taget.
- Man kan inte utesluta att levande barn har använts som modeller.

Barnpornografilagen kräver alltså inte verkliga övergrepp. Denna lag bestraffar i praktiken även fantasier och sexuell läggning. När andra länder inför sådana lagar brukar vi kalla det tankeförbud och medeltidsmoral.

Ju längre man läser i HD:s mangadom, desto slirigare blir argumenten. På ett ställe framstår rätten som en ren smakdomstol när den ger sig på att bedöma konst:

Även om teckningarna knappast är sådana att de tydligt ryms under begreppet konst, har vissa av dem konstnärliga drag.

Tack för den sakkunskapen.

Men det blir värre. Det allvarligaste godtycket är när HD kommer fram till att en av mangafigurerna faktiskt inte kommer undan lagen, eftersom den är för verklighetstrogen. Innehavet av den så kallade 39:e bilden är alltså kriminellt. Ändå fälls inte Simon Lundström.

Varför?

Jo, rätten skriver:

Det har framkommit i målet att SL är expert på japansk kultur, inte minst mangateckningar. Han har bott i Japan i flera år och har arbetat bl.a. som översättare av mangaserier. Han har haft stora mängder mangateckningar i sin dator. Mot den bakgrunden måste hans innehav av en enda teckning, som i och för sig är sådan att innehav av den annars vore straffbart, anses försvarligt.

Här viftas tunga rättsprinciper bort med ena handen. Ett brott är inte ett brott och vi är inte lika inför lagen. Om du har bott i Japan är det okej, hur nu det kan göra någon skillnad för alla barn som lagen sägs kunna skydda.

Resonemanget är detsamma som om rätten skulle fria en taxichaufför från rattfylla med motiveringen att han är proffs på att köra bil och har suttit hundratusentals mil bakom ratten. En enda rattfylla, som i och för sig är straffbar, måste anses försvarlig.

En liten prutmån för proffsen. Hur låter det?

Nej, vad HD nu har gjort är bara att rädda ansiktet på de bigotta politiker som drev igenom lagen. Tyvärr känner jag mig varken klokare eller mer rättstrygg efter domen. Även om jag är tacksam för Simon Lundströms skull.

Martin Kreuger, journalist, tidigare chefredaktör på Chef

Axel Andén

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.