Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Hur illa får man behandla en människa? inhyrda på SVT beskriver sin situation:

Publicerad: 29 september 2010, 10:04

Panikångest, gråtande kollegor och en känsla av ständigt underläge. Så beskriver den inhyrda personalen på SVT sin vardag,


Ämnen i artikeln:

SVT

Nedan följer ett antal anonyma kommentarer från inhyrd SVT-personal:

I en månads tid har jag svävat i ovisshet. Det tär. Varje kväll har jag legat och gråtit för att jag inte vet hur framtiden ser ut och droppen kom förra veckan när jag fick en panikångestattack. Panikångest är när kroppen reagerar på en för lång psykisk press och säger ifrån fysiskt, det är vad som hände mig. Jag ramlade ihop och kunde inte andas, trodde jag skulle dö. Sedan känner jag en sorg över att det företag som jag varit så stolt att arbeta för beter sig på det här viset och inte verkar ha någon sjukdomsinsikt. Att man inte fattar att man inte kan kalla sig för oberoende när man behandlar personal på det här viset, då är man en lika stor skurk som vilket annat stort företag som VI skulle ha gjort ett granskande reportage om. Och det här är inte nytt, man har utnyttjat vikarier i många år, inte bara här utan i hela den här branschen. Just därför måste Svt var bäst, oförvitlig när det gäller personalpolitik och ekonomi. Svt kanske inte har handlat fel rent juridiskt, men moraliskt är man ute på mycket tunn is. Trovärdigheten står på spel och det finns fler som vill åt Public Service-pengarna.
//XXX

Hade en liknande situation kring information och avslutande av uppdrag uppstått i ett annat företag som jag i egenskap av reporter var satt att bevaka hade analysen varit att företaget medvetet, och med stor cynism, valt att vänta att gå ut med informationen för att folk inte ska lämna arbetsplatsen. SVT ser till att säkra tillgången till kompetens så länge som möjligt genom att hålla skenet uppe, eftersom medarbetarna i tron att de ska få fortsätta låter bli att söka andra jobb. Företagets ekonomi påverkas inte av det, bara medarbetarnas som plötsligt står utan uppdrag. Juridiskt fel, nej kanske inte. Etiskt fel, ja. Hur påverkar det trovärdigheten?
//XXX

Kan Svt vara trovärdigt när man själv 1) inte har koll på ekonomin och samtidigt kritisera vanskötta företag som exempelvis HQ-bank? 2) Bedriva en oberoende och trovärdig arbetsmarknadsjournalistik när man själv tar in via bemanningsföretag? Sedan vill jag tillägga: Bästa Eva! Jag förstår att Du gärna vill se oss ”konsulter” som Nisse från Manpower. Hela konstruktionen ser säkert jättebra ut på pappret. Problemet är bara att så gott som samtliga som arbetar via bemanningsföretag hos Er har varit anställda och blivit uppsagda eller varit vikarier tidigare. Vi blev påtvingade denna anställningsform. Vi har en relation till Svt och Public Service. Det är därför vi är så upprörda.
//XXX

Låt oss konstatera fakta. Dom flesta som ”gick över” till Mediakompetens har jobbat många år på SVT med löften om en framtid här. Sedan dess, juni 2009, har vi kastats mellan två stora aktörer, SVT och Mediakompetens, där ingen, INGEN vill ta ansvar för oss. Och när ingen vill ta ansvar har jag sett hur mina ”bemannings”-kollegor sakta brutits ner av ett system som ingen vill ta kontroll över. Och ingen nämner hur mycket det har kostat i kronor, kreativitet eller kraft för alla oss- som insett att ingen lyssnar- för att alla bollar ansvaret till varandra.
//XXX

Sedan jag för drygt ett år sedan började arbeta för SVT via Mediakompetens har jag märkt hur jag i förhållandet till mitt arbete mer och mer liknar någon som lever med en misshandlande partner. Känslan av underläge, att i överdriven utsträckning försöka vara till lags för att behaga och att ständigt ha tentaklerna ute för att försöka känna av stämningen dag för dag. Jag har flera gånger upptäckt hur jag skämts över hur mina villkor ser ut och för SVT:s agerande när jag berättade för vänner om familj om min arbetssituation och det har inte precis blivit lättare att hitta motivation när arbetspassen måste ägnas åt att reda ut när nästa arbetspass är inplanerat, pussla ihop information som vissa konsulter har fått men inte andra samt att trösta gråtande kollegor som inte klarar att pressa sig mer. Jag har kämpat tills näsblodet har runnit och liksom en misshandlad har jag försökt sminka över blåtirorna jag fått… men nu har pudret tagit slut.

//XXX
Jag tror att de flesta av er, inklusive du, Eva Hamilton, vet hur det är att leva som vikarie i mediebranschen. Att det förutsätter hårt arbete, obekväma arbetstider, en oviss framtid och ganska lite pengar i fickan är knappast någon nyhet. Och jag tror att de flesta av oss som valt den här branschen är väl medvetna om dess ibland hårda verklighet men också villiga att ge upp en hel del för att arbeta med det som vi brinner för. När SVT därför började använda sig av bemanningsföretag var det kanske någon av oss som hade förhoppningar om att en anställning i Mediakompetens eller Manpower skulle ge en viss trygghet, i relation till den LAS-karusell som tidigare var vår verklighet. Men trots det var det väldigt få av oss som frivilligt sökte oss till bemanningsföretag. Det var istället våra chefer på SVT som beordrade oss att arbeta på det här sättet. Om vi ville vara kvar på SVT, det vill säga. Så med en klump i magen gick vi över till vår nya arbetsgivare. Och sen dess har den klumpen vuxit och vuxit. Vi har allt mer blivit ett B-lag som används för snabb produktion. Ett B-lag som SVT inte behöver ta ansvar för. Ett B-lag vars arbetsrätt är placerad i limbo. Ett B-lag som tvingats kunna allt och lite där till. Ett B-lag som trots allt stått för en väldigt stor del av nyhetsverksamhetens produktion. Så, det känns lite ironiskt att vi är de som i slutändan blir bestraffade för att SVT valt att använda sig av bemanningsföretag som tjänat enorma pengar på att våra förutsättningar blivit försämrade. Bemanningsföretag som SVT uppenbarligen inte haft råd med. De 15 miljoner som fattas är inga småsummor.
//XXX

Under den tid som jag på heltid arbetat på SVT med ett bemanningsföretag som arbetsgivare har mitt självförtroende helt rasat. Jag har ständigt ont i magen. Jag sover dåligt. Och jag är så stressad att jag vid ett flertal tillfällen glömt vilken tunnelbana jag ska ta för att komma hem, lämnat mina nycklar i dörren, på utsidan och rent allmänt fått allt svårare att komma ihåg saker. Vardagsuppgifter som för de allra flesta kan verka triviala har för mig blivit en mardröm. Men det allra värsta är att jag sett att det börjat påverka min arbetsinsats. Under en lång tid kämpade jag med dessa problem i tysthet eftersom jag skämdes. Skämdes för att jag uppenbarligen inte var tillräckligt stark, tillräckligt tålig eller tillräckligt duktig för att arbeta här. När jag sedan blev varse om att det var flera av mina kollegor som kände likadant, med varierande symptom så började jag misstänka att det kanske inte bara var mig som det var fel på.
//XXX

Det är inte hållbart att under ett och halvt år inte veta om man har jobb nästa dag, alltid känna sig utvärderad, men i tysthet, nästan aldrig kunna planera eftersom du inte har några fasta arbetstider. Inte kunna säga nej till pass utan att riskera sin ”säkerhet”dvs. 80 procent av sin lön hos bemanningsföretaget om du inte är timvikarie, och inte har säkerhet alls, det vill säga. Att på daglig basis hoppa mellan redaktioner, olika pass och hela tiden känna sig pressad att bli allt mer multikompetent. Vår vardag är att välja mellan att må dåligt för att man jobbar för mycket och inte törs säga nej. Eller må dåligt för att man får jag jobba för lite och spenderar all sin lediga tid med fundera på vad man gjort fel. Den osynlighet, både på det strukturella och personliga planet, som det dubbla arbetsgivarförhållandet (bemanningsföretag och SVT) har skapat är skadlig inte bara för oss bemanningsanställda utan för företaget i helhet. Rädsla och tystnad sprider sig snabbt på en arbetsplats. Och en rädd journalist är INTE en bra journalist.
//XXX

Det är intressant att Eva Hamilton i sitt svar i princip inte berör det egentligen största problemet som varit under den senaste tiden. Vi bemanningskonsulter har ju inte haft mycket annat val än att acceptera att det är den anställningsform vi kommer att vara inne under, och även om det finns ett missnöje med den så är det inte mot den som kritiken nu i första hand är riktad. Det som har varit problemet är den extrema bristen på information och de förhållanden under vilka vi har jobbat under vårt uppdrag på SVT. Det handlar om personer som under flera år varit inne på företaget och visat upp en enorm lojalitet som i gengäld inte får information om framtiden, löften om fortsättningar som inte infrias, schemarader som läggs ut för att någon vecka senare ryckas undan. Som inte vågar tacka nej till pass, inte vågar vara hemma sjuka som alltid säger ja när det ska jobbas över eller kastas om och som tack får gå runt med en konstant oro för sin fortsatta försörjning och slutligen belönas med ett besked med extremt kort varsel att ni inte längre är behövda. De förhållandena berörs i sista stycket, i alla fall när det gäller att inte få veta i tid. Men med garderingar som vissa medarbetare från bemanningsföretag och om det har hänt. Det kan ha flera förklaringar, ingen direkt positiv. Antingen har ledningen för SVT väldigt dålig insikt i vad som händer nere på golvet, eller så är företaget extremt ovilligt att erkänna när det gjort fel. För det kan väl inte vara så att ledningen egentligen tycker att de medarbetare som är inne via bemanningsföretag har verkat i linje med vad SVT tycker är rimliga arbetsplatsförhållanden?
//XXX

Axel Andén

axel.anden@almatalent.se

Ämnen i artikeln:

SVT

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev