Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Karin af Klintberg

Publicerad: 15 maj 2003, 11:17

Hon tycker att tv är det lyxigaste medium som finns. Karin af Klintberg är projektledaren bakom Värsta språket.
Nyligen utsågs hon till ny faktachef på Sveriges Television.


Ämnen i artikeln:

Karin af Klintberg

Det är mycket som är stort på Värsta språkets redaktion. Först ser jag ett rött NI och ett grönt DU i jättelika plastbokstäver. De är ett minne från ett av vårens reportage. Och på en pelare sitter en uppskattande tv-recension av Dagens Nyheters Johan Croneman. Rejält uppdragen så att texten är lika lång som en människa.
Här, mittemellan redaktionerna för Uppdrag Granskning och Agenda, kläcktes idéerna om listerländskan, Språkbågen och listan på vackraste orden.
Karin af Klintberg minns hur förvånad hon blev efter första sändningen i höstas. Efter en halvtimme hade det kommit 1 000 e-post.
– Det var fantastiskt. Jag som hade trott att det kanske blir några irriterade lärare som hör av sig?
Det var Kristina Lindström, chef på SVT:s kulturredaktion, som kom med programidén. Fredrik Lindström, tv-van språkvetare och komiker, blev ett naturligt programledarval. Han ville ha ”språkpoliser, listor och reportage”. Karin af Klintberg, blev projektledare efter att ha haft samma uppdrag på Rea, prisat konsumentprogram för barn och ungdomar.
Aldrig tidigare har ett renodlat språkprogram lockat en så stor tv-publik. Höstens åtta program sågs av drygt en halv miljon tittare. Vårens omgång hade tittarsiffror på i snitt 1,3 miljoner varje vecka. Men det var nära att det inte skulle ha blivit något alls. Pilotprogrammet spelades in i studio och resultatet var ”stendött”. Först efter att Fredrik Lindström kastats ut i verkligheten hittade programmet sin form och stil.
Karin af Klintberg säger att hon arbetade efter fyra nyckelord: visuellt, humoristiskt, lättillgängligt och inbjudande. Målet var att göra ett språkprogram för folket, för dem som inte visste att de var intresserade av språk. I Värsta språket har man bland annat talat om dialektbytare, snobbiga i:n och mobbade sörmlänningar.
– Jag utgår från att folk inte vet saker. Hellre det än att göra program för redan frälsta.

Det finns för mycket av ”ryggdunksjournalistik”, tycker Karin af Klintberg. Reportrar som tycker att det är viktigare att få bekräftelse av kollegorna än reaktioner från tittarna, lyssnarna eller läsarna.
– Jag skulle önska att fler journalister vågade visa sig svaga ibland. Att våga säga ”jag förstår inte” när Göran Persson sagt något luddigt.
Hon tror att en viktig orsak till framgången – vid sidan av Fredrik Lindström i sig – var att många i redaktionen hade arbetat med barn- och ungdomsprogram tidigare. De hade en vana av att ställa pedagogiska och enkla frågor och av att jobba med bildjournalistik på ett mer okonventionellt sätt.
Till exempel när man i våras gjorde ett reportage om skorrande r. Reportern Mikaela Perier började med att klippa ut massor av ”r” i tidningar och placerade sedan ut bokstäverna i olika miljöer; i naturen, på gatan, i affären.
En arbetsmetod Karin af Klintberg tvivlar på att en reporter som bara jobbat med vuxenprogram hade använt sig av.
– Det blev jättebra. Det reportaget visade verkligen att alla ämnen kan presenteras på ett roligt, lustfyllt och engagerande sätt.

Ordet journalistik kan vara begränsande tycker Karin af Klintberg.
– Många ser bara journalistik som fråga-svar. Men det är så är så mycket mer, jag älskar att jobba med människor som verkligen vill berätta en historia.
Hon var själv reporter i Värsta språket. Tillsammans med redaktören Johan Ripås åkte hon motorcykel landet runt för att prata med människor med utpräglade dialekter. I sommar sänds två halvtimmeslånga program med nytt material om ekshäringska och älvdalsmål.
– Alla blev så glada när vi dök upp. Det var så härligt att upptäcka att så många kände en sån stolthet över sitt sätt att prata.
Om hon inte valt att bli journalist tror hon att lärare hade legat närmast till hands.
Hon säger att hon ser sin vilja att utbilda människor som ett kall. Och hoppas att hennes egen vetgirighet ska smitta av sig på publiken.

Hon ser tv som det mest perfekta mediet för utbildning. Jag invänder att tv-bilderna snabbt fladdrar förbi, medan man alltid kan återvända till dagstidningen.
– Jo, men tv är överlägset när det handlar om att förena ord, bild, musik, visuella effekter. Dessutom väcker ju tv känslor på ett helt annat sätt. Det underlättar när man snabbt vill väcka ett intresse.
Och så återkommer hon till lusten att göra tv; är man som journalist kunnig och engagerad i något så blir det ofta bra journalistik av det.
I ett av vårens program tog Värsta språket upp ord på löpsedlarna. Ingemar Falk på Expressen berättade om ett av sina nyord: pensionsångest.
– Det är roligt när journalister hittar på nya ord, men kvällstidningarnas löpsedlar går ofta för långt eftersom de utnyttjar människors rädslor när de skriver räntechock, prisfall och pensionsångest.
– Hitta gärna på nya ord, men ta ansvar för konsekvenserna.
Även om de allra flesta – såväl tittare som experter – var entusiastiska över Värsta språket så fanns det kritiker. Bland andra frilansjournalisten Susanna Popova och Svenska Dagbladets kulturmedarbetare Johan Lundberg.
De har kritiserat Fredrik Lindströms och redaktionens liberala språksyn och varnat för en vidgad klyfta i samhället om inte ungdomar får lära sig att det är viktigt att uttrycka sig språkligt korrekt.
Karin af Klintberg säger att hon välkomnar debatten, men hon tycker att kritikerna missuppfattat programmet. Redaktionen har aldrig utgett sig för att förmedla undervisning i svenska språket. Syftet har varit att ge tittarna ett språkligt självförtroende. Att en dialekt är något att vara stolt över och att det berikar språket.
– Men vi har aldrig hävdat att ”allting är tillåtet”. Vi har till exempel tydligt berättat att det inte går att använda sig av talspråk när man ska överklaga en skatteskuld.

Trots succén blir det ingen fortsättning av Värsta språket till hösten. Fredrik Lindström har andra engagemang. Eventuellt kan det bli en ny omgång nästa år. Men då utan Karin af Klintberg.
Efter en höst som projektledare och producent på kulturprogrammet Kobra övergår hon nästa vår till att vara faktachef med ansvar för fritids- och faktaprogram.
Hennes uppgift blir att fokusera på programmens innehåll. Framför allt att hitta nya idéer, men också utveckla program som redan finns i dag. Hon kommer att få hjälp från olika avdelningar på SVT, till exempel från omvärldsanalytiker och SVT:s så kallade ”Växthus”. En oerhört lyxig och privilegierad roll, säger hon själv.
Hon tar ett exempel: om det visar sig att medicinprogram gör succé i andra länder blir det hennes uppgift att avgöra om det kan vara något för den svenska publiken.
– Vilket behov har tittarna? Hur skulle ett sånt program se ut här? Det är den typen av frågor jag ska syssla med.
Vilken typ av ämnen hon vill se mer av kan hon inte svara på, det viktiga är att de har ”ett vettigt och angeläget innehåll”.
Sveriges Television gör ungefär ett 20-tal programserier inom fakta- och fritidssektorn varje år. Karin af Klintberg räknar med att hon kommer att få ta ställning till ett hundratal programidéer per år.

Du är 30 år och yngst av de nya genrecheferna på SVT. Vilar det extra stort ansvar på dig för att få fler unga människor att titta på SVT?
– Nej, det handlar framför allt om sunt förnuft. Men givetvis kommer jag att slåss för min generation.
Hur då?
– Som tv-makare är man tvungen att förstå ungdomars koder. Jag tror att anledningen till att många unga ser på dokusåpor är att de inte vet att det finns så mycket bättre program att se på i stället.
– Därför är det vår skyldighet att bli bättre på att få dem att upptäcka det. Och bättre på att göra program de kan identifiera sig med.
Men hon tror det skulle vara förödande att överföra Värsta språkets utpräglade formspråk till andra program.
– Man kan aldrig göra ett nytt program i samma form som ett gammalt. Varje program måste hitta sin egen stil.
Hon säger att hon tvekade länge innan hon tackade ja till chefsjobbet. Det krävdes långa samtal med programdirektören Leif Jakobsson innan hon bestämde sig. Orsaken var att hon tycker att det är så kul att själv göra program. Något hon räknar med att gå tillbaka till så småningom.
– Jag tror att det är bra att inte göra samma sak för länge. Som chef får jag möjlighet att påverka hela utbudet på ett sätt jag inte kan göra i dag.
Karin af Klintberg började i tv-branschen för tio år sedan. Då på ZTV.
– Jag skötte promptern. Jag satt och rullade text och kände mig jätteviktig. Trodde att jag behärskade hela sändningen.
Hon säger att tiden på ZTV var en jättebra skola, hon var assistent på olika produktioner och fick lära sig hantverket från grunden.

Mindre kul blev det när hon i mitten av 90-talet var programledare för TV4:s misslyckade satsning på ett nöjesprogram mitt i natten.
Det var få som tittade och Karin fick tillsammans med sina programledarkollegor kritik i pressen för att vara dåligt pålästa.
– Jag vill helst glömma den där tiden. Jag var ung och visste inte bättre. Men den upplevelsen gjorde att jag bestämde mig för att utbilda mig ordentligt för att kunna bli en riktigt bra tv-producent.
Hon säger att hon i dag är mån om att ge programledare det stöd hon själv aldrig fick.
Sedan hon 1998 kom till SVT har hon främst arbetat med barn- och ungdoms-tv. Innan Rea på Bullen och Russin (tre minuter långa kulturprogram som sändes varje dag år 2000) .
Hennes pappa, Bengt af Klintberg, är Råttan i pizzan med svenska folket. Hon minns uppväxtens intensiva diskussioner runt matbordet och de hårda paketen i julklapp.
– Pappa är mitt bästa lexikon. Jag har stor hjälp av honom, men jag tycker nog att jag klarar mig rätt bra på egen hand också. Jag har ju ändå jobbat med tv och journalistik i tio år.
I sommar tänker hon vila (”och bli bättre på att läsa tidningar”). Det har varit mycket jobb senaste året. Hon ser fram emot den årliga sommarresan till familjens hus i Provence. Och till ett besök i bokaffären i Avignon, som hon var med om att starta för snart tio år sedan.
Då läste hon franska i Paris och blev vän med en 70-årig man. Med inspiration från bokhandeln Shakespeare & co i Paris öppnade de en bokaffär med engelska och amerikanska böcker i hyllorna och te och scones i caféet.
– Då fick jag upp ögonen för världslitteraturen. Att lära mig nya saker är det bästa jag vet.
YLVA CARLSSON

Ålder: 30 år.
Bor: Tvåa i Vasastan, Stockholm.
Familj: Pappa Bengt (författare och folklivsforskare), mamma Katarina (affärskvinna), bror Daniel (biträdande chef SVT Nöje), syster Elin (redaktör på tidskriften Res), pojkvän Emil (filmarbetare) plus en väldigt stor och bullrig släkt.
Utbildning: Studier i franska i Nimes och på Sorbonne, kulturvetarlinjen på Stockholms universitet, Poppius journalistskola, Dramatiska Institutets tv-producentutbildning, ledarskapsutbildning inom Sveriges Television.
Aktuella språkstudier: Nybörjarkurs i polska – för att kunna prata med sin pojkväns släkt i Polen.
Bästa avkopplingen: Hoppa fallskärm.
Tidigare jobb för-utom på tv: Inköpare på klädföretaget Axen & co, startat bokaffär i Avignon, expedit, servitris.
Okänd talang: Vinner i poker.
Förebilder:Sonja Döhre, kulturproducent på SVT, mamma och pappa.
Senaste lästa bok: Sonja Åkessons ”Dikter”
Drömmer om: En stor ljus lägenhet med terrasser i varje väderstreck med utsikt över Riddarfjärden.

Karin af Klintberg om?
Mest underskattade ord: Vajert, reko, kila stadigt.
Bästa klyschan: Det är en dag i morgon också.
Värsta klyschan: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Bästa nyord (inskickat av tittarna): Byråkratsafari, rödvinsdjup, kökspsykolog.
Roligaste uttryck: Pang på rödbetan.
Vackraste ord: Aura.

mvredaktion

Ämnen i artikeln:

Karin af Klintberg

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev