Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Hans Månson: Utred allt Sefastsson gjort

Publicerad: 7 september 2007, 06:24

Pengar som smörjmedel inom journalistiken är ett otyg, oavsett i vilken riktning pengarna går.
Att betala för nyheter eller ta betalt för att utföra ett journalistiskt uppdrag (utöver lön är väl bäst att tillägga) är i första fallet riskfyllt och olämpligt, i andra fallet oetiskt, oprofessionellt och skandalöst.


Det är illa nog att det finns en föreställning utanför  branschen att journalistik kan vara till salu. Att kriminella som vill få hjälp med resning av journalister ofta utgår från att det finns en prislapp har många undersökande journalister vittnat om. Men om turerna kring Trond Sefastsson slutar ens i närheten av vad som hittills har påståtts är det den svartaste händelsen i svensk journalistik jag kan påminna mig.

FRAMFÖR ALLT i efterhand är det lätt att se varningstecken. Det var inte okänt att Trond Sefastsson också arbetade med journalistiskt intressanta juridiska uppdrag, att bistå fällda brottslingar med resningsansökningar.
Den skepsis och kritiska hållning varje seriös journalist bär med sig har i detta fall uppenbarligen inte trätt i funktion. Mottagarna av Stora Journalistpriset Jan Scherman och Göran Ellung (1989) har inte kunnat föreställa sig att mottagaren av samma pris 2001, Trond Sefastsson, inte kan hålla isär rollerna. Ett imagemässigt minst sagt dyrbart förbiseende.

SEFASTSSONAFFÄREN har många infallsvinklar, men låt mig lämna allt utom pengar åt sidan i denna krönika. Misstankarna om olaga hot och skattebrott ligger trots allt vid sidan av journalistiken.
Här handlar det om att trovärdigheten försvinner om journalisten tar betalt. Ekonomisk ersättning behöver ju inte nödvändigtvis betyda att reportern gör ett sämre jobb, men beteendet är odiskutabelt gravt oetiskt och därmed absolut uteslutet.
Men varför är motsatsen inte också förkastlig? Den som betalar riskerar enligt mitt förmenade att få friserad säljbar information. Ju bättre (överdrivna) uppgifter desto bättre betalt. Eller tvärtom. Berätta tillräckligt mycket för att få betalt, och återkom senare för att mot ännu mer pengar berätta lite till, dvs medvetet undanhållande av information för framtida affärer till samma eller rent av en annan redaktion.
Vissa redaktioner erkänner öppet att de betalar, men inte hur mycket. Andra säger i princip nej, men alltfler lovar allt större summor som tipspengar.
Och när övergår dessa pekuniära tipsutbetalningar till att faktiskt också bli bestickning?

VAD ÄR DET DÅ som har hänt? Något klart besked torde vi inte få förrän Skattemyndigheten är klar med sin granskning, överåklagare Christer van der Kwast, vid åklagarmyndighetens riksenhet mot korruption med sin förundersökning, juristen Ulf Isaksson vid Danowsky & Partner med sin genomlysning på uppdrag av TV4.
Nya anklagelser är dessutom att vänta. Det ligger i sakens natur att om inte annat så finns det individer som gillar att sparka även på den som ligger.

DÄRFÖR ÄR DET rimligt att utredningar kring Trond Sefastsson inkluderar alla jobb han gjort åt Kalla Fakta det senaste decenniet.
Anklagelserna är juridiskt allvarliga och journalistiskt mardrömslika, men låt oss inte döma i förväg.
TV4:s och Kalla Faktas stora problem nu och den närmaste tiden är rykten, påståenden och alltför snabba slutsatser dragna på bristande underlag. På basis av allt detta kommer stora delar av allmänheten att göra en bedömning av kanalens och programmets trovärdighet. Och i värsta fall på journalistkåren i allmänhet.
Och det är inte den eller de utsatta som bestämmer trovärdigheten, det är omgivningen. Och den inväntar inte skattemyndigheten, åklagaren eller den oberoende juristen.
Hans Månson

mvredaktion

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev