Hej, jag heter Fredrik. Folk som känner mig vet att jag kan låta käften gå rätt ordentligt – vare sig det är oralt eller via tangentbordet. Men nu har jag precis läst något i Dagens Media som gör mig mycket orolig.

Tydligen finns det inget att prata om längre.

Igen. Tydligen finns det inget att prata om längre. Och det verkar heller inte finnas några bra ställen att prata på. Sablar också.

Det här konstateras i Svante Nybyggars genomgång av sociala medier och dessas oförmåga att erbjuda ett substitut till lite hederligt gammalt samkväm av finaste folkrörelsesnitt.

Här konstateras “i sociala sammanhang var det nu svårt att vara social”. Huga, det låter illavarslande. Men varför har det blivit så? Jo, tydligen på grund av det faktum att vi inte längre kan komma samman kring viktiga gemensamma saker som Beatles, Rolling Stones eller Hylands Hörna. “Vad skulle vi prata om?” frågar sig Svante Nybyggars.

Ja, vad i hela världen ska vi prata om? Låt mig tänka en sekund eller två.

Det stämmer att jag nog inte pratat om Beatles på bra länge, Hylands Hörna har med största sannolikhet inte varit på tapeten och Stones har jag bara diskuterat flyktigt med en liberal ledarskribent i Sundsvall.

Däremot vet jag vet att jag de senaste dagarna och veckorna bland annat pratat – och lyssnat på andra prata – om: Valet i Iran, den bristande rättssäkerheten i upphovsrättsmål, mordet i Stureby, Saabaffären och tillståndet för mediebranschen.

För kanske är det så – att när fluffet blir fragmenterat träder de viktiga frågorna fram desto tydligare. Tydligare än Paul, Mick och Lennart i alla fall.

Det är inte så att jag inte förstår, till viss del, vad Svante Nybyggars far efter. Men, med eftertryck, det betyder inte att jag håller med. Och all ironisering ovan till trots, det finns en allvarlig underton i det han skriver som gör mig illa berörd. För det som genomsyrar texten är att Nybyggars anser att ett samtal i verkliga livet är så mycket mer värt än ett samtal i den digitala världen. Och det är sorgligt uppenbart att han väljer att kasta nostalgiska och saknande blickar på ett samhälle som flytt – ett samhälle där likriktning inte var något att vara rädd för, det var nämligen det enda som fanns.

Jag skulle kunna lägga ut texten i dagar om hur illa informerad Svante Nybyggars är om modern kommunikation. Skulle kunna orera om den ambienta kommunikationsmodellen – som faktiskt fungerar – men som Nybyggars avfärdar med: “Själv hittar jag mest twitter om vad folk ätit till lunch eller när de ska gå på spinning.”

För mig är samtalet på nätet lika mycket värt – om än det är annorlunda – som det vid fikabordet och eller nere i fotoklubbens lokal. För Svante Nybyggars är det inte det. Däri ligger den stora skillnaden mellan oss. Man får kalla det generationsskillnad. Men man kan också titta sig själv i spegeln och försöka se om anledningen till att man inte gillar det man hör är det enkla faktum att man redan från början ogillar hela skiten.

Svante Nybyggars har med sitt inlägg i debatten endast klarlagt en enda sak – att han hyser enorma fördomar mot digital kommunikation och trots att han vill framstå som en digital immigrant låter han i själva verket som en analog reaktionär som längtar tillbaka till en tid där valen var få, konversationsämnena färre och de enda samtal som räknades fördes över rännan i bowlinghallen.

Fredrik Strömberg är creative director på Bonnier Tidskrifter Digitala Medier och är tillräckligt gammal för att ha växt upp med två tv-kanaler och Hylands Hörna. Du hittar honom på @stroemberg på Twitter och på www.facebook.com/stroemberg.