Därför måste presstödet bevaras

Likt alla stödformer går pressstödet förstås att kritisera. Det infördes 1971 för att bevara en mångfald i utbudet av både nyheter och opinionsbildning i den, i alla fall då, för demokratin viktiga morgonpressen. På allt fler orter blev det då bara en morgontidning kvar eftersom de mindre hade svårt att klara sig, särskilt till följd av för få intäkter från annonsörer.

Med stödet kunde den mindre morgontidningen på ett stort antal orter klara sin utgivning, och genomföra teknisk och personell förnyelse.

I landsorten, vanligen residensstäder, kunde de ofta tekniskt nedgångna så kallade andratidningarna, på ledarplats vanligen socialdemokratiska, genomföra förnyelse. De kunde skaffa nya, rationella tryckerier och redaktionslokaler. Och anställa fler journalister.

Deras konkurrenter hade i regel genomfört denna förbättring av sin tryckning på 60-talet eller höll på med det på 70-talet, i kraft av mer intäkter från annonser och tidningsköpare.

Den på utgivningsorten (residensstaden) mindre tidningen kunde därmed hålla någorlunda jämna steg med sin större konkurrent. Ett läge med en stor, nästan alltid borgerlig, morgontidning och en mindre (på den ort där den utgavs om än inte i alla sitt läns kommuner) socialdemokratisk fortsatte att råda.

Detta var till gagn för mångfalden, nyhetsmässigt och för lokaljournalistiken, för debatt, insändare, kultur och ledarsidesåsikter. Läsarna, tidningskonsumenterna, kunde i stora delar av landet göra ett val mellan minst två lokaltidningar att ta del av.

Detta varade i cirka 20 år, från 70-talets början till något år in på 90-talet. Den ekonomiska kris som kom då drabbade pressen hårt. Vinstnivåerna sjönk för (de borgerliga) förstatidningarna (störst på sin utgivningsort, ofta en residensstad). Och för andratidningarna, och ägaren av de flesta av dem (i landsorten): arbetarrörelsens A-pressen, blev det katastrof ekonomiskt. A-pressen gick i konkurs i februari 1992.

Nästan alla de tidningar den ägt klarade dock krisen och fick regionala ägare, främst arbetarrörelsen. De klarade driften hyfsat bra i flera år. Men runt 2000 blev läget alltför pressat för flera av dem.

I valet mellan att tvingas ge upp eller söka samverkan med sin konkurrent gick de flesta dessa år och fram till nu in för det senare. Priset blev ofta högt i det att tidningarna i princip togs över av konkurrentens ägare, på en gång eller i ett antal steg.

Men tidningstitlarna klarade sig, om än tryckning, redaktionslokaler och delvis innehållet delades med konkurrenten. Men fördelen var att läsare fick ta del av en fortsatt mångfald i pressutbudet.

Någon tidning, faktiskt den största S-tidningen Arbetet/Ny Tid i Malmö och Göteborg, lyckades inte nå samverkan med någon annan, även om försök gjordes. De (i Malmö och Göteborg) lades ned hösten 2000.

Det statliga presstödet har hela tiden varit en nödvändighet för att andratidningarna i landsorten (och storstäderna) ska ha kunnat ges ut. Utan detta stöd, eller med stöd på lägre nivå, hade dessa tidningar försvunnit snabbare.

Trots att andratidningarna i landsorten, nästan samtliga socialdemokratiska, numera är få, högt räknat ett dussin, är det statliga presstödet på dagens nivå ett absolut villkor för att de ska kunna fortsätta komma ut.

Beräkningen av upplaga med mer tillgodoräknande av (enbart) digitala exemplar utöver pappersexemplar i reglerna för att erhålla presstöd kan diskuteras. Men redan om de belopp som kan erhållas för en landsortstidning minskas med runt en fjärdedel, och än värre hälften, kommer dessa tidningar att tvingas lägga ned.

Som yrkesverksam på en av dessa tidningar, Dala-Demokraten, och dess ledarredaktion ser jag att vi trots vår litenhet spelar en ganska viktig roll på bland annat mitt område, opinionsbildningen.

Även om twitter, bloggar, nätskrifter också finns så är den traditionella pressen fortfarande ganska central vad gäller opinionsbildning. Och den pressen är, som alltid, väldigt borgerligt dominerad. Utan ett presstöd på ungefär dagens nivå får en tidning som Dala-Demokraten väldigt svårt att klara både sin drift och att erbjuda publiken i Dalarna och landet via sin hemsida en mångfald i press- och medieutbudet. Kvar vad gäller press med socialdemokratisk ledarsida skulle bara Aftonbladet och någon till bli (exempelvis Piteå-Tidningen).

Åtminstone i min tidnings fall bedömer jag att presstödet fyllt sin funktion. Dala-Demokraten bidrar sedan detta stöds införande för snart 44 år sedan till mångfald, regionalt och nationellt. Utan detta stöd hade tidningen försvunnit för flera årtionden sedan.

Och kom ihåg att det hade varit annonsörerna som åstadkommit det i så fall, inte tidningsköparna. Presstödet tillkom nämligen för att delvis kompensera underläget på annonsmarknaden för den på utgivningsorten mindre tidningen.

Att vara mot presstöd är logiskt om man vill att annonsörer ska bestämma press- och medieutbudet.

Att vara för presstöd är logiskt om man vill att läsare ska ha möjlighet att få ta del av mer än en lokal tidningsprodukt, i pappersform och numera även digitalt på internet.

Robert Sundberg

Ledarskribent

Dala-Demokraten

Kulturministern: Största mediekrisen i modern tid
Robert Sundberg, ledarskribent Dala-Demokraten

Axel Andén