När Café släppte sitt första nummer i maj 1990 var manligt mode och manlig fåfänga något närmast suspekt. Bedömare gav inte tidningen några större chanser att klara sitt första år. Nu, 20 år senare, finns tidningen fortfarande kvar och är störst i sitt segment både enligt Orvesto och TS.

Jens Stenberg kom till tidningen 1999 som redaktör och redaktionschef, och de senaste tio åren har han jobbat som chefredaktör. Under den tiden har tidningen förändrats mycket, men grundstenarna som Café en gång byggdes på är fortfarande intakta.

 – Modebevakningen för män är fortfarande jätteviktig för Café. Men vad som skiljer ut Café och gör oss unika är våra långa intervjuer och dokumentära reportage. Det finns med i det allra första numret och det är fortfarande det innehåll våra läsare älskar mest, säger Jens Stenberg.

Och vad har ändrats?

– Ett bra magasin är ett med sin samtid, och åldras därefter. När man bläddrar igenom gamla nummer hittar man därför en hel del lustigheter. Som när vår krönikör Kjell Häglund skådade framtidens sätt att kommunicera, ”faxerior”, där folk satt på café och faxade till varandra. Det kan man ju skratta åt i dag. Men det här var innan internet, och sen kom ju faktiskt internetcaféerna, så det låg något i vad Kjell skrev. Man måste ändå medge att han var framsynt där.

Ha, ha fantastiskt.

– Visst är det, och i ett annat mycket upphetsat Caféreportage kunde man läsa om de fantastiska ”framtidskamerorna” som sparade bilden elektroniskt och som man sedan kunde ”manipulera med hjälp av ett tangentbord”.

Men även på ett mer övergripande plan har Café förändrats. Det fanns en tid när Café och tidningen Slitz – där Jens Stenberg jobbade under en period som musikredaktör – knappt gick att skilja åt i tidningshyllan. I samband med explosionen av så kallade ”lad mags” i England, med FHM och Loaded, skiftade Slitz om från musik och mode till renodlad grabbtidning. Snygga tjejer på framsidan sålde bättre än män.

– Det blev under en period en etablerad sanning bland tidningsredaktörer att kvinnor på framsidan säljer bättre än män. Det lever kvar i många medier. Tittat på vilken tv-bilaga som helst, hur många män ser man på framsidorna där? Det är förstås ingen slump.

Men samtidigt kände redaktionen på Café att den glättiga ytan på omslagen lite dolde tidningens innehåll, dess bredd och djup. På redaktionen har stoltheten hela tiden legat i de långa intervjuerna och reportagen. När Björn Borg fyllde 50 år gav han fyra intervjuer internationellt, Café fick en av dem.

– Då kände vi att vi inte bara kunde gömma undan det i tidningen, utan valde att lyfta upp Björn Borg på omslaget. Och numret sålde bra. Det blev en tankeställare, och idag är majoriteten av Cafés omslagspersoner män. Det är inte längre, i alla fall inte för Café, så enkelt att kvinnor på omslaget säljer bättre än män. Eller tvärtom. Det viktiga är att personen i sig är tillräckligt intressant, och att läsarna kan lita på att de får intressant läsning om personen i tidningen.

I det senaste numret av Café är det återigen en man på framsidan – Zlatan Ibrahimovic, svensk fotbolls enda superstjärna, för tillfället omgärdad av transferrykten och med en oklar framtid i svenska landslaget. Många tidningar suktade efter en intervju, men det var Café som fick den.

– Vi hade gjort tre längre intervjuer med Zlatan tidigare, både under hans tid i Ajax och under åren i Italien. Jag tror att han kände förtroende för Café. Konsekvens och kvalitet ger resultat, säger Jens Stenberg angående varför Café fick intervjun.

Han berättar också att Zlatan-intervjun troligen är den mest citerade som Café har producerat under hans år på tidningen. Svenska såväl som brittiska medier plockade upp citatet att Zlatan inte ville spela i England på grund av att han inte gillade regn. Nästa bomb var att Zlatan uttryckte fortsatt skepsis att spela i svenska landslaget.

– Det blev en långlivad nyhet. Så sent som igår läste jag i Metro att förbundskapten Erik Hamrén fick kommentera vad Zlatan sagt i vår intervju. Det var ju onekligen lite speciellt att vi fick kontakt med Zlatan innan förbundskaptenen.

Vad är du mest stolt över under dina tio år på Café?

– Att vi aldrig har tagit genvägar vad gäller just kvaliteten på läsningen, inte ens under den senaste tunga lågkonjunkturen. I tuffa ekonomiska tider med besparingskrav är det lätt att börja köpa in och översätta utländska texter, köpa in byråbilder istället för att fotografera själva, eller brodera ut en presskonferens på tio minuter till åtta sidor i tidningen. Vi tror att det är fel väg att gå, det går inte att lura någon. Man måste jobba ännu hårdare. Våra läsare betalar 59 kronor för ett nummer av Café och då har de med rätta höga förväntningar på innehållet.

Jens Stenberg passar också på att lyfta fram sina skribenter:

– Både Christer Berglund och Jan Gradvall har fått utmärkelsen Årets Journalist, bland annat för sina texter i Café. Och vår ”manlighetskrönikör” Jonas Cramby blev utnämnd till Årets Krönikör så sent som i höstas. Självklart är det de själva som ska ha äran, men jag solar mig gärna en stund i skenet av deras begåvning.

Vart tar Café vägen framöver tror du?

– Vi har en bra och tydlig position idag. Vi måste förstås kontinuerligt förnya tidningen, men utan att tappa våra kärnvärden: kvalitetsläsningen och modet för män. I och med Ipadens och läsplattornas intåg är det också en spännande tid för alla som jobbar med kreativ publicering. Det blir till exempel intressant att se hur nära pappersupplevelsen man kan komma med de här nya plattformarna, något som säkert blir viktigt för Café i framtiden.