Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Medievärldens arkiv

Anders Eklund

Publicerad: 18 december 2003, 13:10

Han började som präst. Men bytte till journalistbanan när det mesta började kännas som plattityder.
I dag har Anders Eklund nästan vant sig vid att han är chefredaktör på Ljusnan. Och ber en bön att upplagan ska fortsätta att stiga.


Anders ”Quisling” Eklund stod det på brevet. Ett vitt fönsterkuvert utan avsändare. Ofta när Ljusnan skriver om invandrare går nationaldemokraterna igång. När tidningen häromveckan skrev om hur en familj i Bollnäs firade avslutningen av Ramadan skickades anonyma hotbrev både till reportern och till Anders Eklund. Även den omskrivna familjen fick flera brev.
– Att jag och tidningen får ta emot hotbrev, det kan jag ta. Men att skriva anonyma hotelsebrev till människor som sökt skydd i vårt land, det är vidrigt.
Anders Eklund är chefredaktör av den gamla stammen. Men så är han också från början en förkunnare. En präst.
När allt fler tidningar har chefredaktörer som ägnar sig mer åt pengar än ord, gör Ljusnan tvärtom. Att få fortsätta skriva (mycket) var ett krav för att den politiske redaktören Anders Eklund i våras skulle ta jobbet som chefredaktör. Eller som han själv uttrycker det, att försvinna in i budgetanalyser är inte hans grej.
Som ensam ledarskribent skriver han det mesta själv. Lokala ledare om skola, psykvård och kommunpolitik väcker nästan alltid reaktioner. Men han skulle vilja få mer mothugg, det skärper sinnena.
Besparingarna inom sjukvården är en het politisk fråga i södra Hälsingland. Sjukhuset i Bollnäs invigdes i mitten av 90-talet. I december 2000 lades BB ner och i fjol tvingades akutsjukhuset att stänga. Det har Ljusnan skrivit mycket om. Många dagar toppar man ettan med nya utspel. Och på ledarplats kritiserar Anders Eklund centraliseringsplanerna (”framför allt politikernas brist på långsiktigt tänkande”).

Vilken roll spelar då tidningen på en liten ort när arbetstillfällen hotas? Journalistikprofessorn Stig Hadenius har visat att lokaltidningar tenderar att bli en megafon för lokala särintressen när regementen och sjukhus hotas.
Anders Eklund säger att det finns en tydlig risk för att man blir hemmablind. Särskilt för en tidning som är ensam på en ort.
– Det är viktigt att vi speglar folkopinionen, men vi måste vara noga med att ge en allsidig bild.
Hur då?
– Genom att prata mycket inom redaktionen. Och genom att uppmuntra politiker från alla läger att delta i debatten. Det ökar tidningens trovärdighet.
Ljusnan har sina lokaler på gågatan i Bollnäs. Här har man legat sedan 1914, då tidningen just fyllt två år. I gatuplanet kan man köpa muggar och ryggsäckar med tidningsloggan på, men också julfrimärken med Snoddas, stadens son.

Anders Eklund håller till i tornrummet, en trappa upp. Hit kom han som politisk redaktör vid millennie- skiftet. Efter knappt tio år som allmänreporter i Söderhamn hade han ledsnat på att ”inte få tycka själv”. Han skrev mycket om kommunpolitik och kände en stigande frustration över att inte få föra resonemangen vidare.
Att få en egen plattform på ledarsidan har gjort honom känd bland läsekretsen. Han beskriver sig själv som socialliberal, med en stark tro på de liberala värdena men utan folkpartistisk partibok. Häromåret fick han Liberala skrivarpriset för att ha gjort Ljusnans ledarsida ”aktuell och angelägen”.

Flera medarbetare jag talar med före intervjun talar om Anders Eklund som en god lyssnare och konstruktiv kritiker. Någon säger att han inte satts på prov på ännu. Varken i fackliga sammanhang eller i utgivarfrågor. ”Det märks inte att han blivit chef, han är samma Anders som förut”, säger en annan. Att han var fackklubbsordförande under några år på 90-talet ger honom gratispoäng. Många vittnar om att redaktionen levde i ett vakuum innan Eklund kom, under förre chefredaktören Dag Erikssons sjukskrivning. Det var inte journalistisk förnyelse som redaktionen i första hand behövde, snarare självförtroende.
På tre år har Ljusnans redaktion minskat från 35 till snart 30 tjänster. Endast en person är under 30 år, sportreportern Petter Nilsson. På frågan om det finns några anställda med invandrarbakgrund svarar Anders Eklund ”tveksamt om det finns många utan hälsingebakgrund”.
För bara några år sedan fanns fyra journalistiska arbetsplatser i Bollnäs. I dag är det bara Ljusnan och Radio Gävleborg kvar. Hälsinge Kuriren och Hälsingslands Tidning har stängt sina kontor.
Vill man ha konkurrens får man åka till Söderhamn. 1997 började Ljusnan satsa på Söderhamn, en satsning som intensifierades för tre år sedan. Orsakerna var två. Man ville ge Hälsinge Kuriren en match om nyheter och annonspengar och man insåg att möjligheter att växa på huvudmarknaden – i Bollnäs/Ovanåker- var små. Hushållstäckningen i Bollnäs är 74 procent.
– Publicistiskt är vi på god väg, nästan varannan söderhamnare läser Ljusnan i dag. Men vi behöver få fler prenumeranter.

Vad behöver då Ljusnan bli bättre på? Anders Eklund vill se mer av granskningar (”vi har små resurser, men jag tror att vi kan bli bättre på att ta tillvara de tips vi får”) och skildringar från livets skuggsida (”det finns många bortglömda grupper som sällan syns i medierna”).
– En tidning blir aldrig bättre än vad dess läsekrets och tipsare tillåter den att bli.
I höstas startade Ljusnan avdelningen Lättläst, en gång i veckan presenterar Malena Hilding och Karin Andersson viktiga nyheter skrivna på ett mer lättbegripligt sätt. Förebilden är LL-stiftelsens 8 sidor.
– Det har varit uppskattat. Och jag är särskilt glad över att initiativet kom från Malena och Karin själva sedan de varit på en kurs om lättläst svenska.

Han tycker fortfarande att det känns lite ovant att vara chef, att vara den som har sista ordet. Och han säger att han är tacksam över att ha en rutinerad redaktion som han är rätt självgående.
Av tidigare tre chefstjänster finns det i dag två, eftersom chefredaktören och den politiske redaktören är samme person.
– När en tidning måste spara pengar måste man kunna visa att man kan göra det också på chefssidan, säger Anders Eklund.
En viktig roll i den nya organisationen fyller redaktionschefen Per-Erik Olsson som tar ett stort personal- och budgetansvar.
Anders Eklund tror att han blir en bättre chef genom att vara på plats och prata mycket med medarbetarna, även om han inte leder det dagliga arbetet. Han tackar nej till många konferenser och seminarier för att kunna vara så tillgänglig som möjligt.
– Det finns chefer som bygger sin auktoritet på distans. Jag har svårt att förstå det. Det finns inget farligt med att vara nära.

Anders Eklund är en rastlös själ. Någon guldklocka kommer han aldrig att få. Han gillar att byta jobb med jämna mellanrum. Än i dag vet han inte varför papperen till journalisthögskolan aldrig blev ifyllda den där våren i slutet av 60-talet. Det blev teologi i Uppsala i stället. Som präst och ledarutbildare arbetade han på riksnivå hos Svenska missionskyrkan i Stockholm i många år. Tills en dag då orden plötsligt tog slut.
– Jag klarade inte av att formulera det outsägliga längre. Det mesta kändes som plattityder.
Det var dags att flytta hem, till Hälsingland och till släktgården i Söderala. Gården har funnits i familjen sedan början av 1700-talet, i åtta generationer. Efter några år som gymnasielärare nappade han i slutet av 80-talet på erbjudandet att börja som reporter på Ljusnan. Han och hans fru bor kvar på släktgården än i dag. De tre barnen är utflugna, men i eget hus på gården bor hans 98-åriga mamma Märta.
– Jag gillar att jobba i trädgården och motionera, det ger en bra motvikt till skrivandet.

Han går inte så ofta i kyrkan längre. I alla fall inte på gudstjänster. Sina andliga upplevelser hittar han i stället antingen i tystnaden – eller i musiken. Han skriver gärna till renässansmusik. Under vår intervju snurrar musik av Purcell i cd-spelaren.
På en kant i en bokhylla syns ett klistermärke med texten ”Don´t mess with Texas”. Orsaken är inte Bush, understryker Anders Eklund, utan ljusa minnen från ett utbytesår i Amarillo i mitten av 60-talet. En utflykt som på den tiden var så ovanlig att såväl Ljusnan som Kuriren intervjuade honom – både när han for iväg och kom hem.

Antalet hushåll krymper i Hälsingland som på många andra håll. Sedan Ljusnans inbrytning i Söderhamn har kampen mellan Ljusnan och Hälsingetidningar blivit allt hårdare. Men Anders Eklund tycker ändå att relationerna är goda. I en intervju i Pressens Tidning (4/02) sade Hälsingetidningars vd Ruben Jacobsson att han på sikt trodde på ett samarbete – av ekonomiska skäl.
Anders Eklund ser ingen anledning till något närmande. Inte i dag i varje fall.
– Jag hoppas att vi för lång tid framöver kan fortsätta upprätthålla en konkurrens i Söderhamn. Det finns alldeles för få orter med två tidningar.
Ljusnan har ökat sin upplaga sedan 1997. Nu ligger den på 15 500 ex.
Väntar nya plussiffror i nästa TS-redovisning?
– Det får du veta i mars. Men det är en stilla nåd att bedja om.

YLVA CARLSSON

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.

Se fler branschtitlar från Bonnier News