Två medlemmar ur Teherans säkerhetsstyrkor tröttnar plötsligt på att misshandla de som gått man ur huse för att protestera mot en repressiv regim. Istället lyfter de sina kravallhjälmar mot skyn och ansluter sig till massan.

Det hela fångas med mobilkamera - och ett par timmar senare ligger filmsekvensen på Youtube. Och blir därmed tillgänglig för en hel - uppkopplad - värld.

Jag ägnade många timmar i mellandagarna åt att följa utvecklingen i Iran. Utländsk press var och är portad och istället är det i många fall Youtube och Twitter som får agera nyhetskällor.

Makalöst, naturligtvis. Kanske inte tillräckligt för att ge Twitter Nobelpriset (fast med facit i hand ett kanske inte alltför konstigt förslag trots allt?), men helt klart revolutionerande.

Men samtidigt måste vi komma ihåg att etablerade medier, de som sitter på den stora räckvidden, drar ned på bevakningen i många av de områden där befolkningen knappast hört talas om Twitter.

Hutu-miliserna kan alltså fortsätta att slakta kongolesiska kvinnor lika ostört som tidigare, utan att det någonsin når svenska ledarskribenters Tweetdeck. Det är något som ofta glöms bort bland hyllningarna till det nya medielandskapet.

Nästa år fortsätter medierna att försöka anpassa sig till den nya verkligheten. Och i takt med det kommer en hel del kulturkrockar att uppstå på svenska redaktioner.

Aftonbladet, Expressen och TV4 har under senhösten rekryterat personer som ska ansvara för deras användning och utveckling av sociala medier.

Ingen av dem har tillträtt än, och exakt vad de ska göra är kanske inte helt spikat. Men klart är det att mötet mellan två olika generationer kommer leda till kontroverser, när det gamla och nya gardet möts.

Jag menar, tänk er själva hur det kommer att låta när en nyanställd ung man som mig veterligen aldrig avslöjat någon nyhet av större dignitet ska försöka övertyga några av Expressens - och Sveriges - bästa nyhetsjägare att Twitter är viktigare än telefonen för journalistiken (naturligtvis ett absurt påstående).

Missförstå mig inte. Det här är säkerligen kompetenta personer. Ovan nämnda Emanuel Karlsten har framgångsrikt, via nätet, satt en kristen tidning på mediekartan. Det är naturligtvis en bedrift.

Men utan att ha detaljstuderat Dagen så känner jag mig trygg i påståendet att de båda tidningarna har olika syn på hur journalistiskt arbete bedrivs. Man kan bara hoppas att de två lägren kan mötas halvvägs.

Apropå kulturskillnader: Gapet mellan de två viktigaste morgontidningarnas syn på nätet borde nu vara större än någonsin.

Den ena, SvD, har en redaktionschef som tidigt vurmade för nätet och lyfte fram bloggarnas betydelse. Detta medan andra, inklusive undertecknad, var mer skeptiska. Under hösten har tidningen dessutom testat "realtidsgräv" där läsarna kan följa i princip varje steg i granskningen.

Samtidigt tillsätter huvudkonkurrenten en chefredaktör som direkt kapar nio tjänster på DN.se, samt vill minimera dubbelpublicering mellan nät och papper. Hon behöver inte övertyga DN.se-chefen - honom har hon redan övertygat på förra arbetsplatsen DI.

Det ska bli oerhört spännande att se vilken tidning, eller ideologi, som skrattar bäst framöver.