Det finns knappt någon svensk försvarsjournalistik

Det har gått 14 år sedan jag själv lämnade Försvarsmakten och mitt jobb som yrkesofficer. Det var precis i skarven mellan det gamla invasionsförsvaret och dagens insatsförsvar. Försvarsbeslutet 2000 skulle komma bli den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan försvarsbeslutet 1925 och ett stort antal förband och staber lades ner.

På den tiden gjorde fortfarande en stor del av landets män, och även frivilliga kvinnor, värnplikt. Många svenskar hade kunskap om hur det svenska försvaret var organiserat och vad som var skillnaden mellan ett stridsfordon och en stridsvagn, eller en granatkastare och en artilleripjäs.

Och i takt med att det svenska försvaret har nedrustat har även de svenska medieredaktionerna gått samma väg. Svensk försvarsjournalistik bärs i dag nästan uteslutande upp av SvD:s reporter Mikael Holmström. Undantagen är också de försvarsbloggar som vuxit fram i det vakuum som de traditionella redaktionerna lämnar efter sig, som till exempel Wisemans Wisdoms och Skipper.

Övriga redaktioner tycks dock betrakta de komplexa och kunskapstyngda försvarsfrågorna som vilken allmänjournalistik som helst. Eller som ett särintresse som statsministern uttryckte det.

Det märks om inte annat nu när man jagar ubåtar i Östersjön. Bristen på upparbetade källor och informationskanaler blir tydlig. Den ende som kan leverera egna avslöjanden är nyss nämnde Holmström, som under lång tid har upparbetat källor inom den normalt sett svårtillgängliga Försvarsmakten.

För inte särskilt länge sedan fanns det ett eller flera förband inom varje tidnings spridningsområde och på så sätt blev den dagliga försvarsbevakningen mer formaliserad.

Men skulle vi acceptera politiska reportrar som inte förstod skillnaden mellan de olika partierna? Sportreportrar som inte har en aning om vad offside är för något? Nej, knappast. Men när det kommer till att bevaka den myndighet som statsmakterna anslår åtskilliga miljarder till årligen (även om även det har minskat betänkligt genom åren) tycks det vara en acceptabel inställning.

Det är viktigt att komma ihåg att det jag talar om här är den dagliga bevakningen av myndigheten Försvarsmakten och inte den journalistik som utförs av krigskorrespondenter i konfliktområden. Jag tycker det är viktigt att hålla i sär den ögonblicksbevakning som sker i en krigszon, jämfört med den myndighetsbevakning som normalt sett är helt självklar när det kommer till andra myndigheter än just Försvarsmakten.

Det finns naturligtvis stora problem med detta. Reportrarnas bristande kunskaper och egna källor ökar redaktionernas beroende av olika experter. Reportrarna blir utlämnade till andra som får beskriva den verklighet som de i normala fall själva skulle ha tolkat och analyserat. Förstahandsinformationen uteblir och risken för att själv bli ett propagandainstrument ökar betänkligt.

Marcus Melinder, Nyhetschef Tidningen Ångermanland, tidigare löjtnant i armén. Jobbade först i Sollefteå på NB21 och sedan i Stockholm på Livgardet.

Marcus Melinder, nyhetschef Tidningen Ångermanland

Axel Andén